Drakens Dotter

Kapitel 44

Dom får inte, dom kan inte! Vrothgar nej! Maéla kan inte andas, hon kan inte tänka, allt hon ser är hur orden lämnar hans läppar. Om och om igen. Orden som kommer få hennes far dödad.

Maéla... börjar Vrothgar men han pausar och drar en djup suck. Ett andetag som tycks släppa ifrån sig all hans livslust. Min Maéla. Du måste vara stark. Det finns ingen annan utväg.

Det finns det visst! Du kan slåss, du kan kämpa emot! Fly, far snälla flyg innan det är försent!

Maldivor tar till orda, och hans raspiga röst är len som sammet när han säger, "Om ers höghet tillåter skulle jag vänta med dräpningen tills att kungen självt kan närvara. Jag finner det högst sannolikt att det är hans önskan när han får ordet"

Maéla får in ett andetag i sina krampade lungor. Hela skogen väntar på prinsens svar.

"Givetvis, min far bör meddelas omedelbart" säger han. Det är med avsmak som han får ut orden "min far".

"Utmärkt. Jag ska se till att allt är förberett tills dess, min prins. Du kan lägga allt i mina händer"

"Gör det du måste göra" säger Aiden som tagit sig upp på hästryggen och sätter han hälarna i hästens sidor och de galopperar ut ur skogen följda av soldater.

Maldivor gör en gest med handen innan han följer efter på sin egen häst, och de kvarvarande soldaterna fortsätter deras arbete.

En tjock boja fästs runt Vrothgar hals, ögonblicket senare knäpper några andra soldater fast kedjorna runt hans vingar.

Vrothgar förblir tyst, det enda han önskar är att Maéla kunde slippa se det här, och det som skulle komma.

Vrothgar nej, snälla nej. Maéla fortsätter säga emot och klagosången blir senare ett jämmer. Hon stannar i hans medvetande och de delar rädslan, sorgen, sida vid sida. Hon skulle aldrig lämna honom. Hon skulle aldrig släppa taget något mer, det fick hon inte göra.

Tiden går och alla kedjor läggs på plats, snurras runt, läggs om fjällen på drakens kropp så att besten inte ska kunna fly. Han är bunden till marken, och munnen är hårt åtspänd för att hindra elden. Prinsen är nu borta sedan länge. Han hade inget mer här att göra. Orden var sagda och faran under kontroll. Det sista fästet låses fast och soldaterna slappnar av, spjuten sänks och de ler åt varandra. De var nu de modigaste männen i riket, de var mäktigare än en drake. Någon petar retsamt med ett spjut i Vrothgars sida och hans näsborrar vidgas. Mannen säger att det inte var någon vildsint drake de hade här. En annan skrapar sitt svärd längsmed bestens kind, säger att de borde testa så att kedjorna verkligen håller.

En av dom sticker sitt spjut rakt ner i Vrothgars fastspända svans. Sluta! Ropar Maéla utan att göra sig hörd. Hon känner smärtan genom Vrothgars kropp. Den här gången rör han inte en min.

Gå Maéla

Nej, aldrig!

Men något får henne att dras tillbaka ändå. Förvånat kämpar hon emot men försvinner bit för bit tillbaka till sitt eget sinne.

Nej, jag vill stanna! Vrothgar, ge inte upp snälla. Det måste finnas ett sett. Det måste...

~

Det första Aiden gör när han återvänder till palatset är att leta upp Maéla. Hans soldater förde henne till hennes rum där hon låstes in tills vidare. Han skickar iväg soldaterna som vaktar dörren och vrider om nyckeln i låset. Handen blir hängandes över handtaget när han tvekar.