Juni 2068
Det som händer är overkligt, det är som en skräckfilm ingen människa borde vilja se. Än mindre vara med i. Theo har konstaterat att det inte går att undkomma, det finns inga flyktvägar och han är fast i en värld han inte vill leva i, men heller inte försvinna från. Han har låst in sig på sitt rum och kontrollerar noggrant tejpen runt fönstret. Den silvriga klisterremsan har lossnat en aning och han börjar desperat slå på den för att få den att sitta kvar. Han borde verkligen inte läsa massa skit på internet och tro att det ska hjälpa honom. Lite tejp kommer knappast kunna hålla smittan borta.
Staden fungerar inte längre som en storstad borde göra. Skolan är stängd, sjukvården är överbelastad samtidigt som personalstyrkan minskar för varje dag, nyhetssändningarna blir färre och färre, vuxna människor går inte längre till sina jobb, löner betalas inte ut. Allt är kaos. Kaos och död. Senaste veckornas nyhetsrapporter har enbart handlat om hur antalet dödsoffer bara ökar i Sverige och det blir allt svårare att få kontakt med omvärlden, till och med andra städer i Sverige. Alla stänger sig ute och hoppas på att klara sig. Skräcken finns överallt.
Theo svettas av värmen i rummet. Han snurrar runt i sängen och stirrar upp i det vita taket, studerar hur solens strålar reflekteras i taklampan. Magen kurrar och han anstränger sig för att ignorera hungern. Maten tog slut för två dagar sen och ingen i familjen har gått ut för att handla något, det finns ingen som vågar. Theo försökte smyga ut under gårdagen men mamma kom panikslagen ut i hallen och grep tag om hans axel. Han fick absolut inte gå ut.
Om en vecka så skulle han ha gått ut andra ring och ett långt efterlängtat sommarlov skulle ligga framför honom. Det känns som om det var en hel oändlighet sen han längtade efter dessa saker. Hur kan det förändras så snabbt? Theo sätter sig upp och gnuggar sig i ögonen innan han slänger en blick på klockan som visar halv tre. Han måste äta nu, det går inte längre att stå emot hungern.
Trots att Theo inte förväntar sig att det ska finnas något ätbart i köket blir han ändå besviken och arg när han öppnar kylskåpsdörren. Han smäller igen den hårt och slår sin knutna näve i bänken bredvid.
"Theo det där hjälper inte." Mamma dyker upp bakom honom. Hon ser medlidande på honom och Theo fylls med ännu mer ilska. Hon underlättar ingenting genom att förbjuda honom att gå ut, hon gör bara allt värre. Det enda hon gör är att gå omkring i lägenheten och tycka synd om sig själv. Pengarna är slut och hyran skulle varit betald för flera veckor sen och tydligen är det Theos fel. Allt är hans fel. Pappas död är säkert också hans fel.
"Och vara instängd här hjälper inte heller. Har du tänkt dig att vi ska svälta ihjäl eller?" Theo blänger på morsans magra kropp.
"Vi kan inte gå ut."
"Jo det kan vi, vi måste."
"Vill du dö och lämna den här familjen ännu mer trasig?" Mamma slår ut med sina armar och ger honom en uppgiven blick.
"Fattar du inte att vi dör om vi inte får mat också? Du kan inte skydda någon från det här", fräser Theo tillbaka och masserar sin ömma hand.
"Inte den tonarten!"
"Du behöver fan fatta nu att det inte bara är du som lider av det här, hela världen kretsar inte kring ditt lidande." Theo störtar ut i hallen och rycker åt sig sina skor. Han låser upp dörren som inte öppnats på flera dagar och beger sig ut. Mamma kan inte hindra honom längre och han struntar i om han är elak. Det handlar bara om överlevnad nu.
Sommaren har anlänt på riktigt och värmen är tryckande. Trots att Theo bara har en T-shirt och avklippta jeans på sig svettas han efter bara några minuter ute på gatan. Han går längs trottoaren och passerar alla slitna lägenhetshus. Han kan inte minnas att Göteborg någonsin har varit så livlöst som nu. De få människorna han ser har bråttom och tittar inte åt hans håll. Theo märker själv hur han omedvetet skyndar på stegen lite. Det är exakt samma stad som han vuxit upp i, ändå känns allt främmande nu.
Dörrarna in till matbutiken glider upp framför Theo och han skyndar sig in. Hungern sliter i magen och när han får syn på en fralla plockar han upp den och börjar äta direkt. Han ser hur en annan kund sneglar på honom men han orkar inte bry sig om det, nöden har ingen lag. När mackan är slut plockar han på sig en korg och börjar lägga i olika matvaror. Utbudet är litet och många av hyllorna gapar tomma. Framme vid kassorna ser han hur två vuxna män bråkar om vem som ska få det sista smöret. Den ena av dem har ett stort rött skägg och det skvätter spott när han fräser åt den andra. De sliter i smörpaketet tills den skäggige till slut får ge med sig. Kassörskan tittar storögt på händelsen men griper inte in.
Theos korg är full och han ställer varsamt ner den på golvet och torkar svetten ur händerna. Han flackar med blicken och följer den unga tjejen i kassan med blicken. Så fort hon vänder ryggen till tänker han ta korgen och springa ut från affären. Tjejen vänder sig om och börjar se över medicinhyllorna bakom disken. Theo tar sin chans och skyndar sig mot utgången. I samma stund som han ska passera kassan vänder sig tjejen om och möter Theos blick. Theo stannar upp och blänger surt på den blonda tjejen som bara är några år äldre än han själv.
"Du måste betala", säger hon surt och rättar till sin hästsvans.
"Jag ska göra det nu", muttrar Theo och vänder ner blicken mot golvet. Han känner hur kinderna hettar. Tjejen väntar på att han ska börja plocka upp sina matvaror på bandet men Theo rör sig inte ur fläcken. Han har inga pengar.
"Vad väntar du på?"
"Ingenting."
"Har du inga pengar?" Theos ansikte växlar färg till knallrött och han vägrar titta upp på henne. Han skäms över hela situationen.
"Packa om varorna i kassar så syns det inte lika tydligt att du snott sakerna. Jag har inte sett dig om någon undrar. Och kom ihåg att jag hjälpte dig, så om vi möts igen och jag behöver din hjälp så är du skyldig mig det."
"Absolut", får Theo chockat ur sig och tar emot påsarna som kassörskan håller fram mot honom. Han packar snabbt och skyndar sig ut från affären innan hon hinner ångra sig.
Enda sen Theo blev misshandlad av Liam har han varit livrädd för att möta honom igen. Han hade blivit liggande i gränden i flera timmar innan han till slut orkat rest på sig och stapplat hemåt. Mamma hade blivit helt förskräckt när hon fått syn på honom och Theo sa att han hade ramlat. Självklart trodde hon honom inte men de pratade aldrig mer om saken. Liam har inte hört av sig trots att Theo fortfarande inte har betalat tillbaka det han är skyldig. Theo tar inga tabletter längre, även om det är lockande. Så fort han hade kommit hem efter den kvällen hade han spolat ner de han hade kvar i toaletten. Han vill inte utsätta sig för fara, han är alldeles för feg för att våga bråka med killar som Liam. Han är trött på att känna sig otrygg utanför sitt hem.
Theo styr stegen hemåt och kastar med jämna mellanrum en blick över axeln. Han stannar vid ett övergångsställe och låter en ensam bil passera innan han kliver över. Gammalt godispapper prasslar i vinden intill en soptunna och från något hus i närheten hörs hög musik. Längre fram på gatan springer en ensam hund och Theo funderar över var ägaren är. Kanske finns denne inte längre. Hunden hinner försvinna innan Theo kommer fram till den.
Redan innan Theo öppnar dörren till lägenheten känner han att något är fel, det känns i hela kroppen. Försiktigt lägger han handen på handtaget och skjuter upp dörren. Han kliver in med matkassarna utan att ta av sig skorna. I köket sitter mamma och läser en tidning. Theo förväntar sig att hon ska skälla över skorna men hon tittar inte ens upp på honom.
"Jag har köpt mat", säger Theo och försöker få det dåliga samvetet att försvinna. Mamma ser inte på honom nu heller och hela hennes kroppsspråk är dystert.
"Jaha", mumlar hon till svar efter ett tag. Klumpen i Theos mage växer sig större.
"Förlåt för det jag sa förut", säger han samtidigt som han börjar packa in det han stulit i kylskåpet.
"Det hjälper inte nu."
"Va?" Theo stannar upp och vänder sig om. Mamma har vikt ihop tidningen och har knäppt händerna. Det ser nästan ut som att hon sitter och ber.
"Jag sa att det inte hjälper, du har förstört allting." Theos händer börjar skaka och han blinkar bort svidande tårar.
"Vad menar du?"
"Emilia." Mamma behöver inte säga mer än så innan Theo störtar ut från köket och vidare till Emilias sovrum. Han öppnar häftigt dörren och stannar tvärt när han får syn på hennes lilla gestalt. Hon ligger nedbäddad i sängen och andas med tunga andetag. Theo blir ståendes i dörröppningen och stirrar på henne med öppen mun. Hjärtat slår hårt och hans synfält blir dimmigt. Ostadigt tar han de sista stegen fram till sängkanten och hukar sig. Han lägger en hand på hennes panna som är skållhet. Emilias andetag är rossliga och blicken glansig. Hon hostar och Theo backar förskräckt. Snyftningar hörs från köket som snabbt övergår i förtvivlade rop och skrik. Theo klarar inte det här, han vinglar ut från sovrummet och tar sikte mot hallen. Väl framme i hallen sjunker han ihop och lägger huvudet mot alla skor, han låter alla känslor välla över honom och tårarna går inte att stoppa. Han hör steg bakom sig och plötsligt rusar mamma fram mot honom och ruskar hårt i hans axlar.
"Ring en ambulans", skriker hon och ser skräckslagen ut.