Kapitel 48 - del 2

7.9K 321 62
                                    

Jag ger Oscar en sista blick där han står med händerna i fickorna och ser på mig med ett leende. Efter vad som har känts som en timme men endast var en kvart så lyckades Oscar övertala mig om att gå in där utan tankar om att det är mitt fel. Visst känner jag fortfarande att det är mitt fel men dom känslorna är inte lika starka längre.

Jag ler svagt tillbaka, tar ett djuptandetag för att lugna ner pulsen som slår hårt inom mig. Sakta lägger jag tyngden på höger handen och öppnar dörren som ger ifrån sig ett svagt läte. Med blicken i golvet går jag in i rummet och stänger dörren. Läskigt nog känns det som att en sten ligger placerad över min nacke, en otroligt tung sten som vägrar falla bort. Hur mycket jag än försöker få upp mitt huvud så går det inte. Irriterad på mig själv sätter jag händerna på varsin sida av mitt huvud och vänder upp mitt huvud - som går förvånansvärt lätt, som om stenen aldrig fanns. Vilket den inte i verkliga livet gjorde heller.

Min blick fastnar på den beniga kroppen som ligger raklång över den ljusblå klädda sängen med ett lika blått täcke över sig. Höger handen som har dropp i sig ligger över magen med fingrarna lätt böjda. Slangar finns nästan överallt på henne, i näsan, bröstet, munnen och andra ställen som jag inte ser vart. Hyn är blek och nästan blå.

Med långsamma steg tar jag mig fram till sängen och drar med mig en stol som jag placerar alldeles intill sängen innan jag mjukt sätter mig ner och kollar upp på Allisons ansikte, men lika snabbt som jag kollade dit kollat jag bort igen. Tårarna letar sig återigen fram i mina ögon och är omöjliga att stoppa. Sakta trillar dom ner över mina kinder. Jag kan inte hindra det, jag kan inte hindra känslan jag får inom mig när jag ser henne ligga där. Att det endast är mitt fel. Allt är mitt fel.

Min blick fastnar på hennes hand som ligger längs sidan av hennes kropp. Den är fri från slangar men även den är alldeles blek och det skrämmer mig. Det skrämmer mig att hon är så blek. Hon ser nästan, nästan död ut. Men maskinerna runt henne piper och så, det visar väl att hennes hjärta fortfarande slår?

Jag kollar ner på min vänsterhand och sedan upp på Allisons vänsterhand. Jag måste få känna hennes närhet. Sakta lyfter jag upp min arm och för våra händer samman. Den lilla handen som kyligt möter min är svag och torr. Den som annars brukar vara noggrant insmord med handkräm för att inte bli torr. Jag kramar mjukt om den och biter mig i underläppen för att inte börja storgråta, då skulle väl dom utanför fundera vad jag håller på med.

Lyssna på In your hands - Joshua Radin för mer feeeeelings

"J,jag saknar dig" viskar jag fram och drar tummen över huden på hennes handrygg. Allt jag vill ha är någon respons, bara att hon kramar min hand tillbaka i en sekund. Jag vill bara veta att hon verkligen är här. Jag vill bara veta att hon vet att jag är här.

Men det kommer jag inte få veta. Hon kan inget göra.

Jag vänder ansiktet ner mot mitt knä igen och stänger ögonen. Allisons hand kramar jag hårdare samtidigt som jag kniper ihop mina ögon lika hårt.

"Du får inte lämna mig Allison" viskar jag skakigt men lyckas att hålla mig från att stamma.

Jag slappnar av i kroppen med vilja och höjer sakta mitt huvud för att öppna ögonen. Men precis som med allt annat i det här rummet så är det svårt och jag tar god tid på mig, även fast jag inte har en aning om hur länge jag får vara här inne.
Ögonen öppnar jag mycket försiktigt och drar tummen under mina ögon för att torka bort mina tårar samtidigt som jag fäster blicken på Allisons ansikte, min fina Allison.

Hennes ansikte är inte sig likt, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hennes situation. Ansiktet som annars varit fylld med färg och lycka är nu endast blekt och livlöst. Ögonen är stängda och de långa ögonfransarna vilar lätt mot hennes kindben som är mer tydliga än någonsin. Kinderna är insjukna och visar alla hennes ben allt för tydligt i ansiktet. Så ska det inte vara, det är bara så fel. Hon är så smal.
Läpparna är svagt lila och torra, lätt särade då slangen hindrar henne från att föra ihop dom.

Jag kan inte älska dig - o.mDär berättelser lever. Upptäck nu