Regnet öser ner från den mörka himlen. Den ändrade skepnad på bara några minuter, som en fara som lurat runt hörnet. Theo knyter igen sin plastsäck med matvarorna för att undvika att blöta ner något. Han sneglar mot Wilma som har stannat en meter bakom honom, hon försöker lägga grenar över sin korg så att pappersförpackningarna ska klara ovädret.
"Ta den här istället", säger Theo och plockar upp sin jacka ur ryggsäcken. Wilma lyfter blicken och ser tacksamt på honom. Hennes hår ligger slickat runt ansiktet och det droppar vatten från linnet. Håret på hennes armar står rätt ut och Theo gissar att hon fryser. Hon har ingen packning med sig, vilket får honom att tro att hon lämnat sitt hem hastigt. Han tyckte det var jobbigt när hon började fråga saker så han valde att inte ställa några motfrågor, i hopp om att hon skulle sluta. Istället började de tjafsa. Nu verkar allt ha lugnat ner sig, men han vet inte när nästa känsloexplosion kommer, varken från sig själv eller från Wilma.
En blixt lyser upp tvärs över regnmolnen och efter bara några sekunder kommer smällen. Theo ser sig om efter något skydd och får syn på ett litet hus inne bland träden. Han pekar dit och Wilma fattar på en gång. Huset är mer som ett liten bod och av skyltarna att döma innehåller det radioutrustning. Dörren är självklart låst men taket sticker ut tillräckligt mycket för att ge lite skydd mot vätan. Inte för att det spelar någon roll, de är redan genomsura.
"Jag ville inte göra dig ledsen", säger plötsligt Wilma. När Theo vänder sitt ansikte mot henne möts han av hennes gröna blick. Hon ser uppriktigt ledsen ut.
"Det är okej", svarar han och kämpar för att hålla tillbaka tårarna.
Det känns allt annat än okej. Hennes ord kom som ett slag i magen och han hade inte tänkt i de banorna förrän nu. Stina borde på något sätt fått reda på att Theos mamma dött, och då borde hon givetvis försökt att nå Theo. Det har hon inte gjort, vilket får Theo att tro det värsta. Dessutom har Wilma rätt, det är livsfarligt att vända tillbaka. Hade de där människorna fått syn på honom och Wilma innan de hann fly hade de säkert också blivit skjutna. Men han vill inte tro att Stina är borta, för då har han ingen nära kvar. Så länge inte motsatsen är bevisad kommer han hålla fast vid hoppet, även om han inte kommer att försöka söka upp henne.
"Jag har inte heller någon familj kvar. Vad jag vet", tillägger Wilma och försöker krama ur vattnet från håret. "De bad mig att sticka när de blev sjuka, sa att jag skulle rädda mig själv. Så jag gjorde det."
"Var har du bott då?" frågar Theo, en aning chockad över att hon självmant berättar saker för honom.
"I en lägenhet med två kompisar." En ny blixt dansar runt molnen, tätt följd av mullrets höga toner.
"Var är dem nu?" Theo känner ett stygn av lättnad inom sig, det känns skönt att prata om någon annan än sig själv.
"Det vet jag inte", svarar Wilma avlägset och innan hon hinner vända bort ansiktet ser Theo hur något ändras i hennes blick. Hon ser både rädd och arg ut på samma gång. Hennes kropp skakar en aning och de sammanbitna läpparna får honom att förstå att det inte är läge att prata mer nu.
De sitter ihopkurade tätt intill bodens vägg och knaprar på varsin skiva knäckebröd från det öppna paketet. Regnet har börjat avta och åskans uppvisning verkar vara över. Theo tippar på att de har suttit här i drygt en timme. Trots att det är varmt och kvavt huttrar han till av kyla. Försiktigt sneglar han på Wilma som sitter lutad mot den röda väggen med slutna ögon. Hon måste frysa ännu mer och Theo beslutar sig för att de så fort som möjligt måste hitta bättre kläder, till dem båda. De har varit tysta så länge att det känns som om stämbanden har torkat ihop. När Theo försöker få ur sig några ord låter det till en början bara som harklingar.
"Ska vi fortsätta?" Utan att vänta på svar reser han sig upp. Wilma slår hastigt upp sina ögon och ser sig förvirrat omkring i ett ögonblick. Theo undrar för sig själv om hon har sovit.
"Visst, jag satt och tänkte bara", mumlar hon och reser sig också upp. Hon plockar upp sin korg med Theos jacka på och sträcker fram plagget mot honom, men han skakar bara på huvudet och säger att hon kan behålla den. Maten verkar ha klarat sig rätt bra, alla förpackningar ser hela ut. Theo häver upp sin ryggsäck över ena axeln och plockar upp plastkassen som är full med vatten. Försiktigt sticker han ett litet hål i botten på den så vattnet långsamt strilar ut.
När de fortsätter framåt längs den smala vägen funderar Theo på flera saker. Först funderar han över vart de är någonstans, Theo är van att bara se hus och gator, och helt plötsligt är vägen omgiven av skog. Det övergivna industriområdet måste vara flera kilometer bakom dem vid det här laget. Hur långt har han egentligen virrat omkring genom staden? Hur långt är det till Stina? Han skakar av sig tanken på Stina, hon gör honom ledsen. Varför har hon inte hört av sig? När hans mamma dog fanns det inga hinder för henne längre.
Theos andra tanke handlar om Wilma, som fortfarande ser ut att vara djupt försjunken i tankar. Han undrar vem hon är, var hon kommer ifrån och vad hon har varit med om. När det känns rätt ska han börja fråga henne lite, utan att verka för på. Det sista han vill nu är att skrämma iväg henne.
"Akta dig", väser Wilma lågt och sliter tag i Theos arm. Hans puls ökar när Wilma släpar in honom bland träden och hukar sig bakom en stor gran. Hon höjer ett finger åt honom för att visa att han måste vara tyst. Theo förstår inte vad han har missat men gör ändå som hon säger. Stundvis håller han till och med andan för att inte ge ifrån sig några ljud.
Några sekunder senare ser Theo vad Wilma redan har upptäckt. Upp över ett backkrön längre fram på vägen kommer en människa gåendes. Wilma måste ha hört fotstegen. Det är en man i medelåldern som rör sig med snabba steg. Theos puls ökar ännu mer och rädslan kryper innanför skinnet på honom. Mannen bär glasögon och ser sig snabbt om. Han granskar höger sida av vägen, därefter den vänstra. När han tittar åt Theos och Wilmas håll känns det som att han ser rakt på dem. Han stannar upp och fortsätter att titta åt deras gömställe. Just som Theo är övertygad om att mannen har sett dem sätter han fart igen och försvinner bort mot kurvan som Theo och Wilma nyss kom ifrån. De andas ut båda två.
"Nära ögat", viskar Wilma. De väntar säkert tio minuter innan de reser sig upp och går vidare, hela tiden med sinnena på helspänn.
Promenaden fortsätter och det värker i Theos fötter, han har fått skoskav på bägge fötterna. Ryggsäcken känns tung över axlarna och plastkassens handtag skär in i hans handflator. Han har tappat tidsuppfattningen helt, så när skogen glesnar och ersätts av industribyggnader och vägar igen har han ingen aning om hur lång tid som förflutit. Allt han vet är att regnet är helt borta och solens strålar får en regnbåge att breda ut sig över himlen. Theo tänker på skatten som finns vid regnbågens slut. Är det dit de borde ta sig?
Till skillnad från industriområdet det nyss lämnade bakom sig har det här varit i fullt bruk tills för bara några veckor sedan. Blommor står i fönsterna, bilar står på parkeringarna och byggnaderna ser väl omhändertagna ut. Ett typiskt arbetarområde. Theo tycker sig kunna höra skvalpande ljud från havets vågor och antar att de är väldigt nära kusten nu.
"Vet du var vi är?" Theo ställer frågan till Wilma. Förutom några kortare fraser har de inte sagt någonting till varandra sedan de gömde sig för mannen.
"Inte direkt", svarar Wilma och ser sig om. Hennes blick fastnar på en stor parkering.
"Jag tror vi är nära kusten."
"Mycket möjligt", svarar Wilma och vänder sig i riktning mot ljudet. "Jag tror att klockan börjar bli mycket, solen är på väg ner."
Theo kastar återigen en blick upp mot skyn och konstaterar snabbt att hon har rätt. Han känner sig alldeles matt i kroppen men är helt övertygad om att han inte kommer att kunna sova en sekund.
"Var ska vi uppehålla oss inatt?" fortsätter Wilma som om hon tror att Theo har alla svar hon vill ha.
"Hur ska jag veta det?" Theo låter irriterad och böjer sig ner för att knyta skosnöret som gått upp. I asfaltens ojämnheter har stora vattenpölar bildats efter ovädret.
"Ursäkta att jag frågade, du är ju frivilligt på flykt så jag tänkte att du kanske hade en plan."
"Frivilligt? Tror du att jag har valt den här skiten?" Irritationen börjar övergå i ilska och han bryr sig inte längre om att låta trevlig.
"Jag menade inte så, men du var ju inte tvungen att lämna ditt hem?" Wilma drar en hårslinga bakom örat innan hon lägger armarna i kors.
"Var du tvungen menar du?"
"Ja. Som sagt, du känner inte mig."
Irritationen blommar ut ännu mer i Theo och han skäms när han kommer på sig själv med att tycka att det är skönt. Det är skönt att känna en annan känsla än sorg och ensamhet. Hon retar upp honom och väcker känslor som får honom att för ett kort ögonblick tänka på annat. Han känner inte henne, och för varje gång hon beter sig såhär minskar behovet av att göra det också. Ärligt talat önskar han att han hade stött på någon annan, någon som klarar av att tänka lite längre än vad näsan räcker. Återigen skäms Theo över sina tankar, han borde ge henne en chans, vara lite snällare.
"Något av alla ställen här kanske är ledigt?" föreslår Theo med en lugnare röst och tvingar på sig ett litet leende. Han gestikulerar mot de olika arbetsplatserna som alla pryds med olika företagsnamn. Theos blick vandrar mellan en modern bilverkstad, fiskeredskapsfabriken och något dataföretag. Längre ner längs vägen ser han en skylt som ståtligt visar upp tårtor och olika bakverk. Allt är övergivet.
"Tårtorna lär vara oätliga och lukta äckligt nu", svarar Wilma och pekar mot skylten som Theo nyss tittat på. "Jag tror på IT-huset."
Wilma pekar mot det stora gula huset med sju våningar. Fönsterna sitter likadant på alla våningar och på insidan verkar rummen vara likadant inredda. Blåa gardiner och en liten lampa på fönsterbrädan. Utanpå väggarna sitter stora solcellspaneler uppsatta och på en skylt intill ingången kan de läsa att företaget stolt kan berätta att de producerar all sin el själva, både till kontoren och datafabriken. På entrédörren sitter ännu mer reklam uppsatt om tjänster och nya produkter. Prylar som Theo och hans familj aldrig har haft råd med.
Wilma ställer sig och kikar in genom glasdörrarna. Theo ställer sig bredvid och ser en stor kundmottagning som är upplyst i ett blått sken. Soffgrupper med tillhörande bord står utställda i ett hörn. På bordet ligger Ipads bredvid laptops. En stor platt-TV hänger på väggen.
"Coolt ställe", säger Wilma och rycker i handtaget. Det är låst. Hon höjer sin redan skadade hand och gör sig beredd på att slå mot rutan, men Theo greppar tag i hennes arm innan hon träffar glaset.
"Ska du påpeka att det är fel igen eller?" muttrar Wilma.
"Nej, jag vill bara påpeka att det finns bättre sätt att krossa glasrutor än att slå sönder dem med bara händerna. Stora stenar till exempel", säger Theo medan han pekar på en hög med stenbumlingar som ligger i en prydnadsdamm. Vatten rinner ner över stenarna och bildar ett litet vattenfall.
När den första stenen träffar glasdörren är Theo nervös, det finns nämligen en hake han inte tänkt på innan. Eftersom att det lyser i kundmottagningen har stället fortfarande elektricitet, vilket skulle kunna innebära att larmet är påslaget. Han är inte nervös för att det ska komma något vaktbolag och fånga dem, utan mer för att någon annan ska höra oljudet och hitta dem. Skjuta honom. Bilderna från bilkraschen spelas upp i hans huvud medan armarna knottrar sig av obehag.
Rutan splittras och Wilma börjar sparka bort skärvorna så att hålet ska gå att krypa in genom. Inget larm ljuder. Theo andas ut och böjer sig ner, kravlar in i byggnaden efter Wilma. Wilma styr sina steg mot soffgrupperna och tittar fascinerat på datorerna som ligger på bordet. Hon plockar upp en av dem och Theo ser hur den påslagna skärmen speglas i hennes blick. Kan de få kontakt med omvärlden genom den? Theo vågar inte hoppas. Istället går han mot receptionsdisken, tittar åt vänster in i en lång korridor. Drar efter andan. Han backar instinktivt och sätter handen för munnen, dränker det förtvivlade lätet som lämnar hans läppar.
Nu förstår han varför larmet inte gick. Det var inte påslaget. För de är inte ensamma här.