Elise drar med fingrarna längs den fuktiga muren. De blöta stenarna glider längs huden. Hon suger in ett andetag och fokuserar på husen framför sig.
Gatorna breder ut sig som en labyrint av möjligheter. Liza kan ha tagit av åt vilket håll som helst. Elise kramar näven i jackfickan. Hon kan i alla fall trösta sig med att hennes syster är vampyr nu. Snabbhet, skärpta sinnen och styrka är alla på hennes sida nu. Rent statistiskt sett är hon överlägsen en människa på alla plan. Elise kommer på sig själv med att önska att vampyrer inte hade några fingrar. Det skulle göra dem mycket mer hanterbara.
En gnagande känsla i bröstet säger åt henne att inte gå hem. Att vara vaken, åtminstone lite till. Så Elise tar in på ett fik som just öppnat och slår sig ner vid ett ensamt bord i hörnet. Det är upphöjt på en liten platå med bred sikt över lokalen. Hon är visserligen den enda gästen men det är ändå en trygghet att ha bra sikt. En man ur personalen kommer fram till Elises bord.
"Har du bestämt dig?"
Elise är på vippen att beställa in en stark drink. Rom. Särskilt nu när hon har förlorat sin syster på riktigt. Hon behöver något att svära åt. Men vaksamheten tar överhanden. Hon behöver sina sinnen skärpta och klara.
"Ett glas kranvatten."
Om det är en ovanlig beställning så visar han det inte. Hennes ansikte är en avslappnad mask. Han gör en liten anteckning i sitt block och återvänder till bardisken. Det dröjer inte länge förrän servitören ställer ett stort glas fyllt med klart, stilla vatten framför henne.
Elise tar glaset och för det mot munnen. Hon regnar med fingertopparna mot bordsytan.
Hon vänder uppmärksamheten mot miljön utanför fönstren. Gatorna är så gott som tomma. Enda undantaget är katterna som springer från gränd till gränd. Vardagsmat. Lyktstolparna skänker lite ljus åt deras konstant mörka tillvaro. Elise snurrar på glaset i cirklar längs bordsytan.
En tanke föds om att hon nog borde köpa något att äta också. Det var länge sedan hon åt sist. Tanken blir kortvarig. Den avbryts av en skugga som rör sig utanför fönstret. Elise tar en till klunk och betraktar personen som går längs gatan. Det är en man på nattpromenad. Möjligheten finns att han är vampyr men på det här avståndet är det svårt att avgöra.
Elise slukar det sista ur vattenglaset i ett svep och reser sig upp. Det är dags att skrida till verket. Joars brev lämnar inte hennes huvud. Han har bett henne att gå till laboratoriet. Vad hon ska göra där är oklart men hon antar att det visar sig när hon kommer fram. Om inte så är han en dåre som inte berättar något.
Hon drar på sig jackan, lämnar ett mynt som drix på bordet och går ut från krogen. Skyddad av skuggorna rör sig Elise längs gatorna. Noga med att undvika vattenpölarna. Känslan av pigga kattögon som betraktar henne i mörkret känns alltid lika olustig.
Hon rör sig fort. Bortsett från mannen som passerade och katterna som lurar bakom soptunnorna så är det alldeles tomt på gatorna. Elise har en karta i huvudet. Laboratoriet ligger i de norra utkanterna, så att forskarna ska kunna testa sina experiment utan att bli störda. Det är hopplöst att gå dit så Elise hyr en cykel från en av handlarna.
Däcken spinner när hon rullar fram längs gatorna. Upp och ner, till höger och till vänster. Det märks när hon lämnat torget, affärerna och kontoren. De sinar bort som löv med vinden. Så småningom är det mest bostadshus som fyller omgivningen. Det fortsätter så i några dryga kilometer innan även husen börjar glesna. Laboratoriet reser sig bakom ett stängsel ute på en äng. Alldeles vid uppfarten står en gul skylt. Det hugger till i Elise när hon läser texten. Det är en sak att bryta mot vampyrernas regler, att gå emot samhället är något annat. Joar måste verkligen vara en dåre.
Obehöriga äga ej tillträde.