Den stora granens grenar höll bara emot det kraftiga regnet i några få sekunder. Wilma pressar sig mot stammen för att slippa få de värsta dropparna rakt i ansiktet. Hon är redan genomblöt. De våta kläderna ligger slickade runt hennes hud. Plaggen känns kalla som isbitar.
När regnet börjar avta hör hon det dova, mullrande ljudet. Försiktigt kravlar hon sig ut från granens mitt, men river sig ändå i ansiktet på barren. Ljudet blir högre och högre. Wilma tittar upp mot den mörka himlen och tycker sig kunna se ett ljus. Det kommer bara närmre och närmre.
Wilma rusar ut från skogen, snubblar på några lösa grenar och halkar på mossiga stenar. Hon återfår balansen och fortsätter framåt med bara ett mål i sikte. Nu måste hon tillbaka till Solgården, hon får inte missa den här chansen. När hon kommer ut på grusvägen springer hon så fort hon bara orkar. Det är inte långt tillbaka, men helikoptern rör sig snabbare än vad hon gör.
Helikopterns konturer blir synliga i mörkret. Wilma flåsar och det plaskar för varje steg hon sätter ner. Skorna är fulla av vatten och lera stänker runt hennes ben. Hon springer genom den sista kurvan och Solgården uppenbarar sig framför henne. Helikopterns lampor lyser rätt ner på huset och marken runtomkring. På gräset står Theo och Gabriella, de viftar häftigt med armarna.
Wilma ansluter sig till dem. Vinddraget från de roterande vingarna i luften är kraftigt och det våta håret piskar Wilma i ansiktet. Theos läppar rör sig men Wilma kan inte höra vad han säger. Ljuset är skarpt och hon tvingas kisa när hon ser på honom. Theo försöker igen men hans ord dränks av helikopterns oljud. Gabriella hoppar på marken medan hon skriker och vinkar. Theo har en blick som Wilma inte sett tidigare, den är full av förväntan.
Hopp. Wilma känner hopp. Hon hade nästan gett upp hoppet helt, men när hon tittar upp på farkosten i luften infinner sig en obeskrivlig känsla i kroppen. Det är en känsla där alla känslor man kan känna är mixade. Något nytt väntar. Äntligen kommer något att hända. Allt hon kan göra nu är att hålla tummarna för att det är något bra, i alla fall något bättre, som väntar.
Något kommer ner från helikoptern. Wilma stirrar in i ljuset och när ögonen vant sig en aning kan hon urskilja att en människa hänger i en sele och firas ner till marken. En människa. En frisk person som kommer hjälpa dem. Det känns ofattbart.
När personen är nere på marken knäpper den loss sig från selen och går fram till ungdomarna. Wilma gissar att det är en man, men det är svårt att säga då han är iförd en vit uniform och en hjälm med ett mörkt visir. Det går inte att se något alls av ansiktet. Personen tar plötsligt tag i Wilmas arm. Hon rycker till av förvåning och ser att han försöker säga något till henne.
"Kan vi gå in och prata?" Han skriker så högt han kan och orden går knappt att urskilja.
Han pekar med armen mot huset men Theo skakar bestämt på huvudet. Uniformsmannen tar upp ett mobilliknande föremål ur en ficka, knappar in ett meddelande och väntar. Helikopterns ljud blir tystare. Wilma tror först att den är trasig och flämtar till, men när ingen annan verkar orolig andas hon ut igen.
"Var ni inte fem stycken?" frågar mannen högt. Hans röst är mörk men vänlig.
"Två blev sjuka och stack", svarar Theo.
"Har ni känt av några symptom?"
Alla tre skakar på sina huvuden.
"Inga alls?"
Nekande svar igen. Mannen skriver något nytt på sin apparat. Hans händer är täckta av ett par mörka handskar. Han stoppar tillbaka föremålet i fickan och plockar istället upp tre sprutor. Wilma tittar förskräckt på de långa nålarna.
"Jag måste ändå kontrollera er", säger han bestämt. "Jag kommer ta blod från var och en av er. I dessa behållare finns ett medel som kan upptäcka smittan, så skulle ni bära på den kommer blodet färgas lila. Är det förstått?"
Alla nickar utan att säga något.
Wilma ser sig om. Mörkret runt den upplysta fläcken får det att kännas som att hon står mitt i rampljuset. Hur många sitter i helikoptern och ser ner på henne just nu? Nervöst tittar hon på mannen som noggrant rengör den första nålen. Han tar Gabriellas arm, klipper ett litet hål i tröjan och placerar nålen i armvecket. Blod sipprar ut, klarrött. Färgen ändras inte.
Theo biter ihop käkarna hårt när nålen trycks in i hans arm. Med uppspärrade ögon studerar han sitt resultat, som också förblir rött.
Wilma svettas av nervositet när han börjar rengöra den sista nålen. Hennes ben darrar och det känns som att magen håller på att vändas ut och in. Något är på väg upp ur hennes magsäck men hon lyckas svälja undan det i sista stund. Gång på gång sväljer hon för att inte kväljningarna ska vinna över henne.
Det svider till när nålen spräcker huden. Wilma känner hur blodet rinner ur henne. Det gör ont, men det är ingenting mot hur orolig hon är för att färgen ska ändras till lila. Kommer hon inte få följa med då? Kommer de att lämna henne här helt ensam, i väntan på att sjukna in och dö? Wilma blundar hårt, hon vågar inte titta.
"Ni är gröna allihop", säger mannen medan han lägger ner blodproven i en förslutningsbar påse. "Följ med mig."
De går på led efter mannen. Hans kliv är långa och hans hållning ger ifrån sig ett förtroendeingivande sken. Som en soldat, tänker Wilma för sig själv. När de nästan befinner sig mitt under helikoptern tvärstannar plötsligt Theo. Gabriella vänder sig frågande mot honom samtidigt som hon kämpar för att hålla borta håret från ansiktet. Vinden är ännu kraftigare här och det susar i öronen.
"Vad är det?" skriker Gabriella för att överrösta helikopterns oväsen som har blivit högre igen.
"Jag måste ha min ryggsäck", skriker Theo tillbaka. Hans ögon är glansiga och läpparna darrar.
"Nej det måste du inte", vrålar Gabriella tillbaka.
"Jag måste ha fotografiet på min familj!" Nu gråter Theo förtvivlat.
"Nej du kan inte gå in dit igen, du kan bli smittad!"
Theo vänder sig om och tar riktning mot huset. Gabriella är snabbare än honom, brottar ner honom på marken och sätter sig gränsle över hans rygg. Han ålar sig under henne och försöker ta sig loss.
"Theo, lugn", uppmanar hon när han börjar sparka med sina ben mot marken. Hon kliver av honom och drar in honom i en kram istället. Theos kropp skakar i hennes grepp.
Med en klump i magen vänder sig Wilma om och tittar mot mannen i uniformen. Han har fällt upp sitt visir och avslöjar nu ett välansat skägg och ett ansikte fullt av gamla ärr. Hans ena ögonbryn är delat på mitten, av ett vitt ärr som löper ända upp till hårfästet. Hans ögon är stora och ser beslutsamt på henne.
"Jag tror att vi tar dig först", konstaterar han efter att ha slängt en blick på Theo och Gabriella. "Det finns ingenstans att landa här så vi får fira upp er."
Mannen böjer sig ner mot gräset och plockar med selen han själv kom ner med. Wilma står tyst bredvid och iakttar hans rörelser. Händerna rör sig vant över repet när han knyter några knutar. Då får hon syn på en namnbricka, placerad på uniformens vänstra överarm. Räddaren framför henne heter Ricky.
Namnet Ricky transporterar Wilmas tankar tillbaka till skolan. Hon tänker på Richard, hur hon trodde att hon var kär i honom. Hennes högsta önskan då var att han skulle se henne, lägga märke till henne, vilja vara med henne. Det känns som en helt annan tidsperiod.
"Så, då är det klart", säger Ricky medan han knäpper på sig selen.
Wilma upptäcker att det nu finns plats för en till. Ricky hjälper henne att kliva i den andra selen och knäpper ihop den ordentligt. Wilma känner sig fångad, med armar och ben låsta i remmarna. Ricky studerar anordningen ytterligare en gång innan han knappar in ett meddelande till sina kollegor i helikoptern.
"Jag håller i dig hela vägen upp, det går lättare då", uppmanar Ricky och kliver fram till Wilma.
Wilma sväljer nervöst när Ricky ställer sig bakom henne. Hennes sele är fäst vid linan. Som en extra säkerhetsåtgärd krokar Ricky fast hennes sele i sin egen. Därefter tar han ett fast tag om Wilmas armar. Helikoptern låter mer än tidigare och det Ricky skriker till Wilma blir ohörbart.
Selen stramas åt kring Wilmas kropp och sekunden efter lämnar hennes fötter marken. Det är häftig och läskigt på samma gång. Wilma stirrar ner på marken som försvinner längre bort från hennes fötter. Theo och Gabriella sitter kvar, de har inte rört sig en millimeter.
Hjärtat slår hårt av nervositet, förväntning och adrenalin. Är det såhär det känns att flyga? Wilma blir mer och mer rädd ju högre upp de kommer. Marken är nu långt under henne. Hon känner sig tacksam över att Ricky håller i henne, det känns tryggt.
Dånet får det att göra ont i öronen. Det blåser kraftigt. När Wilma kikar upp ser hon att de bara har någon meter kvar innan de är uppe. En lucka öppnas i golvet och någon sträcker ut sina armar, får tag i Wilmas sele och drar henne upp genom hålet. Ricky har krokat loss sig från henne och så fort personalen har tagit av Wilma selen försvinner han neråt igen.
Det tar bara en halvtimme innan alla är uppe i helikoptern. Theo, Gabriella och Wilma har fått hörselskydd med mikrofoner så de kan prata med varandra och besättningen. Förutom Ricky består besättningen av en pilot, en som sitter bredvid och studerar en rad olika bildskärmar och en medhjälpare till Ricky. Alla bär identiska uniformer. Wilma sitter bredvid Ricky och hans medhjälpare längs ena helikoptersidan, medan Gabriella och Theo sitter mitt emot.
Wilma ser sig om. Hon får känslan av att befinna sig i ett plåtskal. Dynan under henne är hård. Alla sitter tysta på sina platser. Piloten har snurrat en av bildskärmarna mot sig, den verkar visa väderleksrapporter. Wilma är inte flygrädd i vanliga fall, men det här känns inte alls som ett vanligt flygplan och rädslan får hennes hud att knottra sig. Helikoptern vibrerar i luften.
"Då åker vi."
Den mörka rösten sprakar till i hörselkåporna och Wilma rycker till av förvåning. Helikoptern kränger till och börjar röra sig uppåt och framåt. För varje sekund som går kör de fortare och fortare.
Svaga lampor lyser upp utrymmet. Theo sitter med hårt slutna ögon. Gabriella ser oroligt på honom medan hon kramar om hans ena hand i sina. När Solgården försvinner under dem börjar Wilma att gråta tyst. En sorgsen lättnad sprider sig i kroppen. Snart är det över. Snart väntar något nytt. Hon försöker att se något utanför rutan men överallt är det mörkt. Inga städer lyser, allt är öde. Med en rysning tänker hon, att det är som om världen har tystnat.