Lördag 14 maj 2016
Gårdagen var lätt den bästa födelsedagen jag haft. Det är Elles förtjänst. Hon gjorde det till den bästa. Först var det bion, sedan festen och till sist det där sexet. Det var magiskt.
Som alltid vaknar jag först. Jag är redan förberedd på att hon ska sova i några timmar till så jag börjar skrolla Instagram. Efter lite drygt en timme vaknar hon.
"Godmorgon." Säger jag. Hon ler mot mig.
"Hur mycket är klockan?" Frågar hon trött och sätter sig upp i sängen.
"11."
"Vad sägs som att ligga kvar här hela dagen?" Frågar hon och drar sin hand genom mitt trassliga hår. Jag ler mot henne.
"Riktigt bra idé." Hon lägger sin hand på min kind och kysser mig. När vi släpper kyssen får jag genast en klump i magen. Hennes nu nakna armar är fyllda av skärsår och lite här och där på hennes kropp har hon stora blåmärken. Jag tar tag i hennes arm.
"Vad är det här?" Frågar jag oroligt. Hennes leende försvinner abrupt. Hon kan inte titta mig i ögonen längre. Hon rycker åt sig armen.
"Inget." Svarar hon.
"Jo, Elle. Det är något. Jag ser ju det." Säger jag. Hon himlar med ögonen.
"Sluta bry dig då!" Ropar hon.
"Nej. Aldrig. Och vad är grejen med alla blåmärken? Blir du slagen?" Frågar jag.
"Men lägg dig inte fucking i!" Ropar hon irriterat.
"Jag lägger mig inte i. Jag undrar för att jag bryr mig." Svarar jag lugnt. Hon sitter tyst och kollar argt in i väggen mitt emot sängen. Till slut tar jag tag i hennes handleder och kysser dem. "Du behöver inte skämmas, Elle. Inget kan få mig att se på dig annorlunda." Säger jag. Hon fnyser.
"Yeah, fucking, right." Svarar hon. Jag suckar.
"Elle. Kolla på mig." Säger jag och motvilligt vrider hon ansiktet mot mig. "Jag tycker om dig oavsett vad. Blir du slagen?" Fortsätter jag. Hon klarar inte av ögonkontakten längre. Hennes blick är överallt och ingenstans.
"Inte slagen direkt." Svarar hon tyst.
"Vad händer då?" Frågar jag.
"Du får inte misstolka det! Men när jag och mamma bråkar kan hon liksom ibland slänga grejer på mig. Hon menar det ju aldrig! Hon får alltid dåligt samvete efteråt! Det råkar liksom alltid bara hända. Det är inte med flit." Säger hon stressat.
"Försvara henne inte! Det där är inte okej!" Säger jag i lite panik. Hon lutar huvudet mot väggen.
"Jag visste att jag inte skulle sagt något. Du får det att låta så mycket värre än vad det är." Suckar hon.
"Nej, Elle. Vill du veta vad det är? Det är en toxic mamma. Och jag fattar att du inte vill höra vad någon annan tycker om din mamma men hon behandlar dig illa!" Svarar jag. "När du kom till mig i tisdags, vad hade hänt då?" Frågar jag. Hon suckar.
"Jag bråkade med mamma. Hon var full. Riktigt full." Svarar hon.
"Dricker hon mycket?" Frågar jag, nu mycket lugnare. Hon nickar och biter sig i kinden.
"Jag har inte sett henne nykter en enda dag sedan pappa flyttade" Svarar hon osäkert. Jag virar mina armar runt henne.
"Varför bor du inte hos din pappa då?" Frågar jag. Hon kollar upp på mig.
"Mamma behöver mig just nu. Pappa klarar sig. Dessutom..." Börjar hon men avbryter sig själv. Jag ger henne en blick som ber henne att fortsätta. "Dessutom är jag rädd för vad hon ska göra om jag inte har koll på henne." Fortsätter hon tyst.
"Elle, för din skull borde du verkligen berätta för din pappa eller Maxime. De kan lösa allt med henne. Under tiden borde du bo hos din pappa och bara koppla av det ansvar du givit dig själv. Det är inte ditt ansvar att ta hand om henne. Det har det aldrig varit och kommer aldrig att vara." Svarar jag. Hon sluter sina ögon och andas i några sekunder.
Resten av dagen gör vi som vi sa. Vi ligger i sängen exakt hela dagen. Elle pratar bara om jag frågar henne någonting. Annars är hon helt tyst. Det märks på långa vägar att hon har ångest. Grov ångest.