Theo sitter i ett fyrkantigt litet rum utan fönster. Väggarna är mörkgråa och det enda som lyser upp rummet är en ensam glödlampa i taket. Förutom ett bord med tre stolar runt är det tomt i rummet. På den låsta dörren i samma färgnyans som väggarna sitter en ringklocka med en gul textremsa under som talar om att behöver man hjälp, tryck här. I dörren finns även en glasruta som inte går att se ut genom, men från andra sidan är det full insyn.
Vad har han gjort för att förtjäna det här? Allt han ville var att få träffa Emilia. Minnena är svaga men han minns hur han skrek av förtvivlan och att någon kom fram och höll fast honom. Därefter dröjde det inte länge innan han satt i baksätet av en polisbil och under tystnad fördes till stationen. Han var inte bråkig, behövde inte handfängsel och poliserna behövde inte ta till några fysiska medel för att få med honom. Theo steg villigt in i polisbilen. Ändå behandlas han som en yrkeskriminell som lever i de farligaste gängen.
Theo har lutat huvudet mot bordsskivan och andas tungt. För några månader sen skulle han inte ha kommit på tanken att varken stjäla mat eller försöka bryta sig in på slutna sjukhusavdelningar, men all skit gör honom galen och han gör saker han ångrar. Säger ord han önskar ska bli osagda. Han sårar människor som betyder allt för honom.
Sedan Theos pappa gick bort har han knappt pratat med sina vänner, de har hört av sig men Theo har oftast inte haft ork till att svara och nu har alla fullt upp med sina egna liv och problem. Theo skäms över att han inte har en aning om vad som pågår i deras liv, men visst borde han ha hört om någon av dem gått bort?
"Theo Ek." Han rycks upp ur sina tankar, lyfter häftigt huvudet från bordet och sätter sig rakryggad på den hårda pinnstolen. En kvinnlig polis i medelåldern med blont hår uppsatt i en stram knut i nacken kliver in i rummet. Hon har ett par läsglasögon på nästippen och uniformen är väl struken.
"Det är jag", svarar han så tydligt han kan. Kvinnan sätter sig ner på stolen mitt emot Theo och knäpper sina händer på bordsskivan. Hon plockar upp ett litet anteckningsblock och en bläckpenna innan hon spänner blicken i Theo.
"Förstår du varför du är här?"
Theo överväger att bekänna allt dumt han gjort i hela sitt liv, för en kort sekund tror han att det skulle få honom att må bättre. Rena sitt blod helt enkelt och få ett rent samvete. Han funderar starkt på att erkänna när han var taskig mot en klasskamrat i fyran, eller när han råkade ha ner en prydnadsfigur av glas i en butik och aldrig sa det till någon. Han vill berätta om den stulna maten och pillerna han knaprat i sig som en drog. I sista stund hindrar han sig från att låta orden flöda ur honom och skakar, nästan obemärkt, på huvudet istället.
"Det här är inget regelrätt förhör, jag kommer bara att snacka kort med dig. Jag tror dessutom att jag glömde meddela mitt namn tidigare, jag heter Katja."
"Okej", mumlar Theo till svar och är fortfarande osäker på vad han är misstänkt för.
"Du är här för att du försökt göra olaga intrång på en avdelning på Tornsjukhuset. Detta intrång hade kunnat slutat med allvarliga konsekvenser då denna avdelning behandlar svårt sjuka patienter med hög smittorisk. Endast utbildad personal med behörighet och rätt utrustning får vitsas i dessa lokaler. Om obehöriga tar sig in innebär det en stor fara för allmänheten."
Theo stirrar med tom blick mot Katja som oberört tittar ner i sitt anteckningsblock. Menar hon allvar? Tror hon att några dörrar på ett sjukhus ska rädda Göteborg från undergång? Håller staden på att gå under? Theo har aldrig tänkt på det sättet innan och han grips av panik vid tanken. Han andas häftigare och det trånga rummet känns med ens ännu trängre. Synfältet blir suddigt och han kan bara urskilja att Katja lyfter huvudet och ser på honom från andra sidan bordet.
"Lever min syster?" Theos fråga är knappt hörbar och hans kropp börjar darra. Katja släpper ner pennan på bordet och det skramlande ljudet som följer är det enda som hörs.
"Jag vet inte", svarar hon och lägger huvudet på sned, låtsas vara ledsen och tycka synd om honom. Theo ser i hennes blick att hon inte bryr sig ett dugg.
"Återigen, förstår du vad du har gjort?"
Tanken som ploppar upp i Theos huvud är en millisekund ifrån att slinka ur honom, men han biter sig hårt i tungan i sista stund och knyter sina nävar som är dolda under bordet. Kärringjävel är ordet som cirkulerar runt och runt i hans överbelastade huvud. Katja släpper inte blicken från honom, som om han skulle kunna försvinna om hon råkar titta bort en kort stund.
"Jag förstår", svarar Theo efter en stund för att göra henne nöjd. Samarbete leder oftast till de bästa lösningarna. Katjas smala läppar spricker upp i ett litet, stelt leende och hon skriver ner något i sitt block. Pennan rafsar mot pappret och hon säger ingenting förrän hon är klar.
"Dåså, du kommer kontaktas angående vidare åtgärder."
"Vadå för åtgärder?" Theo känner sig yr och vill ut från det mörka, klaustrofobiska rummet.
"Förhör, åtal, påföljd. Du är såpass gammal att jag gissar att skolan lärt er hur det här funkar. På grund av personalbrist går inte allt till som vanligt eller i samma tempo, men i slutändan ska rättvisa skipas."
Allt han har gjort är att försökt träffat sin förmodligen döende lillasyster en sista gång och hon snackar om att skipa rättvisa. Visst, han gjorde fel men finns det ingen som kan se mellan fingrarna längre? Theo känner sig hemsk när han tänker att han inte kommer kallas hit något mer, han tror nämligen att personalbristen kommer bli ännu värre. Det går inte att blunda för verkligheten längre, den är alldeles nära och det finns inget botemedel. Forskare jobbar dygnet runt men alla försök misslyckas.
Katja reser sig från stolen och ställer sig intill dörren. Theo tittar frågande på henne innan hon surt säger att han kan gå. På skakiga ben som knappt håller hans kropp uppe reser sig Theo och stapplar ut genom dörren och vidare genom en korridor med stora fönster längs ena väggen. Efter det mörka rummet är ljuset utanför nästan obehagligt och Theo tvingas blinka flera gånger för att vänja ögonen, men den suddiga synen orsakad av rädsla och panik går inte att blinka bort.
Theo lyckas navigera sig ut från polishuset och skyndar sig ner för trottoaren. Han småspringer och ser sig inte ordentligt för innan han korsar en trefilig väg, ett par bilar tutar ilsket och blinkar med helljuset. Theo lyfter sin hand i en tafatt vinkning för att be om ursäkt innan han ilar vidare. När han har tagit sig över på andra sidan stannar han upp för en kort återhämtning och fortsätter därefter över en gångbro. På vägen under honom dundrar två utländska långtradare förbi i alldeles för hög hastighet.
En stor, röd tegelbyggnad tornar upp sig framför Theo. Utanför finns det en stor gräsmatta med grönskande buskar och träd. Försiktigt öppnar Theo grinden som ger ifrån sig ett visslande läte. Han vet att han är på förbjudet område nu, men kan inte låta bli att gå längs stengången som leder fram till verandan. Prydliga utemöbler bredvid en stereoanläggning upptar en stor del av den inglasade verandan och Theo kan inte låta bli att undra vad ett sånt här ställe kostar. Grannhusen är lika pampiga dem.
Tre hårda slag på dörren. Theo lyssnar spänt efter steg på andra sidan men det är knäpptyst. Han knackar igen ifall personen inte hörde och den här gången öppnas dörren inom några sekunder.
"Men hej Theo, kom in." Theo kliver in i en stor och luftig hall medan kvinnan med spikrakt, brunt hår stänger dörren efter honom.
Utseendemässigt är de skrämmande lika, samma hårfärg, samma kroppsuppbyggnad och likadana ansiktsdrag. Theo ryggar nästan tillbaka när han får se sin moster, Stina Jackson. Han hade glömt bort hur hon såg ut. Utan att röra något följer Theo efter Stina in i ett kontorsliknande rum. Stina gestikulerar att han ska sätta sig i en av fåtöljerna och Theo följer ordern.
"Jag har förstått att det inte är så bra", säger Stina och får en orosrynka i pannan. Hennes blick är varm och Theo förstår inte hur mamma kan hata sin syster så mycket att han inte ens får prata med henne. Han vet att de blev osams om pengar för längesen, då Stina utbildade sig till ingenjör och gifte sig med en advokat och kunde flytta till ett flott villaområde. Theo förstår att det är mer än så som skaver dem emellan men han har aldrig fått veta vad.
"Nej det är inte så bra", svarar Theo och stryker bort en tår från ögonvrån. Stina räcker fram en näsduk till honom.
"Hur mår Camilla? Jag hörde att pappa Allan gått bort. Jag är ledsen att jag inte har hört av mig Theo, men du vet ju hur det är." Theo låter tårarna rinna fritt och struntar i att Stina iakttar honom från andra sidan skrivbordet.
"Hon är förändrad, elak", snyftar Theo och torkar sig med näsduken.
"Tro mig, jag om någon vet att hon kan bli elak. Men jag vill tro, och innerst inne vet jag, att allt hon gör är i välmening och hon älskar dig och Emilia villkorslöst."
"Jag vet."
"Du vet att du är välkommet hit för mig och jag berättar aldrig för Camilla att du har varit här. När du var mindre rymde du hit med bussen ibland." Stina reser sig från sin fåtölj och går leendes runt i rummet när hon tänker på de gamla minnena. "Jag hoppas att du en dag kommer att förstå varför saker och ting blev som det blev."
Stina blir avbruten av sin mobiltelefon, ursäktar sig och kilar iväg från rummet. Under tiden studerar Theo datorn, tavlorna och de hemsydda gardinerna. I en guldig ram utplacerad i fönstret finns ett kort på honom och Emilia, gåendes på en grusväg hand i hand. Han plockar upp fotografiet och tittar på varenda detalj av det.
"Jag är så, så ledsen Theo." Stina kommer fram och kramar om honom. Theo suger in kokosdoften från hennes långa hår och snyftar högljutt, för han vet utan att hon behöver säga något vad som hänt.
"Det var en bekant jag har kontakt med på sjukhuset, hon berättade om Emilia. Jag hoppas att hon har det bra nu, med Allan."
De gråter tillsammans. Stina hann bara träffa Emilia några ynka gånger och det gör ont i Theo att se hur mycket hon tyckte om henne ändå. Tänk om mamma bara fattade vilken snäll och omtänksam människa Stina är istället för att hata allt som har med henne att göra.
En av de starkaste stjärnorna på himlen har slocknat och ett ännu större tomrum fyller Theo. När Stina släpper taget om honom och låter honom sjunka ihop på golvet önskar han att bli ett med det där hemska, mörka tomrummet. Men han kan inte tillåta sig själv att känna så, för nu måste han leva. För Emilia. Han är rädd för livet som väntar, men ännu räddare för döden.
Allt handlar om överlevnad nu.