Drakens Dotter

Kapitel 62

Hon kunde utgöra formerna av lågt och högt land innan regnridån suddade ut sikten. Nu börjar skeppet kränga i mer häftiga rörelser, upp och ner och sidvis på samma gång och hon greppar hårt om närmsta rep. Åskan hörs men den är än så länge längre bort.

"Reva storseglet!"

Kaptenens röst hörs över regnets smattrande. Besättningen börjar ropa ut kommandon och gensvar medan de kämpar med de fladdrande seglet och rör sig över ett numera plaskvått däck. De har gjort det förut, och de är inte rädda. De är nära sitt mål och kan redan smaka på känslan av att stiga i land. Men deras höga rop för att överrösta stormen är ett bakgrundsbrus för den som inte lyssnar. Maéla tar sig fram längsmed relingen mot fördäck. Hon har precis varit i mässen och ätit, något hon nu ångrar med skeppets häftiga rörelser. Det är en kraftig storm, om det här bara är början. Vinden tycks skrika rätt i hennes öron och vattendropparna letar sig ner och in längsmed hennes hud. Golvet är halt och havet stänker upp längsmed fartygets sidor. Vid ett tillfälle lutar hennes sida ner mot havet, djupare och med mer sug i magen än det gjort tidigare. Hon stirrar öga mot öga med havets mörka, arga vågor och det hissnar till i henne vid tanken på att falla ner och omslutas. Så kommer ännu en våg och skeppet rätar upp sig igen. Stapplande går hon den sista biten fram och hugger tag i repen som finns där. I de stora vågorna halvt sitter, halvt står hon upp. Det är förundransvärt hur en så häftig storm kan framkalla ett sådant lugn hos henne.

Den första blixten slår ner, tillräckligt nära för att dess spretiga fingrar ska synas och lysa upp genom regnet. Hon tar in braket som följer. Andas in det djupt i sig själv. Det låter som att världen går sönder där ljuset klyver luften... men också som en mäktig varelses vrål. Hon vill ge ett svar, ett högt ljud ur strupen som får världen att darra, men håller munnen stäng och lyssnar istället på mer.

I vanliga fall skulle stormen nå sin bravur efter ett tag, men den här stormen fortsätter att öka i styrka. Männens rop blir färre när allt som kan göras är gjort, men de utrop som ibland hörs är mer gälla och med en häftigare ton. Maéla ser sammanbitet ut i störtregnet och undrar på allvar om de kommer nå land eller om deras resa kommer sluta här och nu bland vågorna. En man kommer plötsligt fram till hennes sida och säger något. Hon hörde inte hans steg genom vindens tjut och hon hör honom knappt nu heller. Skeppet stiger och sjunker i stora rörelser och regnet träffar och rinner in i deras ögon. Hon hör något om "ner" men skakar på huvudet åt honom. Han tar då tag i hennes axel och ropar i hennes öra.

"Nu, ner! Stormen ... ta skydd!"

Hans hårda grepp får något att rycka till inom henne men hon låter sig inte överrumplas av känslan. Med ett stadigt grepp om hans handled tar hon bort hans hand och skakar på huvudet. Hon ger sig inte på att försöka skrika till svar. I regnet ser hon hans rynkade ögonbryn och lätt särade läppar. Vattnet strömmar nerför hans ansikte och hon kunde tänka sig hur hon själv ser ut. Någon sekund står han där och stirrar på henne, för att i nästa krängning av skeppet snubbla runt och ta sig ner under däck utan henne. Hon undrar om det var på kaptenens order som han kommit fram till henne. När ännu en blixt slår ner, farligt nära skeppet, och det vibrerar från hennes bröstkorg ända ut i fingertopparna vet hon att hon inte skulle retirera till sin hängbinge den här natten heller. Om de gick under med det här skeppet tänkte hon vara med när det hände, och möta vågorna fram tills dess.

Det är mörkt, havet kastar sig omkring dem och regnet piskar ovanifrån. Åskan dånar med jämna mellanrum och all känsla av tid och riktning försvinner. Hon är kall men svettas ändå. Plötsligt skakar allting till. Inget ljud tränger igenom stormen, men rörelsen och vibrationen genom bordläggningen säger att något hänt och är allvarligt fel. Pulsen dunkar i hennes öron och hon hör kaptenens order. Strax därpå ser hon en man göra den livsfarliga färden uppför repen till utkiken. Han behöver inte klättra hela vägen innan han tjuter.