Wilma ser ingenting, men hon känner att de rör sig neråt i snabbt tempo. Det blir svalare och luften känns annorlunda. Hissen är nästan ljudlös.
"Hur långt ner ska vi?" frågar Wilma och försöker hitta Klaras konturer i mörkret. Det är omöjligt.
"Vi är snart framme", svarar Klara. Rösten kommer snett framifrån.
Vad händer om hissen går sönder? Wilma kan inte låta bli att tänka tanken. Hon känner sig stressad och nervös, vill att de ska komma fram så fort som möjligt. Vad kommer hon att mötas av?
Hissen stannar med ett pysande läte. Wilmas hjärta slår hårdare. Har de kommit fram eller har hissen gått sönder? När Klara trycker på en knapp och dörren glider upp förstår Wilma att de är framme. Ljus flödar in i hissen och hon kan nu se att den är cylinderformad. Vid Klara finns en panel fylld med olika knappar och reglage. Utanför skjutdörren finns bara en upplyst gång. Temperaturen är behaglig, varken kallt eller varmt.
Försiktigt går Wilma ut. Hon släpar sig fram med kedjorna. Klara går snabbt ikapp henne och lägger en hand på Wilmas axel. Hon stannar upp och vänder sig om. Klara ler vänligt och går fram till väggen där ett litet skåp hänger. Klara öppnar den gråa luckan och en stor telefon med sladd visar sig. Siffrorna piper när hon slår ett nummer.
"Det är Klara, jag och en till är framme nu. Vi skulle behöva lite hjälp med att kapa bort två kedjor."
Samtalet är kort. Klara hänger tillbaka telefonen och stänger luckan och vänder sig om mot Wilma.
"Det kommer alldeles strax hjälp", upplyser hon om och ler. Wilma kan inte låta bli att undra om hon alltid ler.
Wilma står mitt i gången. Hon ser inte vart den tar vägen. Ljudet av däck som åker på grus blir högre och högre. En stor fyrhjuling dyker upp i hög hastighet. Den bromsar in framför Wilma och två personer hoppar av, en tjej och en kille. Killen är ung, men har redan blivit tunnhårig och har gråa inslag i det annars bruna håret. Hans blick ser pigg ut. Han plockar upp en vinkelslip ur fyrhjulingens förvaringslåda. Tjejen lyfter upp en filt och går i riktning mot Wilma. Hon har spikrakt brunt hår som sträcker sig till axlarna och en ögonfärg som påminner om kastanjer.
"Hej, jag heter Stina", säger tjejen och sträcker fram handen men drar tillbaka den i samma stund som hon upptäcker att Wilmas händer är låsta bakom ryggen.
"Min kollega, Andrew, ska hjälpa dig. Han pratar ingen svenska och är inte så duktig på engelska heller."
"Okej, jag är Wilma", svarar Wilma nervöst och stirrar på Andrews långa och smala kroppshydda. Han stoppar in batterier i maskinen han håller i sin hand. Wilma har aldrig sett en sådan innan.
"Han ska kapa upp dina kedjor", fortsätter Stina. "Han är jätteduktig på sånt, så det kommer att gå bra."
Wilma slänger en blick bakom sig och ser att Klara återigen pratar i telefonen.
Andrew kommer fram till Wilma, nickar vänligt till hälsning. Han sätter sig ner på knä och gestikulerar åt Wilma att hon ska ställa sig så bredbent som kedjan tillåter. Därefter startar han vinkelslipen som ger ifrån sig ett högt, skrikande läte. Wilma tittar förskräckt ner mot sina fötter. En skiva roterar snabbt och Andrew för den närmare kedjan. Han stannar upp och pratar med Stina på ett språk Wilma inte kan identifiera. Stina böjer sig ner och sträcker ut den tjocka filten ovanför kedjan och Andrews händer. Därefter börjar Andrew att kapa. Det sprutar gnistor som filten fångar upp. Det låter fruktansvärt högt. Efter bara en liten stund hörs ett klingande läte och Wilma känner hur trycket kring fotlederna släpper. Kedjan är av.
När händerna också är befriade känner Wilma en stor lättnad. Hon känner sig fri igen, trots att hon befinner sig långt under marken i vad som liknar en smal gruvgång.
Andrew står vid fyrhjulingen och stoppar tillbaka sakerna han använt. Steg hörs bakom Wilma och Klara kommer fram. Klara växlar en blick med Stina utan att någon av dem säger något.
"Jag måste ge mig av igen och försöka få fram mer information", säger Klara allvarligt. "Stina, kan du ta hand om Wilma?"
"Självklart", svarar Stina och ger Wilma en uppmuntrande blick.
"Tack. Ta hand om dig Wilma", fortsätter Klara. Hon går emot Wilma och ger henne en varm kram. Oron i Wilmas mage luckras upp en aning.
"Hur försäkrar ni er om att ni inte blir sjuka när ni lämnar det här stället?" frågar Wilma försiktigt när Klara har försvunnit upp med hissen.
"Vi testar ett slags vaccin på alla som arbetar ute. Än så länge verkar det fungera. Sen så är de utrustade med en mätare som signalerar om spår av smittan upptäcks."
Stina förklarar men Wilma förstår inte allt. Det känns så märkligt, som att det är någon påhittad film hon berättar om. Wilma frågar inte mer om saken, vill inte verka dum eller frågvis. Hon antar att de har koll på läget och inte utsätter sig för fara.
Stina och Andrew utbyter några ord med varandra och därefter sätter sig Andrew på fyrhjulingen och kör iväg. Elmotorn brummar svagt och ljudet försvinner fort. Wilma sneglar på Stina och tycker att det är något bekant över henne, men hon kan inte sätta fingret på vad.
"Följ mig bara, jag berättar mer under tiden", säger Stina glatt och börjar gå längre in i gången.
Wilma skyndar sig att följa efter och stegen känns förvånansvärt lätta igen. Små lampor är uppsatta i gångens tak och de ger ifrån sig ett svagt, gult sken. Stenväggarna blänker av fuktpärlor.
"Vad är det här för ställe egentligen?" frågar Wilma när de har gått en bit utan att ha kommit fram till något.
"Det här är projekt Silvermine", börjar Stina att berätta medan hon gestikulerar med armen åt väggen. "Förr i tiden, för väldigt många år sedan, var det här en riktig silvergruva. När den lades ner tog en grupp äldre män över gruvan men startade aldrig upp den igen. Istället började de sakta men säkert bygga upp stället för överlevnad, de var helt övertygade om att någon gång skulle något hemskt att hända. Tyvärr hade de ju rätt också, även om det hände många hundra år senare än vad de trodde."
Stina stannar upp i gången. De har kommit fram till en stor port, gjord av stål. En avancerad låsanordning sitter monterad på den. Hon stannar framför porten och vänder sig mot Wilma. Blicken ser entusiastisk ut när hon fortsätter att berätta.
"Gubbarna valde att kalla det för projekt Silvermine. Till myndigheter lämnades det in rapporter om att gruvan var avvecklad och igenbommad. Idag vet ingen, förutom vi som är här, att den existerar. Alla ingångar är gömda och väl säkrade. Fler och fler anslöt sig till den här gruppen och den växte sig större och starkare för varje år. Idag finns det ansvariga, personer som jobbar med projekt Silvermine, från nästan tjugo länder här."
Wilma lyssnar intresserat medan hon iakttar hur Stina gräver i sin byxficka efter något. Efter ett tag får hon upp en nyckel och ett litet kort. Hon lägger kortet mot en display på låsanordningen. Det klickar till och dörren börjar surra. Hon sticker in nyckeln i hålet och vrider lätt om.
"Jag fick erbjudandet om att ansluta mig för sju år sedan", fortsätter Stina medan hon skjuter upp dörren som gnisslar svagt. "Jag började vid den tidpunkten få en olustig känsla om att något snart skulle hända och så var jag nyfiken och tyckte att det lät spännande, så att tacka ja var självklart. Det är spännande att få vara en del av ett stort team, jag har lärt mig massor."
Bakom dörren fortsätter en ny gång, lite större än den tidigare. Längre in hörs olika ljud. Porten slår igen bakom dem och låset rasslar till.
"Har ni hjälpt många nu?" frågar Wilma.
"Vi har hämtat upp nästan tvåtusen personer från olika länder", svarar Stina. "Det kan verka lite men kan göra en otrolig skillnad för framtiden."
Wilma stannar till och tittar storögt ut över det hon ser. De har kommit fram till gångens ände, där den förgrenar sig åt höger och vänster. Framför dem finns det ett gigantiskt hål. Gångarna har höga räcken uppsatta mot hålet. Wilma går fram till räcket, håller i sig i det och tittar ut över hålet. Nu ser hon att vägen fortsätter likt en spiral så långt ner hon kan se. På några ställen sticker det ut stora avsatser. Wilma granskar ett litet hus som står placerat på en av dessa. Plåttaket blänker och reflekterar ljuset från den enorma strålkastaren som är uppsatt mitt ovanför hålet. Wilma ser människor som rör sig innanför räckena.
"Det här är...", börjar Wilma men finner inget passande ord. Hon tystnar och fortsätter att stirra ner i det upplysta hålet. Det är så djupt att hon inte kan se bottnen.
"Det är lite häftigt", säger Stina och skrattar till.
Wilma fylls av en stor och överväldigande saknad. Stinas skratt får magen att dra ihop sig av sorg. Skrattet liknar sättet Theo brukade skratta på, om Wilma sluter sina ögon för en kort stund skulle hon med enkelhet kunna tro att det är Theo hon är med. Tårarna hotar bakom ögonlocken, men Wilma hinner fyllas av ilska innan de rinner över. Han lämnade henne. Ensam. Han lämnade henne åt döden, för han kunde omöjligen veta att hon skulle hamna här.
"Hur är det?" frågar Stina och lägger en vänlig hand på Wilmas axel.
Syns det så tydligt att ett krig pågår i Wilmas kropp? Ett krig som hon är på god väg att förlora?
"Bra", viskar Wilma medan hon kramar krampaktigt om räckets kant. Knogarna vitnar.
"Vi har utbildade psykologer här om du känner att du behöver prata med någon. Det går bra att prata med mig också, jag lyssnar gärna."
Stinas hand bränner Wilmas axel. Wilma vill att hon ska ta bort den, samtidigt som hon vill att den alltid ska vila där. Den känns trygg, men ändå farlig. Som om den ger henne en falsk trygghet. Stinas röst är så vänlig att den får Wilma att känna ett förtroende för henne. Dessutom är det något konstigt över henne, något bekant.
Utan att Wilma har märkt det har Stina dragit henne bort från kanten och de går nu i gången, ner i hålet. Med jämna mellanrum passerar de dörrar i bergväggen. Wilma vill veta vad som finns innanför men orkar inte fråga. Hennes kropp känns bortdomnad, huvudet känns tomt. Är det nu alla händelser och känslor ska komma ikapp henne? Wilmas tankar skenar iväg till Theo igen.
"Går det att spåra personer?" frågar Wilma. Hon stirrar ner på sina fötter, ser hur hon på automatik tar sig framåt.
"Om de har fått ett speciellt chip så kan vi ha en dator det går att spåra i. Här har vi inga chip. Vi använder oss av ett eget, handskrivet, register över alla här som är omöjligt att spåra."
"Den här personen har ett chip", mumlar Wilma.
"Vi kan kolla på en gång", säger Stina och ökar på sina steg.
När de har gått tre varv ner stannar Stina framför en dörr. Wilma stannar andfått bredvid henne.
"Det finns en hiss här", säger Stina leendes och öppnar dörren.
Stina trycker på en knapp. Det börjar rassla och snart kommer hissen upp. Stina lyfter upp säkerhetsgrinden och i samma stund öppnar sig hissens dörrar. De kliver in i det lilla utrymmet och Stina trycker på knappen som visar siffrorna tretton.
Hissen plingar till och dörrarna glider upp. De går ut i gången och Wilma kikar upp. De är långt ner nu. Några människor går förbi dem och trycker in sig i hissen. Stina hälsar på dem innan hon leder bort Wilma till en ny dörr. Den här dörren är låst men Stina knappar in en kod och den glider upp.
Ett stort och runt rum blottar sig. I mitten finns ett långt bord som är fyllt av datorer och tillbehör till dem. Ingen människa syns till. Ljuset är matt och stengolvet känns hårt och ojämnt under fötterna. Stina sätter sig i en kontorsstol framför en av datorerna. Fingrarna rör sig snabbt över tangentbordet och efter en liten stund vinkar hon Wilma till sig. Wilma ställer sig bakom Stina och stirrar på skärmen där ett sökprogram är uppe.
"Har du några av de här uppgifterna?" frågar Stina och rullar lite åt sidan för att Wilma ska se bättre.
"Namnet", säger Wilma och rösten spricker. "Jag vet vad han heter."
Stina klickar på namnrutan och lägger händerna över tangentbordet, väntar på att Wilma ska fortsätta.
"Theo", säger hon med gråtfylld röst. "Theo Ek."
Stina stelnar till på stolen innan hon långsamt snurrar runt och ser Wilma rätt i ögonen. Wilma får ont i magen och nervositeten gnager. Gjorde hon något fel? Hon biter sig i läppen för att inte börja gråta.
"Är ni från Göteborg?" frågar Stina med så låg röst att Wilma får anstränga sig för att höra vad hon säger.
Wilma nickar till svar. Stina börjar gräva efter något i sina fickor. Hon får upp en liten plånbok gjord i skinn, öppnar den med darrande fingrar och plockar ut en bild.
"Bilden är gammal, men känner du igen honom?"
Tårarna rinner över. Hon snörvlar till. Hon ser klart och tydligt vem det är på bilden. Benen bär inte längre och hon sjunker ihop på den hårda marken. Gråter förtvivlat. Theo var liten på bilden, men det var han.
"Jag kan inte spåra honom längre än till hamnen där du hämtades", säger Stina med grötig röst.
Stina reser sig från stolen och går fram till Wilma, böjer sig ner och stryker henne över håret.
"Jag är hans moster, Stina Jackson", upplyser hon om. "Lever han fortfarande?"
Wilma berättar, hon berättar allt som finns och går att berätta. Ibland får hon avbryta för att gråta klart och samla sig lite. Stina sitter bredvid med korslagda ben och kramar Wilmas händer i sina. Stina gråter också. När Wilma berättar om hamnen och sveket känns det som att något går sönder inom henne. Det gör så förbannat ont i hela kroppen. Stina kramar om henne, försöker att trösta. Wilma är otröstlig, hon har ingen kvar. Har förlorat allt.
"Jag visste inte att han kunde vara så elak", viskar Stina och kramar henne ännu hårdare. Wilma snorar ner hennes tröja, men Stina verkar inte bry sig.
På något märkligt vis får Stina upp Wilma från golvet och lyckas leda henne bort till hissen igen. Wilma kan inte ta in vad som händer runt henne. Hon står i hissen men hon vet inte vart de ska. Hon håller på att förlora kriget. Hennes kropp vill ge upp nu, orkar inte kämpa mer. Det här är inte hennes krig att vinna.
Hissen stannar och Stina leder ut Wilma, går mot två stora träportar.
"Här är matsalen", säger Stina och torkar sig i ögonen. Wilma gråter fortfarande så det är ingen idé att torka bort tårarna.
Stina öppnar portarna. Innanför är det som en stor sal, med massa små lampor i taket. Långbord är uppställda i flera rader. Längst in verkar det stå skålar fyllda med mat. Det är fullt med människor här. Många tittar på Wilma men hon märker det knappt. Kroppen skakar. Hon håller på att få panik. Kriget är förlorat, hon vill förlora nu. Vill ge upp.
En lång person tränger sig fram bland människorna längre in i rummet, gör sig synlig. Wilma tittar upp och deras blickar möts. Hon tittar snabbt bort, skakar på huvudet och tittar igen. Personen står kvar. Det kan inte vara sant. Men det är sant. Trots att huvudet är rakat, ansiktet osminkat och kroppen utmärglad så finns det ingen tvekan. Wilma känner igen henne, kommer alltid att göra det. Oavsett hur hon ser ut.
Wilmas ben bär igen och hon skyndar sig framåt, knuffar undan några som är i vägen. De möts halvvägs, kramar om varandra så hårt de bara kan. Tårarna rinner fortare nu, men av helt andra anledningar. Wilma gråter av glädje. Caroline snyftar också. Hon tar ett stadigt tag om Wilmas midja, tvingar henne att backa undan så att de kan se varandra i ögonen. De ler och ser på varandra ett tag innan de omfamnar varandra igen.
"Älskade Wilma", säger Caroline med gråten i halsen. "Jag trodde aldrig att jag skulle få se dig igen."
Tillsammans kommer de att klara allt. Kriget är inte förlorat.