Du är ett gift för mig - Noel Flike

58 - Elle

Onsdag 9 mars 2016
Att vi hade studiedag både igår och i måndags var tur det. Efter killarnas fest hade nog ingen orkat vara i skolan. Allt med den där festen är oklart. Är jag och Noel tillsammans nu? Jag svarade ju inte ja. Inte nej heller för den delen. Är jag kär i honom? Pfft, självklart inte. Kärlek finns inte.

"Hej, Razz Razz." Säger jag och närmar mig bordet utanför klassrummet som Rasmus sitter vid. Han kollar bak på mig och sedan ner i matteboken igen. "Hur är det med dig?" Frågar jag. Han suckar.

"Vera träffar Dante igen." Svarar han. Jag kollar chockat på honom.

"Seriöst?" Han nickar. Det klart att jag har märkt att det är konstig stämning i gruppen nyligen men jag trodde ju inte att det var därför. "Hur länge?" Frågar jag.

"Sen i februari. Uppenbarligen efter att han såg mig och henne tillsammans. Jag trodde de skulle sluta ses efter ett tag men på festen i söndags bad hon mig låta henne vara för att hon är med honom nu." Svarar han.

"Var ni tillsammans?" Frågar jag.

"Nej. Vi låg typ bara. Jag tröstade henne. Hon ville ha närhet, jag kunde ge henne närhet." Svarar han.

"Men du gillar henne?"

"Elle, jag har varit kär i Vera sedan sekunden hon klev in i klassrummet första dagen i 7an." Svarar han och kollar allvarligt på mig. Mer allvarligt än någonsin. Det är en ovanlig syn. Rasmus har nog aldrig varit allvarlig under hela våran vänskap.

"Men jag fattar inte, du har alltid varit så otrevlig mot henne? Du vill ju aldrig ha med henne när vi ska göra något?" Säger jag förvirrat. Han suckar.

"Antar att jag var sur eller nåt för att hon aldrig har velat ha mig." Svarar han. Jag nickar sakta. "Och nu är allt förstört. Hon är med Dante och hon använde bara mig för att komma över honom. Hon kommer aldrig att se mig på samma sätt som jag ser henne." Fortsätter han. Jag lägger en hand på hans axel.

"Säg inte så. Vi alla vet att det där med Dante inte kommer vara något långsiktigt. Du borde berätta för henne hur du egentligen känner. Det kanske funkar." Säger jag. Han suckar och kramar mig.

"Tack, Elle. Även om det kanske inte löser hela situationen är det skönt att prata med dig om det." Säger han.

"Det klart, Rasmus. Det är bara att komma till mig om det är något mer." Svarar jag.

"Rasmus!" Ropar Jonas som nu står i dörröppningen till klassrummet. "Du lovade att faktiskt arbeta om du fick sitta här ute. Stör inte Elle mer." Fortsätter han.

"Sorry, Jonas. Helt mitt fel." Säger jag. Han ler mot mig.

"Det är okej, Elle." Svarar han. "Arbeta, Rasmus." Säger han allvarligt till Rasmus. Jag ger Rasmus ett snett leende innan jag går mot klassrummet igen. "Kom till mig ikväll." Viskar Jonas till mig i dörröppningen och blinkar med ena ögat. Jag ler.

"Smsa när och jag är där." Svarar jag innan jag fortsätter in i klassrummet.

———

"Ska du inte med och äta?" Frågar Lucas.

"Nej, jag äter hemma sen bara." Svarar jag.

"Vi ska käka Subway. Trodde du älskade det?" Frågar han med ett leende och viftar med matkortet. Jag ler tillbaks.

"Jo, men jag är inte hungrig." Svarar jag. Han nickar och följer efter Vera och Rasmus ut ur skolan. Jag vänder mig om för att gå mot cafeterian men då möts jag istället av Ludwig.

"Oj, hej." Säger han. Jag ler.

"Hej."

"Kom, Elle. Grabbarna är därute." Säger han. Jag skrattar och följer efter honom ut ur skolan.

Där, på bänken framför skolan, sitter de. Noel sitt-ligger på en bänk, lutad mot väggen, med en cigg i handen. Han är riktigt vacker. Jag ler för mig själv.

"Kolla vad jag hittade ensam därinne." Säger Ludwig glatt. Killarna kollar på mig.

"Du pratar om henne som om hon vore ett objekt." Säger Noel med ett skratt innan han kramar om mig och kysser mig på pannan.

"Förlåt, Elle." Skämtar Ludwig.

"Du är förlåten." Skrattar jag och lutar mig bak mot Noel. Killarna kollar konstigt på oss. Ett flin växer på mina läppar. Jag vet vad de syftar på.

"Är ni två typ en grej nu?" Frågar Axel förvirrat. Jag kollar osäkert bak på Noel som kollar minst lika osäkert på mig. Ingen av oss verkar veta vad vi är nu.

"Eh... Vi har nog inte pratat tillräcklig om det än." Svarar jag osäkert. Killarna kollar konstigt på mig.

"Herregud, bli bara tillsammans! Hur svårt ska det vara?" Suckar Ludwig. Vi brister ut i skratt.