Skåpbilens röda bakljus försvinner i en kurva. Bilen kör fort och kränger till innan den försvinner helt ur synfält. Ljudet från däcken som slirade iväg från gräsmattan sitter fast i Theos öron. Han trycker sig mot äppelträdet längst bort i trädgården, alldeles vid staketet som omgärdar tomten. Förskräckt tittar han på de leriga spåren som bilen har lämnat efter sig.
Theo andas snabbt. Han är övertygad om att han känner sig lite sjuk. Snart kommer det att bryta ut på riktigt. Känns det inte konstigt i bröstet?
Pannan blir fuktig av svett. Theo knyter sina händer så hårt han kan, låter naglarna gräva sig in i handflatorna så att det gör ont. Stressat ser han sig omkring i skymningen. Nervöst trampar han på stället, oron gör att han inte klarar av att stå still. Den kryper som myror inom honom.
Dörren till Solgården öppnas. Ut springer Wilma. Hon gråter högt, ramlar ihop på gräsmattan och blir liggandes där. Theo iakttar henne, funderar över om han vågar gå fram till henne. Hon var ju trots allt nere i källaren med Elsa och Arvid. Dessutom betedde hon sig underligt imorse. Theo fick nästan känslan av att hon visste vad som hänt kvällen innan. Men det är väl inte möjligt? Det är nog bara hans hjärnspöken som gör sig påminda.
På stapplande ben tar han sig fram till Wilma. Hon ligger kvar exakt som hon föll. För en kort sekund tror Theo att hon är skadad, men när han hukar sig ner vid hennes kropp och hon vänder upp sitt rödgråtna ansikte mot honom och fräser åt honom försvinner tanken.
"Dra åt helvete."
Theo blir kall inombords. Han stirrar på Wilma med en blick fylld med oförståelse. Något varmt rinner ner för hans kind och det tar ett tag innan han förstår att han gråter. Med en röst som knappt bär får han ur sig allt han har att säga.
"Jag är ledsen."
"Det är ingenting mot vad jag är", fräser Wilma tillbaka och tar sig upp i sittande ställning.
Theo får återigen känslan av att hon vet. Han måste sluta noja sig över allt. Självklart vet hon inte. Han är fortfarande frisk. Han inbillar sig bara att han känner sig risig. Theos ben skakar och han sätter sig ner. Wilma slänger ett ogillande öga mot honom men han lägger inte märke till det. Han kan inte tänka klart.
Chocken när han såg Arvid komma bärandes på Elsa vägrar att ge med sig. Elsa hade skrikit och gråtit om vartannat. Hennes kropp såg ut att vrida sig av smärta. Arvid grät som ett litet barn när han fick in henne i passagerarsätet i bilen.
"Vi ger oss av", hade han fått fram med en så trasig röst att den gav Theo kalla kårar. "Jag kan inte lämna henne. Helikoptern är på väg."
"Tack för allt, Arvid", var allt Theo hade fått ur sig. Orden hade stockat sig i halsen och strax därefter hade maginnehållet vänt sig upp och ner och hamnat i en intilliggande buske.
Elsa och Arvid. Nu är de borta. Utan Arvid hade de aldrig fått någon hjälp. Theo kommer vara honom evigt tacksam. Han hoppas att Elsa och Arvid får det bra, att det finns en plats för dem tillsammans när deras sista vila kommer. Han trodde aldrig att han skulle känna såhär för någon av dem. Nu sitter han och gråter för att de är borta, eller i alla fall på väg bort.
"Ni hade blivit vänner va?" frågar Theo Wilma och syftar på Elsa.
Wilma bara blänger på honom. Hon förblir tyst i vad som känns som en evighet.
"Ja, hon är min vän", svarar Wilma till slut.
"Jag är ledsen", mumlar Theo igen. Han menar det verkligen. Ångesten river och sliter i honom. Wilma svarar ingenting och det gör det bara ännu värre.
Varför blev det så här? Varför har han två tjejer i sitt liv som inte alls passar ihop med varandra? Tidigare, innan allt startade, hade han bara ett misslyckat förhållande bakom sig. Efter det slutade han bry sig om tjejer, tittade inte åt deras håll. Kärlek var inte för honom. Nu har allt skakats om och blivit till en enda röra.
Han har en vän som han tycker om jättemycket, men hon är kär i honom. Han har en tjej som han känner något extra för, som verkar känna likadant tillbaka. Hon försöker i sin tur bli kompis med hans tjejkompis, men tjejkompisen hatar henne.
Theo suckar djupt inombords. Hur ska han bära sig åt?
"Elsa tyckte om dig", säger Theo. Han hoppas att det ska mjuka upp Wilma. Hon tittar upp på honom med blanka ögon. Några hårslingor har släppt ur hennes fläta.
"När kommer räddningen?" frågar hon. Hennes röst är svag, nästan kvidande. Hon ser plågad ut.
"Snart."
Theo hoppar närmre Wilma. Han lägger en arm om hennes axlar och till hans förvåning lutar hon sitt huvud mot hans axel. De blir sittandes så, tätt ihop med fallande tårar.
Efter en stund avlägsnar sig Wilma, säger att hon behöver gå en sväng.
"Vill du ha sällskap?" frågar Theo.
"Nej, jag behöver vara själv nu", svarar Wilma medan hon reser sig upp. Hon borstar bort lite gräs från byxorna innan hon börjar gå.
"Gå inte för långt bort bara", uppmanar Theo efter henne, men hon varken vänder sig om eller svarar något.
Theo reser sig också upp. Det börjar bli kallt och han sneglar upp mot Solgården. Han vågar inte gå in dit igen, smittan kanske finns innanför väggarna nu. I värsta fall är han redan smittad. Magen värker av oro. Istället för att gå in styr han stegen ner mot bryggan. Längst ut sitter Gabriella med benen i kors. Hennes blick är fäst långt ut över vattnet. Hon gråter inte, men hela hennes kroppsspråk skriker att hon är ledsen. Det finns inget liv i den tomma blicken och kroppen är hopsjunken.
"Hur är det?"
Theo sätter sig så nära han kan. Gabriella tittar fortfarande inte åt hans håll.
"Jag finns här, prata med mig", ber Theo och lägger en hand på hennes knä.
Den andra handen stryker han varsamt över hennes kind. Hon vrider på huvudet och ser på honom. Theo skulle kunna drunkna i hennes ögon, han är helt övertygad om det. En liten blick räcker för att det ska kännas lite bättre. Gabriella tar hans hand i sin, låter tummen stryka över handryggen.
"De förtjänade inte det här", viskar Gabriella. "De var värda så mycket mer än att snubbla på målsnöret."
"Jag vet", svarar Theo och lägger sina armar om henne.
"Det är tack vare Arvid som vi kommer få hjälp. Och utan honom och Elsa skulle jag aldrig ha överlevt."
Mörka moln tornar upp sig på himlen och bidrar till att mörkret kommer fortare än vanligt. Gabriella huttrar av kyla under Theos armar. Det har börjat blåsa och vattnet skvalpar mot bryggkanten, skvätter upp över deras ben. En stor regndroppe träffar Theo rätt i nacken.
"Vart tar vi vägen nu?" frågar Theo medan han reser sig upp.
"Jag tänker inte gå in igen, aldrig någonsin", svarar Gabriella och greppar Theos utsträckta hand. Han hjälper henne upp, släpper inte taget om hennes hand.
"Inte jag heller. Vi kanske kan gå in i något av uthusen?"
"Helst av allt vill jag härifrån."
"Vi kan inte lämna nu."
"Jag vet."
Gabriella ställer sig framför Theo. Hon tar ett fast grepp runt hans midja innan hon kysser honom bestämt. Theo blir överraskad men finner hennes mjuka läppar snabbt. Han drar henne närmare, kramar om henne hårt. När Gabriella avslutar kyssen är hennes ögon inte lika tomma längre.
"Vet Wilma? Hon ger mig mordiska blickar", säger plötsligt Gabriella och Theo stelnar till.
"Jag har inte sagt något", svarar han och rycker på axlarna.
"Inte jag heller, men det känns som att hon vet." Gabriella ser ledset på honom och det dåliga samvetet intar Theos kropp.
"Vi inbillar oss nog bara", säger han i ett försök att övertyga sig själv.
Himlen öppnar sig och duggregnet övergår till ett skyfall. Gabriella skriker till, tar tag i Theos arm och börjar springa så fort hon kan. Theo kämpar för att hinna med och inte halka omkull i det blöta gräset. De springer upp mot huset, men viker av mot den största boden. Den är byggd av rödmålat trä och har svart plåttak. Gabriella fumlar med haspen och får till slut upp dörren. De rusar in under taket. Vattnet rinner från deras kläder. Gabriellas långa hår är genomvått och hon kramar det hårt i ett försök att bli av med det mesta vattnet.
Inne i boden finns ett stort vedförråd, en grill, en skottsäkra tillsammans med övriga trädgårdsredskap och ett par cyklar.
Gabriella tittar på Theo och brister ut i skratt. Theo ser frågande på henne.
"Du ser ut som en blöt hund", säger hon med ett skratt.
"Har du sett dig själv?" Theo flinar.
"Det är så jävla kallt", klagar Gabriella. Skrattet är borta. "Jag vill ha torra kläder, eller en filt."
"Vi kan inte hämta det."
De sätter sig intill väggen och håller om varandra i ett försök att få upp lite värme. Theo hackar tänder av kylan och han lägger märke till att Gabriellas läppar börjar få en mörkare nyans. Regnet smattrar hårt mot taket, ljudet är nästan öronbedövande.
Gabriella gråter nu. Theo vet att han inte kan säga något för att göra situationen bättre, så han nöjer sig med att bara hålla en arm kring henne och vara tyst.
Theos tankar skenar iväg. Han funderar över hur han har klarat av att hålla sig vid liv tills nu. Varje andetag har gjort ont. Vartenda steg har varit fyllt av sorg och saknad. Han har förlorat allt, ändå lever han fortfarande. Bara en kort period försökte han fly undan med tabletter. Han minns problemen med Liam, som sålde tabletterna till honom, hur stora de var då och hur värdsliga de känns nu. Vad väntar runt hörnet nu? Finns det en tillvaro där såren kan börja läka? Om de ens går att läka.
Tiden flyter iväg. Det är kolsvart i boden. Gabriellas andetag är tunga, hon har sovit en stund. Theo slumrar också till. Han drömmer om Wilma och Gabriella. De slåss med varandra, priset är honom. Blodet rinner från dem båda.
"Theo, vakna."
Theo slits upp från drömmen och försöker yrvaket se något i mörkret. Det är omöjligt. Gabriella ruskar hårt i honom.
"Lyssna!"
Theo spetsar öronen och hör ett svagt mullrande ljud. För varje sekund som går ökar ljudet i styrka och snart övergår det till ett förskräckligt dån. Theo reser sig upp och rusar ut från boden. Regnet har äntligen avtagit. Uppe i luften svävar en helikopter fram med stora sökarlampor monterade på. Ljuskäglorna letar sig fram över skogen och snart kommer de träffa Solgården.
"Kom Gabriella", vrålar Theo för att överrösta helikoptern. "De måste se oss."
Tillsammans springer de ut på gräsmattan och viftar med armarna. Helikoptern cirkulerar i luften en bit bort, söker noggrant av skogspartierna. Helikoptern flyger i riktning mot huset. Ljuskäglan som träffar Theo i ansiktet är skarp, den bländar honom. Allt han ser är ett vitt ljus och allt han hör är dånet från helikopterns rotorblad.