Jag ger Oscar en sista blick där han står med händerna i fickorna och ser på mig med ett leende. Efter vad som har känts som en timme men endast var en kvart så lyckades Oscar övertala mig om att gå in där utan tankar om att det är mitt fel. Visst känner jag fortfarande att det är mitt fel men dom känslorna är inte lika starka längre.
Jag ler svagt tillbaka, tar ett djuptandetag för att lugna ner pulsen som slår hårt inom mig. Sakta lägger jag tyngden på höger handen och öppnar dörren som ger ifrån sig ett svagt läte. Med blicken i golvet går jag in i rummet och stänger dörren. Läskigt nog känns det som att en sten ligger placerad över min nacke, en otroligt tung sten som vägrar falla bort. Hur mycket jag än försöker få upp mitt huvud så går det inte. Irriterad på mig själv sätter jag händerna på varsin sida av mitt huvud och vänder upp mitt huvud - som går förvånansvärt lätt, som om stenen aldrig fanns. Vilket den inte i verkliga livet gjorde heller.
Min blick fastnar på den beniga kroppen som ligger raklång över den ljusblå klädda sängen med ett lika blått täcke över sig. Höger handen som har dropp i sig ligger över magen med fingrarna lätt böjda. Slangar finns nästan överallt på henne, i näsan, bröstet, munnen och andra ställen som jag inte ser vart. Hyn är blek och nästan blå.
Med långsamma steg tar jag mig fram till sängen och drar med mig en stol som jag placerar alldeles intill sängen innan jag mjukt sätter mig ner och kollar upp på Allisons ansikte, men lika snabbt som jag kollade dit kollat jag bort igen. Tårarna letar sig återigen fram i mina ögon och är omöjliga att stoppa. Sakta trillar dom ner över mina kinder. Jag kan inte hindra det, jag kan inte hindra känslan jag får inom mig när jag ser henne ligga där. Att det endast är mitt fel. Allt är mitt fel.
Min blick fastnar på hennes hand som ligger längs sidan av hennes kropp. Den är fri från slangar men även den är alldeles blek och det skrämmer mig. Det skrämmer mig att hon är så blek. Hon ser nästan, nästan död ut. Men maskinerna runt henne piper och så, det visar väl att hennes hjärta fortfarande slår?
Jag kollar ner på min vänsterhand och sedan upp på Allisons vänsterhand. Jag måste få känna hennes närhet. Sakta lyfter jag upp min arm och för våra händer samman. Den lilla handen som kyligt möter min är svag och torr. Den som annars brukar vara noggrant insmord med handkräm för att inte bli torr. Jag kramar mjukt om den och biter mig i underläppen för att inte börja storgråta, då skulle väl dom utanför fundera vad jag håller på med.
Lyssna på In your hands - Joshua Radin för mer feeeeelings
"J,jag saknar dig" viskar jag fram och drar tummen över huden på hennes handrygg. Allt jag vill ha är någon respons, bara att hon kramar min hand tillbaka i en sekund. Jag vill bara veta att hon verkligen är här. Jag vill bara veta att hon vet att jag är här.
Men det kommer jag inte få veta. Hon kan inget göra.
Jag vänder ansiktet ner mot mitt knä igen och stänger ögonen. Allisons hand kramar jag hårdare samtidigt som jag kniper ihop mina ögon lika hårt.
"Du får inte lämna mig Allison" viskar jag skakigt men lyckas att hålla mig från att stamma.
Jag slappnar av i kroppen med vilja och höjer sakta mitt huvud för att öppna ögonen. Men precis som med allt annat i det här rummet så är det svårt och jag tar god tid på mig, även fast jag inte har en aning om hur länge jag får vara här inne.
Ögonen öppnar jag mycket försiktigt och drar tummen under mina ögon för att torka bort mina tårar samtidigt som jag fäster blicken på Allisons ansikte, min fina Allison.
Hennes ansikte är inte sig likt, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hennes situation. Ansiktet som annars varit fylld med färg och lycka är nu endast blekt och livlöst. Ögonen är stängda och de långa ögonfransarna vilar lätt mot hennes kindben som är mer tydliga än någonsin. Kinderna är insjukna och visar alla hennes ben allt för tydligt i ansiktet. Så ska det inte vara, det är bara så fel. Hon är så smal.
Läpparna är svagt lila och torra, lätt särade då slangen hindrar henne från att föra ihop dom.
"Jag, jag vet inte om det här blir sista gången jag ser dig," börjar jag men blir tvungen att avbryta mig för mina tårar tar över helt. Mitt gråtande blir hysteriskt och allt bara faller ur mig, alla känslor. För det här kan vara sista gången jag ser Allison. Det här kan vara sista gången som jag får hålla hennes hand och se hennes ansikte. Det här kan vara sista gången som jag får ha henne nära mig.
"Men jag vill inte. Jag vill inte Allison. Jag vill inte leva ett liv utan dig. Jag klarar inte det. Jag behöver ju dig"
Min högerhand placerar jag försiktigt vid hennes huvud och drar mina fingrar genom hennes hår som likaså är livlöst och tovigt. Tummen drar jag över hennes kindben och ner över hakan. Med ett lätt tag med tänderna över min underläpp drar jag försiktigt min tumme över hennes läppar. Chockat blir mina ögon större när jag känner hur min beröring får dom att bli varma. Om jag inbillar mig eller inte vet jag inte, men hennes läppar ändrar färg. Den lila färgen tas över av en ljusrosa ton. Det får mig att bli gladare, det får mig att tro att hon vet att jag är här.
Med tummen vilandes under hennes mungipa tar jag ett djupt andetag som bara blir skakigt.
"Jag ångrar verkligen att jag gjorde så, att jag bara lämnade dig. Jag skulle ha stannat. Snälla förlåt mig Allison. Förlåt för att du ligger här idag, förlåt för att du kanske aldrig igen kommer kunna fortsätta leva dina drömmar. Förlåt för att du kanske aldrig mer kommer öppna dina ögon"
Mina tårar sprutar ner för mina kinder igen och förvånad är jag över att det fortfarande finns något innanför mina ögon. Allt jag har gjort de senaste dagarna är gråtit.
Skulden över att Allison ligger här tar jag verkligen på mig, den sköljer över mig som om en hink med vatten gång på gång hälls över mig. Det försvinner ett tag, men så fort jag blir torr så kommer det tillbaka. Det går inte att sluta, hur mycket jag än försöker.
"Jag behöver dig. Jag behöver dig vid min sida. Jag behöver den människan som får mig att vakna med ett leende på läpparna och att må bra. Du får mig att må bra, du får mig att vara lycklig och känna mig älskad på riktigt" säger jag och ler svagt när jag kollar upp på hennes ansikte - som ändå är vackert trots hennes tillstånd. Hon är den vackraste jag vet. Ingen annan på denna planet är vackrare än Allison. Inte ens Becky G, Bea Miller eller Lia Marie Johnson. Ingen slår Allisons utseende. Dessutom har hon den vackraste insidan också. Hon har allt.
"Minns du när vi var hemma hos mig, efter att ha ätit middag med min familj? När vi sen gick upp till mitt rum och jag råkade berätta att jag älskar dig. När du sa att du inte kan älska mig. Det fick mitt hjärta att gå sönder, det gjorde så ont att höra att den enda personen som jag har sånna här känslor för inte kände samma tillbaka. Jag trodde att jag inte var något mer än bara en vän för dig. Jag var så rädd att jag förstört våran relation till varandra. Men du sa att du älskar mig, du sa att du inte kan älska mig men du gör det. Jag berättade för dig om min uppväxt. Du dömde mig inte. Du kramade om mig hårdare och älskade mig mer. Du sa saker som fick mig att må så bra och det gör jag än idag. Du sa ännu en gång att du älskar mig. Efter det långa, djupa samtalet så blev du min. Min flickvän. Det var den bästa stunden i mitt liv" berättar jag med ett svagt leende på läpparna när jag tänker tillbaka på den kvällen, där vi låg i min säng och kollade på de två fåglarna i mitt tak. Tårar av glädje och sorg trillade långsamt ner för mina kinder under mitt berättande, än har dom inte slutat runnit.
"Jag vill inte förlora dig, jag klarar inte det. Jag vill bara ha dig här igen, liggandes i din säng bredvid mig. Mina armar runt din midja och dina lätta kyssar mot min bröstkorg. Dina varma andetag som kittlar mot min hals när du somnat. Dina ögon som är det första jag ser när jag vaknar, ditt leende och dina mysiga morgon kyssar. Jag behöver det. Jag skulle verkligen sakna det om, om du inte kommer t-tillbaka," för att inte brista ut i storgråt igen sluter jag ögonen och biter mig hårt i läppen, tar djupa andetag och lyckas lugna ner mig. Ögon öppnar jag och ser på hennes stängda ögon, inbillar mig att dom är öppna och ser in i mina. "Jag skulle sakna hur du alltid klagar på hur äcklig jag är när jag äter med händerna eller hur irriterad du blir på mig när jag inte ställer skorna fint i hallen. Jag skulle sakna hur seg du är när du gör dig klar, när jag alltid få stå och vänta på dig. Jag skulle sakna hur du lägger dina armar runt min midja när jag lagar mat och hur du alltid retas med mig då genom att kittla mig. Jag skulle sakna allt med dig"
Sakta reser jag mig upp från stolen och tar ett steg närmare henne, närmare hennes ansikte. Mycket försiktigt böjer jag mig ner över hennes ansikte och drar återigen min hand över hennes kind.
"Snälla Allison, kämpa. Stanna här med mig. Jag ska göra allt, ge dig allt och behandla dig som du förtjänar om du bara kommer tillbaka till mig" viskar jag och placerar mina läppar mot hennes panna i en mjuk kyss.
"Jag älskar dig, Allison Moore"
"Jag älskar dig, Oscar Molander"
SVAR JA JAG GRÅTER
Allison måste vakna liksom DU SER VÄL HUR LEDSEN OGGE ÄR
detta kapitlet blir sent upplagt för jag ville ej skriva för jag var sur på Ogge för att han tar på sig skulden till att Allison ligger på sjukhus. ja JAG VAR SUR PÅ MIN EGNA KARAKTÄR FÖR ATT HAN E SHLLBGYJLLÖOR
men på riktigt dom lever sitt egna liv
dumförklara mig ej tack på förhand
men det e faktiskt så, dom gör som dom vill
godnatt