Hennes hår har en nyans som påminner Theo om eld och hans pappa sa alltid att han skulle akta sig för elden. Trots det tar Theo några trevande steg åt hennes håll. Hon står helt still och kollar med en skrämd blick på honom. Theo är också rädd och vet egentligen inte varför han går emot henne istället för att fly åt andra hållet. Tänk om hon är smittad?
Avståndet mellan de bägge ungdomarna krymper och Theo rör sig ännu långsammare när han tydligt kan urskilja hennes ansiktsdrag. Solens strålar träffar hennes ögon på ett sätt som får dem att skimra i en grön nyans. Fräknar syns svagt över näsa och kinder och det orangea håret är trassligt. Hon ser sliten ut, men inte sjuk. Eller?
Theo kan höra sin egna puls och benen darrar när det bara är en meter mellan dem. Tjejen står fortfarande blick stilla och släpper inte Theo med blicken. Först nu ser Theo att hennes händer är hårt knutna, som om hon är beredd på att slåss när som helst. Blod rinner redan från ena näven och droppar ner bland det krossade glaset på asfalten.
"Vad vill du mig?" häver plötsligt tjejen ur sig och låter föraktfull. Theo backar automatiskt två steg.
"Ska du verkligen göra sådär?" I samma stund som han själv hör orden ångrar han sig, men ingenting verkar undgå den här tjejen för hon hugger till med ett svar på en gång.
"Göra vadå?"
"Fönstret, inbrott", mumlar Theo och tittar ner i backen. Varför är det enda han kommer på att säga en anklagelse som inte har en enda liten betydelse i nuläget? Han har ju själv stulit mat redan, visserligen har han inte gjort något inbrott men nöden har väl ingen lag?
Tjejen fnyser högt innan hon vänder ryggen åt Theo och börjar röra sig bort från honom. Theo känner paniken krypa längs ryggraden när han inser att den enda levande personen han har pratat med på flera veckor är på väg bort från honom. Han vill klamra sig fast vid henne likt ett barn som hårt kramar om en nalle, bortsett från att han inte alls har tänkt att krama henne. Han vill bara känna att han inte är ensam.
"Vänta!" ropar Theo innan hon hinner försvinna för långt bort. "Skulle du inte ha något att äta?" Till Theos förvåning stannar hon upp och vänder sig om. Hon lägger huvudet på sned och kisar för att inte bli bländad av solen.
"Herr polis dök ju upp som en jävla moralkärring."
Theo ryggar tillbaka vid orden och får lust att slänga sig ner på den hårda marken och gråta en skvätt. Måste han säga så dumma saker hela tiden?
"Förlåt, jag tänkte mig inte för", försöker Theo och ser bedjande på henne. Varför försöker han få kontakt med henne när hon verkar allt annat än trevlig och snäll? Är det här det enda som finns kvar av mänskligheten?
En tystnad sänker sig över den gamla gatan. Theo ser sig otåligt omkring och fastnar med blicken på en gammal musikaffär. Träfasaden är målad i en stark, grön nyans och gamla LP-skivor är limmade utanpå fasaden. Ovanför ingången hänger en gitarr som det står Öppet på. Butiken ser tyvärr allt annat än öppen ut, Theo är säker på att han hade älskat affären om han hittat den några månader tidigare.
Theo ska precis ge upp och gå sin väg och göra ett sista försök att hitta Stina när flickan plötsligt harklar sig och tar ett osäkert steg mot honom.
"Om jag ens ska prata med dig måste du lova på heder och samvete att du inte är det minsta sjuk."
"Jag mår bra", svarar Theo kort och försöker låta stadig på rösten. "Theo heter jag."
"Wilma", svarar hon och börjar gå mot det krossade skyltfönstret igen. "Vart ska du?"
Ja, vart ska Theo? Han har försökt att inte tänka på den saken men när Wilma frågar kan han inte låta bli. Och han känner sig dum som inte har en plan, speciellt när hon med största sannolikhet kommer att idiotförklara honom det första hon gör. Trots att Theo inte längre är ensam så känner han sig nästan mer ensam än tidigare. Wilma verkar iskall och det får honom att känna sig liten.
"Jag vet inte riktigt", säger Theo sanningsenligt samtidigt som han blundar hårt och vrider bak huvudet så ansiktet hamnar rakt mot solen. Han viker ner blicken igen och iakttar sina skor medan han önskar att han aldrig hade lämnat lägenheten.
"Synd", svarar Wilma kort och kryper försiktigt in genom hålet med de vassa kanterna. Theo ser hur en glasskärva rispar upp ett hål i hennes jeans, men hon verkar inte reagera. Han känner sig chockad över hennes svar och förstår inte riktigt vad hon menar. Borde han säga att han måste gå? Fortsätta ensam? Eller är det värt att vara med någon okänd bara för att slippa ensamheten? En inre röst skriker till Theo att det är säkrare att undvika alla människor, men hjärtat säger att det inte kommer klara att slå om han ska bära på alla tankar och all rädsla själv.
"Jag låser upp dörren åt dig", säger Wilma när hon har kommit in i affären. Strax därpå vrids låset om i entrédörren och Theo kliver in.
Det är dunkelt i affären och när solljuset glider in genom det krossade skyltfönstret lyser det upp dammkornen som virvlar omkring i den instängda luften. Lukten från utgången mat är förfärlig och både Wilma och Theo för upp en hand till ansiktet och placerar den över mun och näsa.
"Fy fan", kvider Wilma innan hon försvinner in mot den fönsterlösa delen av butiken. Theo ser hur hon letar efter en strömbrytare längs väggarna. Osäkert följer han efter henne och vrider hela tiden huvudet åt höger och vänster för att snabbt kunna upptäcka en eventuell fara. Han litar inte alls på personen han precis har mött.
Längst in i affären finns hyllorna med konserverna. Theo är först dit och börjar plocka åt sig av burkarna. Konserverade bönor, linser och ärter är långt ifrån vad Theo önskar att äta men nu finns det ingen tid att klaga. Tiden då han åt för att det är gott är borta, nu äter han för att överleva. När han har plockat på sig så mycket han kan bära i sin famn lämnar han hyllorna och går förbi de avstängda kyldiskarna. Det mesta är tomt men några enstaka mjölkpaket står kvar med utgångsdatum för över en månad sen. Några kartonger med ägg finns också.
"Ska du inte ha mer än det där?"
Theo rycker till och burkarna i hans famn är på väg att falla till golvet. I sista stund lyckas han rädda sina matvaror och samla sig tillräckligt för att vända sig om mot Wilma. Hon har hittat en röd kundkorg som nu är fylld med olika varor. Överst ligger stora förpackningar med ris och pasta.
"Det klarar sig länge", mumlar Theo och vänder sig om för att fortsätta gå. Wilma följer envist efter.
"Det gör torkad mat också. Jag hittade pulverpåsar också. Du vet sånna här påsar du bara blandar med vatten så får du soppor sen", tillägger Wilma när Theo ser oförstående ut.
Plötsligt känner sig Theo både dum och oförberedd. Varför kan den här tjejen så mycket? Han har inte haft en tanke på att plocka med sig ris och liknande. Pulverpåsarna som hon pratar om har han aldrig ätit, eller hört talas om, men de verkar helt klart vettiga nu.
"Vet du varför den här affären är så orörd? De andra jag har varit i har varit helt plundrade", säger Wilma. Hennes ton dör ut på slutet och det sista ordet är mer som en viskning.
"Ingen aning", svarar Theo och funderar över hur länge hon har drivit omkring och krossat skyltfönster. Är det bara han som in i det sista har försökt att leva efter gamla regler?
"Vi måste vara i ett väldigt hårt drabbat område." Theos mage drar ihop sig när hon säger orden och han stannar till i gången vid köttdiskarna. Det stinker något fruktansvärt från de få förpackningarna som ligger i kyldiskarna, som nu är lika varma som övriga butiken då elen är avstängd. Theo undviker att titta på det råa köttet som förmodligen har gått in i en förruttnelseprocess.
Det börjar snurra i Theos huvud och han tappar fokus. Allt han ser är suddiga konturer och det känns som om hela affären snurrar runt under hans fötter. Hjärtat rusar i bröstkorgen och svett tränger fram i pannan. Han måste ut innan han svimmar. Så fort benen bär honom springer han mot utgången, passerar förbi två kassor och kommer lättad ut i den heta sommarluften. Han sjunker ihop mot husväggen och släpper ifrån sig sina konserver som börjar rulla längs trottoaren med ett rasslande ljud. Theo presser handflatorna mot sina ögon som nu svämmas över av tårar. Han andas häftigt, stötvis. Paniken är ett faktum.
När det börjar lugna ner sig lite kommer intrycken från omgivningen tillbaka. Theo hör hur någon går alldeles intill honom och av ljudet av döma plockar denne upp hans konserver. Theo tar bort händerna från ansiktet och öppnar långsamt sina ögon. Med suddig blick ser han på Wilma som samlar ihop hans grejer och stoppar ner dem i en påse.
"Du är inte ensam", säger hon nästan ljudlöst och ställer ner plastpåsen bredvid Theo. Han ser upp på henne och ser för första gången hur tom hennes blick är.
"Tack", viskar han tillbaka och vet inte själv om han syftar på det hon nyss sa eller att hon plockade ihop hans mat. Theo gör sig beredd på att resa sig upp och stödjer sig mot husväggen. Luften är kvav och gör det tungt att andas.
"Jag måste fortsätta nu", säger Theo och tar ett stapplande steg ut i vägen.
"Ensam?"
Wilmas fråga får Theo att stanna upp. Han står med ryggen mot henne. Han stirrar bort mot skivaffären samtidigt som han försöker komma på något vettigt att säga. Är hennes fråga ett tecken på att hon vill göra sällskap med honom? Vill han ha sällskap? Theo tänker på hur han så många gånger tänkt att ensam är stark, bara för att få en liten gnutta tröst i sorgen efter att hans första och enda flickvän lämnat honom brutalt för snart ett år sen. Innerst inne vet han att han ljuger för sig själv, för ensam är inte starkast. Gäller det även nu, när det handlar om smitta och överlevnad? Tänk om hon inte alls är helt frisk och det är en stor risk att vara nära henne? Dessutom har hon inte gjort ett övertygande första intryck på Theo.
"Helst inte", svarar Theo efter en lång tystnad. Han vänder sig om och möter Wilmas glansiga blick. Han tycker sig kunna ana en lättnad hos henne. Även om det här blir hans undergång är han beredd att ta risken, han har ändå inget att leva för. Enda anledningen till att han fortfarande är i livet är för att han är rädd för att dö. Hur idiotiskt det än låter. Han kommer garanterat dö i den där sjukdomen i vilket fall som helst, det är bara en fråga om när.
"Vad ska vi ta oss till?" frågar Wilma och sänker sin blick. Hennes kropp börjar darra och Theo förstår att hon gråter. Han borde inte döma henne för att hon var dryg tidigare, han kan bara ana vad hon har med sig i sitt bagage.
"Vi löser det", svarar Theo utan att låta övertygande. Just nu är lögner allt hans utmattade kropp och själ har att komma med. Han tar ett steg åt Wilmas håll men innan han hinner fram hörs en stor smäll. Både Theo och Wilma skriker av rädsla när ytterligare smällar ljuder genom luften.