Du är ett gift för mig - Noel Flike

50 - Elle

Torsdag 4 februari 2016
Jag nästan joggar bort mot trädet bakom skolan. Precis som vi bestämde så sitter Noel där och väntar på mig. Jag slänger mig i hans famn och kysser honom. Vi har gjort så här det senaste. Smitit från våra lektioner för att få vara ensamma med varandra. Ingen av oss orkar vänta tills skoldagen är slut.

"Är ni ofta i Frankrike?" Frågar han och lämnar över tändaren till mig. Vi har suttit och pratat ett tag. Ingen känner någon stress över att återvända till lektionerna.

"Ja, tyvärr. Det är ju både morsan och farsans släkt som är därifrån." Svarar jag.

"Vadå tyvärr? Det är väl asfett att åka till Frankrike under alla högtider och släktträffar?" Frågar han chockat. Jag fnyser.

"Verkligen inte. I Frankrike finns det ingenstans jag kan dra under släktträffarna." Svarar jag. Han tvekar en sekund.

"Varför är det så jobbigt att träffa släkten?" Frågar han till slut. I vanliga fall hade jag nog undvikit att svara på frågan. Att snacka om mig själv är inte riktigt min grej. Men jag känner på något sätt en skyldighet att förklara saker för Noel. Det är komplicerat.

"Men alla måste framstå som så jävla perfekta när alla egentligen är fett trasiga. Och sen ska alla skryta om sina jävla ungar och om hur perfekta de är, hur bra betyg de har, hur bra de är på sina sporter och allt sånt." Jag pausar för att ta ett bloss av ciggen i min hand. "Ingen verkar förstå pressen de sätter på mig när det enda de ska snacka om är att jag går natur, är bra på matte och vilken 'fantastisk' framtid jag har framför mig." Fortsätter jag. Noel nickar sakta.

———

Maxime är tillbaks i Stockholm igen och hans tjej verkar ju nästan bo hos honom nu. Så jag får sova hemma hos mamma och pappa inatt igen.

Jag slänger min handväska på sängen och byter om till mysbyxor innan jag slänger mig själv på sängen.

Mère, 18:42
Mat.

Alltid det här jävla smsandet. Varje gång det är middag ska hon sms skiten. Med trötta steg går jag nerför trappan, in i köket. Mamma och pappa sitter redan och äter.

"Vi gjorde svamp crêpes. Du gillar väl fortfarande det?" Frågar mamma osäkert. Jag nickar och sätter mig vid bordet.

"Var det kul i skolan idag?" Frågar pappa. Jag nickar bara som svar.

"Har ni några prov eller så snart?" Frågar mamma och jag skakar på huvudet. Det är inte helt sant. Vi har det där matteprovet imorgon men om jag säger det till mamma kommer hon stressa skiten ur mig över att jag måste plugga.

"Det är kul att du sover hemma mer nu det senaste." Säger pappa med ett försiktigt leende.

"Vad har jag för val?" Mumlar jag.

"Vad sa du?" Frågar han.

"Inget." Svarar jag. Mamma suckar.

"Varför pratar du aldrig med oss längre? Du är så frånvarande. Du är ju knappt ens hemma! Under hela lovet var du borta." Säger hon förtvivlat.

"Jag var hos Maxime. Får jag inte spendera tid med min egen brorsa längre, eller?" Svarar jag.

"Fast du var ju inte hos honom. När vi frågade honom om det sa han att du bara hade sovit där några få nätter!" Säger hon. Jag suckar. Jävla snitch.

"Har du börjat umgås med dem igen?" Frågar pappa allvarligt.

"Vad fan har ni med det och göra? Jag får väl umgås med vilka fan jag vill?" Ropar jag.

"Inte med dem! De bara dricker och knarkar. Vi vill inte att du också ska hålla på med sånt!" Ropar mamma tillbaks. "Vi trodde att du hade slutat umgås med dem för längesen! Efter det som hände Alva var vi säkra på att du hade slutat helt med det där." Tillägger mamma. Jag suckar och reser mig från bordet med en fet klump i magen. Måste de ta upp Alva? Varje dag sen det skedde har jag försökt radera det från mitt minne.

"Vill du sluta upp som dem? Du har en bra framtid framför dig. Dina betyg är fantastiska och du kommer lyckas om du bara håller dig ifrån dem!" Säger pappa.

"Vad fan vet ens ni om någonting?" Frågar jag med en suck.

"Du vet vad som hände sist! Jag vill inte uppleva det igen! Jag vill inte ännu en gång att en polis ska knacka på här med dig och förklara att..." Jag avbryter honom.

"Ni behöver inte ta upp det där hela jävla tiden!" Ropar jag och beger mig mot hallen.

"Vart ska du?" Ropar mamma efter mig.

"Ut." Svarar jag.

"Nej, du kommer tillbaks hit!" Ropar mamma. Jag skiter i henne och smäller igen dörren bakom mig. Jag går med snabba steg mot bussen. Jag ska härifrån. Nu.