Drakens Dotter

Kapitel 55

Maldivor drar av sin mask och för handen över ansiktet som är fuktigt och varmt. I rörelsen glider masken mellan hans fingrar och landar bakom honom i trappan. Han bryr sig inte om att ta upp den utan fortsätter att klampa nedåt. Det kunde någon annan göra.

Den stora festen var över, och vilken tillställning det blivit. Kungen hade varit mycket nöjd med Maldivors insats, och han kunde förvänta sig fler liknande uppdrag i framtiden. Under hans bevakning hade gruppen soldater plockat undan allt material, de fjälliga drakdelarna inkluderat, när en av dem utlyst en skål. Det hade firats med alla de drinkar som blivit över. Han känner sig road nu, och mer avslappnad än han varit på länge.

"Va kul vi ska ha Maéla," mumlar han när dörren blir synlig i ljuset av facklan han bär, "du, jag och publiken"

Han hejdar sig med handen över handtaget. En bild av prinsen dyker upp, när han står där, halvt vänd mot utgången, halvt mot klungan av människor. Kungen inkluderat. Och det var bara kungen som prinsen hade haft ögonen för när han med ett hastigt kliv närmat sig dem. Maldivor hade då också tagit ett steg framåt, och fångat prinsen i ett uttryck av frustration, hat och en slags desperation.

Han öppnar dörren och ger ifrån sig en blandning av suck och fnysning. Han visste det. Den gode prinsen har inte alls genomgått någon förändring, han hade sett det, med masken borta var det enkelt att läsa den unge mannens ansikte. Han skulle behöva hålla ett extra öga på honom hädanefter.

"Hallå där inne, du sover väl inte nu när jag kommer på besök?" ropar han ut så att orden ekar.

Varelser och väsen från olika delar av kammaren rör sig oroligt och vissa börjar kvittra, tjattra eller gny. Han skymtar hennes tunna kropp, liggandes med det förskräckligt toviga håret spretandes åt alla håll över burens golv.

Med långa, lugna steg går han runt till baksidan av buren. Där fäster han sedvanligt facklan i sitt fäste och kontrollerar med ett leende att nyckeln hänger på plats.

"Nå? Är du inte glad att se mig?"

Hon rör sig inte medan han går runt till andra sidan igen. Med växande irritation går han upp på plattformen som buren står på.

"Upp med dig sa jag!" ryter han och lägger händerna om två av de tjocka stängerna. Orden följs av ett gensvar från resten av rummets åhörare, högre den här gången. Burarnas fångar är alltid extra lättretade eller oroliga på natten, och såklart särskilt uppjagade efter en uppvisning. Han pressar sitt ansikte mellan stängerna så att han ser henne helt. Hennes ansikte är dolt bakom en ridå av hår, men med kläderna borta är det lätt att se att bröstet höjs och sänks. Han fnyser, ser bakom sig, och ler.

Försiktigt drar han ut ett av de långa spjuten från behållaren nedanför plattformen. Lätena runtomkring börjar tystna och det är bara hevrafåglarna som fortsätter skria högt.

Han vänder spjutets trubbiga ände mot buren och vilar den mellan stängerna. Han andas in, siktar mot hennes mage och stöter till.

Blixtsnabbt är Maéla i rörelse och tar tag i träet innan det träffar henne. Hon ställer sig upp, lågt och bredbent, och med ett ryck försöker hon få Maldivor att släppa taget. Men han släpper inte, utan tar med häpnad in vad som hänt och kramar hårt om sin ände. Hon lyckas inte rycka loss det. Han ler stort, undslipper ett kort skratt men gör sen misstaget att möta hennes blick. Hennes mörka ögon brinner av tårar och hat. Han drar hårdare och till hans lättnad börjar spjutet glida ur hennes grepp. Men, med en sista kraftansträngning rycker hon till så att Maldivors armar följer med. Spjutets spets är riktat rakt mot hans bröst när Maéla ger ifrån sig ett vrål och trycker till med allt hon har.

Ren och skär rädsla drar genom honom. Han rycker spjutet uppåt och försöker väja sig ur vägen. Den glänsande spetsen vrids med hans rörelser upp mot hans uppspärrade ögon. När vapnet når honom rispar det upp sidan av hans ansikte och med ett tjut snubblar han bakåt med händerna om det öppna såret. Spjutet landar med ett klang och rullar en bit bort från buren. Maélas knän viker sig i rörelsen framåt. Med en flämtande inandning tar hon sig för magen och dunsar tungt in i burens sida. Hennes kropp blir som kraftlös och hennes ben darrar lätt. Med slutna ögon och trevande händer försöker hon ta sig samman och komma upp. Hon andas tungt, det känns som att hon ska svimma. Maldivor skriker av vansinne bara någon meter ifrån henne.

"Hur vågar du? Din förbannade styggelse! Jag ska, jag ska..."

Han släpper sin blodiga kind och stapplar upp på avsatsen där han sträcker in handen och grabbar tag i Maélas hår. Hon skriker till när han drar henne uppåt och försöker ta tag i hans fingrar, men hennes försök är kraftlösa och han ruskar henne hårt.

"Det är slut ditt drägg, få in det i skallen! Du är inget mer än en råtta och det är jag som bestämmer. Hör du det?"

Han släpper taget och Maéla sjunker ner. Maldivor andas tungt och ser på henne. Han för försiktigt en hand till sin kind och kollar sedan kort på sina blodiga fingrar medan han svärandes går en bit bort från buren. Där plockar han upp spjutet och drar försiktigt fingrarna om spetsen som är röd av hans blod. Maéla håller en hand om huvudet och stödjer sig med andra, hon tittar inte på honom utan håller blicken sänkt.

"Enda anledningen till att du är vid liv, är att du är vrickad", säger han och drämmer spjutet i metallstängerna, "och bisarr" fortsätter han och drämmer till igen. Maéla rycker till vid slagen och smällen får salen att vibrera av ljud. Maldivor skrattar till.

"...och att folk vill se vanskapelser som du"

Han kastar undan spjutet och det rullar iväg över golvet. När det stannar, kliver en person ljudlöst över det och lägger ner en lila mask...