Du är ett gift för mig - Noel Flike

72 - Elle

Onsdag 27 april 2016
Pappa bjöd med mig och Maxime på middag i stan idag. På grund av mamma tackade jag nej. Jag vill fortfarande inte lämna henne ensam mer än vad jag är tvungen. Samtidigt kändes det hemskt att höra pappa så besviken i telefon förut när han ringde. Jag vill mer än allt annat just nu följa med på den där jävla middagen, men jag kan verkligen inte. Det hade varit lättare om jag bara kunde förklara för dem varför. Men det kan jag inte.

Maxime, 17:49
Du är på riktigt helt jävla dum i huvudet

Jag svarar inte på smset. Vad förväntar han sig att jag ska svara ens?

Maxime, 17:50
Så jävla självisk. Du tänker bara på dig själv

Om han bara visste...

Maxime, 17:50
Fattar du inte att pappa blir fett ledsen när du håller på så här? Först kan du inte vara hos honom när det är hans vecka, och sen kan du inte ens dyka upp på en jävla middag

Jag får genast en klump i magen. Jag vill bort härifrån. Jag vill inte vara fast här med min alkis till morsa. Jag vill verkligen bara få vara med pappa och Maxime. Men det går inte. Livet är inte så lätt att man bara kan göra det man vill. Vissa saker kan man inte välja, vissa saker bara måste man göra. Plötsligt ringer min mobil. Det är Noel.

"Hej." Svarar jag frånvarande.

"Vill du hitta på något?" Frågar han.

"Jag kan inte riktigt lämna hemmet."

"Jag kan dra till dig då." Jag suckar. Fan vad jag vill vara med Noel.

"Förlåt. Men det går inte." Svarar jag.

"Har det hänt något? Är det på grund av den där videon på insta?"

"Nej. Det går bara inte. Förlåt. Vi ses imorgon" Innan han hinner säga något lägger jag på. Det blir bara jobbigare ju mer jag hör hans röst.

Plötsligt hörs en hög duns från ovanvåningen. Jag springer uppför trapporna och in i mammas rum.

"Vad händer?" Frågar jag oroligt när jag ser henne sitta där på golvet.

"Jag ramlade." Svarar hon och börjar gråta hysteriskt. "Jag är en dålig mamma. Jag är en dålig person."

"Sluta säg så!" Ropar jag åt henne irriterat.

"Men jag är det!" Ropar hon tillbaks och kastar sin mobil på mig. Den träffar min axel. "Jag ska döda mig själv. Jag ska göra det." Fortsätter hon.

"Det ska du inte alls!" Svarar jag. Hon nickar bara.

"Jo. Hur ska du kunna stoppa mig? Jag kanske gör det när du är i skolan." Ropar hon tillbaks. Jag suckar.

"Snälla, mamma, kan du lugna ner dig?" Säger jag lugnt. "Ska du inte bara vila lite?" Fortsätter jag och hon lägger sig i sängen utan att säga något.

"Kan du lägga dig här med mig lite bara?" Säger hon genom gråten. Jag lägger mig bredvid henne i sängen och hon kramar om mig. Hon gråter något hysteriskt. "Jag älskar dig. Jag älskar dig, Chantelle." Hulkar hon fram. Ångesten är så brutal. Att jag är fasthållen gör det bara värre. När klaustrofobin och ångesten blandas vill jag inte leva mer. Det känns i alla fall så just i stunden. Det börjar sticka i kroppen och jag måste anstränga mig för att inte börja skaka.

Efter fem minuter har hon somnat och försiktigt tar jag mig ur hennes grepp och går, så tyst jag bara kan, nerför trappan och till slut ut ur huset. Det går inte längre. Jag klarar inte mer.