Drakens Dotter

Kapitel 14

Känslorna tar sats innan de börjar storma, från det här kapitlet och framåt. Jag vill att ni håller ett ord på minnet också, mest inför nästa kapitel (15) och det ordet är upplopp. Ett hemskt, hemskt upplopp...

Dagarna går och Maéla fortsätter träffa sin far i sina drömmar. Vissa nätter drömmer hon som vanligt om allt från lekar med Jina till att Adha försöker få henne att borsta håret. Hon drömmer också mardrömmar, förutsatt att det sista inte räknas som en mardröm. Det är särskilt en mardröm som upprepats flera nätter.

Den brukar börja med att hon blir jagad genom byn av Keith, Jinas bror och en massa andra människor från byn. Det läskiga med drömmen är att jakten sker om natten så att allas ansikten förvrids av skuggor och av det gyllene skenet från brinnande eld. Oftast brukar den sluta med att hon fångas och så blir allting svart tills hon vaknar men igår natt slutade mardrömmen annorlunda.

Hon hade blivit omringad av alla spöklika skepnader som skulle föreställa människor. De hade skrikit åt henne, särfall och andra skällsord, och kommit närmre och närmre. Men så avbröts alla ljud tvärt av ett mäktigt rytande. Marken hade vibrerat när hennes far landade och räddade henne från de som ville henne ont. Efter det hade hon vaknat, kallsvettig och rädd.

Hennes entusiasm för drakarnas språk och det speciella bandet hon har med sin pappa gör att hon undviker andra människor mer och mer. Adha och Garnoc ger henne oroade blickar då och då och viskar bekymrat om henne på kvällarna. Adha har till och med försökt få henne att leka med de andra barnen, trots att regnsäsongen var här och hon skulle bli jättelerig.

Men Maéla vill helt enkelt inte. Varför skulle hon bry sig om att leka när hon kan skriva i sin bok, och fantisera om sin framtid?

Hon har föreställt sig hur det skulle kunna gå till, när hon lämnar byn alltså. Vrothgar skulle komma svävandes en solig dag när hon var tillräckligt gammal. Alla skulle häpna och kanske till och med bli lite avundssjuka. Hon skulle ta farväl och klättra upp på hans rygg för att sedan flyga iväg. Något i den stilen. Hon bara hoppades att hon fick sitta på hans rygg. Det skulle se så fånigt ut om han bar henne med munnen, eller i hans klor.

Det är helt enkelt så att allt som inte har med hennes liv och drakar att göra saknar intresse. Hon har såklart tänkt tanken att berätta allt för någon. För tänk deras min och vad häftigt de skulle tycka det var! Men än så länge har hon inte hittat rätt tillfälle att göra det.

Bara några centimeter framför hennes fötter slår regndropparna hårt ner i marken och lämnar små hål efter sig. Som en ridå av gråa streck täcker regnet världen. Bara enstaka ljus från tända lyktor letar sig igenom väggen av regn. Ovanför henne smattrar dropparna högljutt mot plåttaket som skyddar henne från att bli genomblöt. Det har öst ner såhär i säkert en halvtimme nu.

I knät har hon såklart sin bok, den har hon inte lämnat från sin sida sedan hon började skriva i den. Hon har kommit så långt och skrivit så mycket! Allt hon lärt sig, alla ord, fraser och anteckningar finns nedskrivet på dessa blad.

Utan förvarning dunsar Jina, och någon mer, ner bredvid henne. Vattnet stänker från Jinas genomblöta hår och Maéla skyddar förskräckt sin bok. Flåsandes lutar Jina huvudet mot väggen och hämtar andan. Den andra figuren, som är en fräknig kille med ljusbrunt hår, tittar fram bakom Jina. Cael heter han, kompis med Keith. Mellan andetagen säger han,

"Jina vi kan inte stanna här, dom hittar oss hur lätt som helst. Och jag har redan blivit tagen flera gånger även om du har fem liv kvar."

För att svara vänder Jina trött huvudet åt sidan, bort från Maéla som kontrollerar att boken inte skadats av det livsfarliga vattnet.

"Jag har tre liv, och du två. Det är inte så stor skillnad"

De sitter där tills andetagen blir lugnare. Cael trummar med fingrarna mot sina knän tills han bryter tystnaden.

"Jina kom vi går nu, hon är ju här" säger han och reser sig upp.

Han ger Maéla en äcklad blick som hon undviker.

"Nej inte än, men gå du om du vill"

"Jaha, sitt här med din bästa vän miffot då"

Och så är han borta, upplöst av den grå ridån. Regnet har börjat lätta lite och det smattrar inte lika högt från taket ovanför.

Maéla försöker koncentrera sig på att skriva meningen hon började på, men hennes kinder blir blossande röda och tårarna svider i ögonen. Såklart har de inte glömt bort deras smeknamn på henne. De verkar snarare ha blivit värre sedan hon började hålla sig undan.

Stämningen är spänd, Jina verkar motvillig till att stanna men hon gör det ändå.

"Vad är det du skriver egentligen?" säger hon tillslut, "Du har inte slitit ögonen från den där boken på, hur länge som helst! Folk har börjat prata... särskilt brorsan och mamma" Jina avbryter sig själv och biter sig i läppen.

Maéla sitter sammanbitet kvar i tystnad men slutar skriva. Hjärtat dunkar hårt i bröstet, som om det försöker tränga sig ur henne. I ögonvrån ser hon att Jina börjar le stort.

"Keith tjatade om att du skrev förbannelser och trollformler i den, som skulle skada hela byn och sånt. Hans mamma blev förbannad, du vet hur hon kan bli, och som straff fick han hjälpa henne tvätta och diska i en hel vecka. Du skulle sett honom, han hade till och med förkläde på sig!" hon fnissar med handen för munnen.

När Maéla föreställer sig det hela börjar hon skratta. Först tyst men sedan högre och Jina stämmer in.

"Han måste sett väldigt söt ut"

"Han var urgullig" försäkrar Jina.

De suckar tungt ut efter skrattanfallet och allvaret är som bortblåst. Att folk börjat viska och prata om henne, mer än vanligt, är någonting som Maéla tränger undan djupt inom sig. Åtminstone för stunden.

Istället känner hon adrenalinet pumpa och nerverna pirra. Hon bara måste berätta om allt som hänt, annars skulle hon snart explodera.

"Okej, vill du veta vad jag hållt på med de senaste dagarna?" frågar hon ivrigt och vrider sig mot Jina med boken stängd i knät.

"Veckorna Maéla, du har hållt på i veckor. Men ja, såklart jag vill!"

"Jaha, okej men jag varnar dig, det kommer låta galet. Jag menar det är helt sjukt"

"Åh vad spännande, berätta! Gör det!"

Så berättar hon om Dalisay och Vrothgar hennes mamma och pappa. Hon berättar allt om hur magikerna dödade Dalisay och allt om hur Vrothgar letat efter henne och om hur han kommer hämta henne när hon blir tillräckligt gammal.

Orden rinner snabbt ur henne. Hon pekar i boken på några ord och meningar och förklarar vad de betyder samt om alla drömmar hon haft med sin far och hur de pratar med varandra. I sin entusiasm märker hon inte hur Jinas leende bleknar och hur hennes ögon blir mörka. Maéla ska precis berätta om den senaste drömmen när Jina avbryter henne tvärt.

"Det är alltså sant, du är ett missfoster."