Jag kan inte älska dig - o.m

Kapitel 49

"Oscar, kom" viskar hon och sträcker fram sin hand mot mig.

Med ett lyckligt leende tar jag den men rycker snabbt till när den kalla huden möter min. Den bleka huden är iskall, så som den aldrig är.

"D-du är jättekall" stammar jag fram och kollar upp i hennes mörka ögon - som fortfarande lika lyckligt kollar in i mina ögon.

"Tänk inte på det, jag måste visa dig en sak!" Säger hon och drar med mig in i den täta skogen som är full med vita träd och pryds med ljusrosa blad, sådana skogar som endast finns i sagoberättelser. Marken är likaså täckt med ljusrosa blad som ger ifrån sig ett mjukt men prasslande läte när våra bara fötter möter marken.

Jag kollar upp på det mörka håret framför mig som fladdrar lätt i den svaga vinden. Hennes vita klänning med ljusa blommor på fladdrar en aning mer då tyget är lättare än hennes hår.

"Allison, vad ska du visa mig?" Frågar jag och kollar längre in i skogen där ett mörker börjar ta plats. Ett mörker som skrämmer mig. Det ser verkligen inte välkomnande ut.

Allison stannar och vänder sig mot mig, hon ler svagt och tar tag i min andra hand. Precis som hennes högra hand så är den vänstra lika kall. Men det är inget jag lägger energi på nu. Allt jag kan fokusera på är dom vackra ögonen som stirrar in i mina och dom ljusrosa läpparna som ler stort.

"Jag kan inte säga, du måste se det fattar du väl" flinar hon och tar ett steg närmare mig. Lyckligt ler jag tillbaka och för mina händer till hennes svank, fortfarande med hennes händer hållandes i mina. Försiktigt för jag henne närmare mig så att våra kroppar rör vid varandra. Ett ljust fnitter lämnar hennes läppar och hon ställer sig på tå, vilket egentligen inte är så behövligt då hon är ganska lång redan. Hennes fnittrande dämpar jag genom att trycka mina läppar mot hennes. Av den beröringen försvinner det kalla inom henne och en värme möter mig istället.
Läpparna jobbar mjukt mot mina och kyssen blir som en riktigt filmkyss - lugn, romantisk, lycklig och fin.

"Jag saknar dig Allison" viskar jag när våra läppar tar några ynka centimeters mellanrum. Pannan min lutar jag mot hennes och suger in mina läppar i munnen, för att få känna smaken av Allison extra länge. Den blandade smaken av vanilj, honung och en svag touch av jordgubb.

"Jag saknar dig med Oscar" suckar hon och flyttar sin panna till min axel.

"Kom tillbaka till mig"

Hon suckar igen och skakar sakta på huvudet, knappt så att jag märker det. Men det gör jag. "Du vet att jag inte kan det" säger hon och nu är det min tur att skaka på huvudet. Men jag skakar inte lika lugnt. Jag skakar frustrerat på huvudet och kliver ett stort steg bakåt, med det steget säras min och Allisons kroppskontakt och hon kollar förvånat på mig.

"Vadå inte kan? Det är väl klart att du kan det! Jag behöver ju dig Allison! Förstår du inte det? Förstår du inte hur mycket jag verkligen behöver dig? Du har varit borta alldeles för länge nu och, och jag orkar inte mer. Jag ger snart upp Allison"

Tårar rinner sakta ner för mina kinder. Likaså på Allisons kinder. Varför hon gråter förstår jag inte, det är hon som ligger i den sjukhussängen och det är hon som kan välja om hon kommer tillbaka eller inte. Det är bara hon.

"Oscar, jag vill. Tro mig, jag vill mer än allt komma tillbaka till dig. Men det går inte" viskar hon och sänker dystert sitt huvud mot marken som inte längre täcks av ljusrosa blad, den täcks inte av något rosa alls. Bladen är svarta, lika svarta som träden kring oss har blivit. Bladen sitter heller inte längre kvar på träden, bara smala grenar med sprickor i. Ingenting speglar den lyckan som fanns inom mig. Allt är mörkt, allt förutom jag och Allison.