Vattnet skvalpar när det klyvs av den stora båtens skrov. Solen står högt på himlen och värmer som om det vore en högsommardag. Under gårdagen hade Theo fått syn på en stor val, men på bara ett ögonblick var den borta igen.
De har färdats i tre dygn över havet. Föregående dygn hade det stormat rejält och Theo hade flera gånger fått lutat sig ut över relingen och tömt maginnehållet ner i det skummande, förrädiska vattnet. Nu har vädret lugnat ner sig och friden är tillbaka. Det ser i alla fall fridfullt ut när barn springer omkring och leker med varandra medan de vuxna smuttar på kaffet och iakttar de små. Om det är deras egna barn är långt ifrån säkert, men det är en fin gärning att de tar hand om dem ändå.
"Hur mår du idag?" frågar Gabriella och slår sig ner på bänken bredvid Theo. I famnen håller hon en påse med bullar och två flaskor med saft.
"Bättre", svarar Theo och ler kisande mot henne. Solen träffar honom rakt i ansiktet.
"Det var läskigt igår när det stormade", fortsätter Gabriella och tar en bit av bullen. Den luktar nybakad.
Theo nickar bara stillsamt. Någon skriker längre bort och Theo ser att en liten flicka har ramlat omkull och skrapat upp sitt ena knä. En tjej med höga klackskor är snabbt framme och lyfter upp henne.
Tvåhundra personer. Inte fler, inte färre. Båten har femtio små hytter med två smala våningssängar i varje. Mer än så får inte plats i de små rummen. Theo gissar att besättningen har lyxiga hytter med stora utrymmen, förmodligen med fri tillgång till både det ena och det andra. Theo och Gabriella delar hytt med två män i tjugofemårsåldern. På nätterna dricker de whiskey långt in på småtimmarna och sjunger snapsvisor på norska. Theo har knappt sovit en blund men har ingen lust att skapa osämja, så han låter de hållas. Gabriella verkar tänka likadant.
Tvåhundra personer. En till hade fått plats. Theo tittar ut över havet och fokuserar blicken långt bort vid horisonten. På havet känns allt oändligt. Skulle något hända här är de helt hjälplösa. Sorgen är också oändlig. Det river och sliter innanför skinnet utan att några tårar kommer. Han vill gråta, vill känna ledsamheten rinna ur honom. Det går inte, den stannar kvar och äter upp honom inifrån. Han lämnade Wilma i skiten. Han var en stor, jävla fegis och lämnade henne. Han förtjänar ingenting, absolut ingenting. En idiot, det är allt han är. Och idioter förtjänar ingenting. Han ångrar inte att han gav sig av och han ångrar egentligen inte sitt val heller, han ångrar nog mest allt i sin helhet. Allt han har gjort fel ångrar han. Wilma förtjänar så mycket bättre, han hoppas att hon förstår det.
"Vad tänker du på?" frågar Gabriella och lägger en varm hand på hans bara knä. Han klippte av sina jeans när värmen blev för stark.
"Livet", svarar han kort och möter Gabriellas kristallblåa ögon.
Hon lutar sig fram och deras nästippar snuddar vid varandras. Theo vilar sin panna mot hennes. Gabriella letar upp hans läppar och kysser honom mjukt. En pirrande känsla bubblar upp i Theo och hans bekymmer försvinner för en kort stund. Hennes hår luktar nytvättat, precis som hans.
Båten har en mindre spaavdelning där de fick bada och tvätta sig ordentligt. Theo fick till och med en enklare klippning och det korta, stickiga skägget är borta. Han hade sett förjävlig ut. Gabriella avslutar kyssen och ler stort mot honom.
"Vi är snart framme, de sa det i kafeterian", upplyser hon honom om.
"Vet du vart vi är på väg?"
"Inte exakt, men någon ö sägs det."
Theo reser sig från bänken och sträcker ut en hand åt Gabriella. Hon greppar den och Theo drar henne upp. Hand i hand går de över däcket och fram till dörren som leder ner till hytterna. Gabriellas blommiga klänning dansar runt låren av vinddraget.
De jobbiga norrmännen befinner sig någon annanstans. Theo drar en suck av lättnad och sjunker ner på den undre bädden. Madrassen är hård men täcket är mjukt och varmt. Sängen är så smal att om han rör sig minsta lilla finns det en risk att han kommer ramla ur.
"Ska du sova nu?" frågar Gabriella med höjda ögonbryn.
"Nej, jag vet inte vad vi gör här riktigt", svarar han och funderar. Han fäster blicken i överslafens undersida.
Gabriella sätter sig på sängkanten medan hon samlar ihop sitt långa hår till en hög tofs. När hon är klar lägger hon sig halvt över Theo för att få plats.
"Tack för att du valde mig", viskar hon i Theos öra.
Han svarar inte, men lägger en arm runt henne, kramar hårt.
Efter bara några minuter håller Theo på att slumra till, men i samma stund som ögonlocken håller på att slås ihop öppnas dörren in till hytten med ett ryck. Gabriella sätter sig förvånat upp. In i rummet stövlar en av de unga norrmännen. Han har rött hår, fräknigt ansikte och ölmage. Hängselbyxorna och de stora kängorna får honom att se ut som en bonde, som kommer direkt från mjölkningen. I handen håller han en halvfull flaska sprit.
"Dere kan ikke ligge med hverandre nå", sluddrar han ur sig.
Theo förstår inte varje ord men förstår tillräckligt för att kinderna ska börja skifta färg.
"Har du sett Noel? Vi ankommer om fem minutter", fortsätter han och ser sig om med vild blick i rummet.
"Nej", svarar Theo och antar att Noel är hans polare. Norrmannen försvinner ur hytten lika fort som han dök upp.
"Dom där", säger Gabriella lågt när dörren har slagit igen ordentligt. Hon skakar på huvudet och ler.
"Om han har rätt så är vi framme om fem minuter. Ska vi gå upp igen?"
Gabriella nickar och reser sig. Theo följer efter. Innan han lämnar hytten ser han sig om ordentligt. Han har inga tillhörigheter att packa ner och det verkar inte finnas något användbart att sno heller. Han önskar att han hade haft sitt familjefoto. Tänk om han glömmer bort hur de såg ut?
"Kom", säger Gabriella med sin silkeslena röst och greppar hans hand.
Uppe på däck är det trångt. Det verkar som om de flesta har hört att de när som helst är framme och inte vill missa någonting.
Theo och Gabriella trycker sig fram till relingen. Några enstaka muttranden hörs bakom dem. Gabriella bryr sig inte och hon håller så hårt i Theo att han dras med automatiskt. Han ler ursäktande mot några som de råkar gå in i.
Ingenting. Han ser absolut ingenting. Borde han inte åtminstone se konturerna av en ö någonstans? Allt som syns är himmel och hav. Är de grundlurade? Kommer de bli avkastade här, för att möta sitt öde på havets botten? Theo fingrar nervöst på trärelingen. Har han kanske skonat Wilma från något?
"Vart ska vi?" frågar Gabriella med ett tonläge Theo inte har hört tidigare. Hon låter skärrad.
"Jag har ingen aning", svarar han och flackar med blicken över det tomma havet. Inga andra fartyg, ingenting. Det är helt tomt.
"Båten saktar in nu", säger Gabriella och ser sig om på folkmassan bakom dem. Fler och fler börjar få oroade ansiktsuttryck.
"Lugn, lugn. Ingen fara."
En lång och muskulös man banar sig en väg fram till kanten. Han är iklädd militärgröna arbetskläder och har ett rufsigt, mörkt hår.
"Vi är framme, ingen panik", fortsätter han med klar och tydlig röst.
Han ställer sig bredvid Theo. På hans överarm syns en svensk flagga och namnet Anders. Ur sin ficka tar han upp en klumpig telefon. Han trycker in några siffror innan han lyfter den mot sitt öra.
"Jag är på plats. Kom", informerar han. Det blir tyst en stund innan han tar till orda igen.
"Det är uppfattat, klart slut."
Theo ser fortfarande ingen ö eller fast mark, trots att båten nästan har stannat helt. Diskret sneglar han upp på Anders, han måste vara minst två meter lång. Hans näsa är sned och Theo gissar att den har varit bruten någon gång. Plötsligt viker Anders ner sitt huvud och hans mörka ögon ser rätt på Theos nervösa ansikte. Theo skyndar sig att blicka ut över havet igen.
"Är ni oroliga?" frågar Anders och fortsätter att titta på Theo och Gabriella.
"Jag ser ingen ö", mumlar Theo.
"Du ser den snart", svarar Anders vänligt.
"Vad menar du?" frågar Theo förvånat. Han tittar upp på Anders som ler finurligt.
Anders svarar inte på en gång. De står tysta och stirrar ner i det blåa vattnet. Himlen är nästan molnfri.
"Jo, det jag menar är", börjar Anders och sträcker ut en arm över relingen, "att det när som helst kommer att vara en ö här." Han gestikulerar med armen. Theo stirrar häpet på honom och förstår ingenting.
"Den här ön är skyddad", fortsätter Anders. "Runt om ön finns en slags kupol med en utsida som anpassar sitt utseende efter omgivningen. Det är väldigt avancerad teknologi vi pratar om nu."
"Som en kameleont?" frågar Gabriella.
"Ja, det skulle man väl kanske kunna säga", skrattar Anders.
"Vad händer om någon kör in i kupolen?" frågar Theo och stirrar framför sig. Han har svårt att tro att en ö döljer sig där.
"Ön är placerad i ett stråk där inga fartyg har sina farleder, så det är sällan andra fartyg passerar här. Om någon åker här är det oftast ovana kaptener. Det har tyvärr hänt att något mindre fartyg har åkt rätt in i kupolen och det ligger nu på havets botten, kanske rakt under oss. Kupolen ger inte vika, den skadas knappt, medan det är som att köra in i ett kompakt isberg för båtar och fartyg."
Vattnet får ett mörker som Theo inte tänkt på tidigare. Han stirrar ner i det förrädiska djupet, försöker föreställa sig båtarna som ligger där nere. Hur många personer har förolyckats här?
Ett svagt brusande läte hörs plötsligt från vattnet. Folket bakom Theo brister ut i förvånade rop när de ser vad som händer. Theo flämtar till och tittar storögt framför sig. Havet och himlen framför dem flimrar i gråa nyanser, kupolen syns tydligt nu.
Båten börjar åka framåt igen, väldigt långsamt. De rör sig längs kupolens sida, på några meters avstånd. Kupolen ser enorm ut och det är omöjligt att avgöra hur stor den är i omkrets. Båten puttrar fram medan den svänger ytterst lite åt vänster hela tiden.
"Hur ska vi ta oss in?" frågar Gabriella medan hon vänder sig mot Anders.
"Det märker du", svarar han med ett leende. Hans telefon plingar till och han trycker sig bortåt i folkmassan.
Gabriella trevar efter Theos hand och han greppar den vant, håller den hårt i sin. Människor knuffas från alla håll och kanter, Theo och Gabriella pressas hårt mot relingen. Alla vill se vad som händer.
"Jag ser det", flämtar Gabriella och pekar med en darrande arm mot kupolen.
Theo ser exakt vad hon menar. På ett ställe öppnar sig en stor port i kupolen. Sakta rullas den uppåt och avslöjar vattnet på andra sidan. Båten styr genast dit medan den ökar hastigheten. När de passerar genom porten sprakar det rejält om kupolen. Framför båten syns nu änden av en stor ö. När båtens akter har tagit sig genom porten stängs den genast igen och kupolen slutar att flimra i grått. Den återgår till att spegla omgivningen, trollar bort ön. Theo tittar bakåt och allt han ser är vatten och himmel, kupolen är borta.
De rör sig mot en mindre hamn. Folket på båten springer runt och samlar stressat ihop de få tillhörigheter de har med sig.
"Lystring!" Rösten kommer från en stor högtalare som är fäst i en stolpe på båtens däck. "Vi uppmanar alla till att ta det lugnt när ni ska gå av båten. Alla kommer att få stiga av så ni behöver inte få panik. När ni har kommit av båten kommer ni att tas om hand i välkomsttälten, där all information ni behöver finns. Tack för att ni har rest med oss."
Theo kan inte låta bli att skratta. Tack för att ni rest med oss, som om det har varit en nöjesresa. Gabriella ser på honom med undrande blick. Han ler bara tillbaka och ger henne en puss på kinden.
"Kom, vi går mot utgången", säger hon och lotsar dem fram genom folkmassan.
Båten har stannat helt. Den har lagt till i hamnen. Det ser ut som vilken hamn som helst, med en kaj, båtplatser, en badplats lite längre bort och små bodar som påminner om glasskiosker. Långsamt rör sig ledet av människor framåt, av från båten. Snart är det Theos tur. Han slänger en blick över axeln, ser ut över räddningsbåtens däck en sista gång och går därefter ner för rampen som leder till kajens fasta mark. Gabriellas hand är svettig i hans men han släpper inte taget om den. Hon går tätt bakom honom.
Lite längre bort i hamnen finns fyra stora tält uppsatta. Deras röda tältdukar syns tydligt. Theo och Gabriella skyndar sig dit, innan alla andra hinner före. De slinker in i det första tältet och möts av en tjej med svart hår med lila slingor. I näsan har hon en piercing och ögonen är hårt sminkade.
"Which country?" frågar hon med hes röst och ler.
"Sweden", svarar Theo medan han iakttar en skylt bakom receptionsdisken som tjejen står i. Welcome to Skyline 11.
Tjejen ropar på någon och snart kommer en tjej i medelåldern fram till dem. Hon har blont hår som når henne till axlarna och ögonen är gråa. Klänningen hon bär är turkos och smiter åt kring hennes slanka kropp.
"Katrin", säger hon och sträcker fram handen mot Theo och Gabriella. "Jag ska hjälpa er nu, följ med."
De följer efter Katrin längst in i tältet. Där finns det en soffgrupp och ett smalt, högt bord där en dator står uppställd. Katrin går fram till bordet och plockar upp en scanner som är inkopplad i datorn. Den ser ut som en sån som alla kassörskor scannar varor med, konstaterar Theo fundersamt. Hon ber Gabriella att sträcka ut sin arm. Försiktigt lossar hon på bandaget och slänger det i en sopkorg. Såret har slutat blöda. Katrin för scannerns röda stråle över Gabriellas arm. Det plingar till och dataskärmen lyser upp. Gabriellas namn och personnummer, samt hälsotillstånd och ett nytt id-nummer dyker upp.
"Det här är ditt egna nummer på ön", upplyser Katrin och pekar på ID-numret.
"Är jag nummer 2832 alltså?" frågar Gabriella fundersamt.
"Ja, det är 2831 personer har registrerat sig här innan dig."
Theo drar efter andan. Finns det nästan tretusen personer på den här ön? När Theo är avläst och klar ger Katrin dem några broschyrer.
"Här finns all information om ön som ni behöver, allt om mat, boende, sjukvård med mera. Allt ni behöver för en bra tillvaro finns här på ön. Jag rekommenderar att ni börjar med att slå upp sidorna om boende och därefter väljer vart ni vill ta vägen, det finns några olika alternativ."
Theo och Gabriella tackar och går ut från tältet. Det är kö för att komma in nu och nyfikna blickar vänds mot Theo och Gabriella när de vänder ryggen åt dem och rör sig bortåt. Theo tittar storögt på allt de passerar. Det känns nästan som att vara i en stad, bara det att husen inte ligger lika tätt. De går på en asfalterad gata och slår sig ner på en bänk intill en tegelfasad. Gabriella börjar bläddra i broschyrerna.
Katrin hade rätt, här verkar allt finnas. Allt från nödvändigheter som mat till onödigheter som badhus och lyxrestauranger. Theo läser om en spaavdelning i världsklass, därefter bläddrar han vidare till en sida som innehåller reklam för en surfingkurs.
"Åh, det där vill jag testa", säger Gabriella förtjust och pekar på bilden där en tjej surfar på en hög våg.
Solen står högt på himlen. Havets lätta skvalpande blandas med fåglars skränande. Sorl från människor ljuder över gatorna. Theo sluter sina ögon och sjunker ihop på bänken. Här verkar det finnas goda möjligheter för att starta om sitt liv. Han är inte ensam längre. All hjälp han behöver finns här. Men allt han kan tänka på är Wilma. Hon förtjänar att vara här, och nu är det hans fel att hon är kvar i helvetet. Vad kommer att hända med Wilma?