Blodmåne

22. Chevonne

Torsdag 1:a November

När klockan äntligen ringer studsar jag upp från stolen. Mari ropar efter mig, men jag knölar ned det rödfläckiga matteprovet i väskan, och länger på stegen. Ut ur klassrummet, bort från skolan, bort från mitt misslyckande.

     Varför är jag så dum i huvudet? Varför kan jag inte tänka, varför snurrar siffrorna i en jävla röra?

     Jag ignorerar telefonen som skriker i fickan. Jag orkar inte vara i närheten av Liz eller Mari nu. De fattar inte. Ingen fattar, inte ens min bror.

     Conor kuggade rätt hårt i de flesta ämnen, men han försökte aldrig. Ett par utrotningshotade tillfällen bläddrade han i en läxbok, antagligen för att ducka feedback hemma. Jag läser tills hjärnan blöder, ändå når jag inte fram.

     Jag trampar iväg genom parken, in mellan de höga ekarna. Ruttna löv, mosade maskar och hundskit trängs på den sumpiga grusstigen. Smutsvattnet silar mellan tårna i mina slitna Converse. Jävla höstväder. Klockan är knappt fyra, ändå börjar det redan mörkna.

     Springande steg närmar sig bakifrån. Jag håller höger, men idioten rammar mig och sänder min väska ned i en blomrabatt. Böcker exploderar ut över de vissna stockrosorna, samtidigt som mannen hugger tag i min jacka.

     Rånare, våldtäktsman eller bara en vanlig skitstövel spelar ingen roll, han är en present från högre makter.

     Med ett vrål får jag tag i en grov arm, och höftkastar killen som en trasa ned i gruset. Han tar mark i en tung duns. Jag höjer nävarna, beredd om han reser sig för mer. Sådan tur har jag tyvärr inte.

     - Nåd, tuffing, säger han och visar mig handflatorna. Jag ger mig.

     Rösten är road, på gränsen till förtjust. Jag lyfter blicken, och möter ett par brungröna skrattögon under en uppdragen hoodie. Av någon anledning hettar mina kinder i höstvinden.

     Helvete, vad gör Sockerchocken här?

     Will Marley kommer upp på knä, medan jag sänker armarna och drar mig bakåt. Svettig och iförd säckiga träningskläder är han fortfarande het som fan. Jalapeñosalsa, med harissa och habanero.

     - Grymma reflexer, säger han med äkta uppskattning. Riktigt snyggt. Det var inte meningen att slänga mig över dig, jag trampade snett. Är du ok?

     Medan han talar sträcker han sig efter min väska, och börjar samla ihop böckerna.

     - Visst, muttrar jag strävt. Men du behöver inte leka gentleman.

     Hans leende träffar mig rakt i magen, en perfekt blandning av attityd och humor.

     - Minsta jag kan göra. Jag förtjänar ingen guldmedalj för att jag plockar upp efter mig.

     - Gör som du vill, sensei.

     Han fryser till, som om jag spottat på honom. Ljuset från gatlyktan faller på hans ansikte, och lyser upp en intressant färgpalett. Någon har spöat honom rätt ordentligt. Över vänsterögat har en blåklocka runnit längs kindbenet, ögonvitan är rödsprängd, läpparna spruckna. Ser ut som en tand har gått igenom vid mungipan. Men jag vet bättre än att kommentera, sådant kan vara känsligt.

     - Känner jag dig? frågar han tonlöst.

     Jag stönar inombords. Naturligtvis. Varför skulle han komma ihåg mig? Hamnskiftare triggar människors mikroskopiska skärva av överlevnadsinstinkt. I hans värld är jag ett ufo, hans sort brukar hålla ett betryggande avstånd till sådana som jag.

     - Chevonne Hayes, påminner jag med en suck. Tjejkursen, jag och två kompisar.

     Där tänds leendet igen, möjligen en aning vaksammare än förut.

     - Javisst. Prinsessan med de starka nävarna.

     - Prinsessan?

     Han skrattar lite generat, som om jag just dragit ned byxorna på honom och avslöjat ett par solkiga y-fronter.

     - Ingenting, bara en ovana jag har. En mental krok att fästa namnet på.

     - Jag gör samma sak, hasplar jag ur mig.

     - Jaså? Har jag ett smeknamn?

     Varför kan jag inte hålla käft?

     - Nej, säger jag lite för snabbt.

     Will Marley småler och häver sig upp på fötter. En doft av vindblåst tvätt omger honom, trots att han uppenbarligen löptränar sig genomsvettig. Den här killen är för söt för sitt eget bästa. Eller mitt eget bästa.

     - Tack för hjälpen, slänger jag ut och håller fram handen.

     Han räcker över väskan. Det hopknycklade matteprovet rymmer genom en sprucken söm, men Will Marley fångar det i luften.

     - Ingen orsak. Vi ses imorgon, Prinsessan.

     Onödigt häftigt rycker jag åt mig pappersbollen. 

     - Gör vi?

     Han lyfter på ena ögonbrynet.

     - Absolut. Självskydd, samma tid, samma plats. Du dyker väl upp?

     Antagligen vill han bara ha betalt för en lektion till, men jag drunknar i de där ögonen. Och han har vidrigt vackra händer, en mix mellan fighter och pianofingrar. Jag harklar mig, och tar fram mitt stöddigaste tonfall.

     - Jag vet inte. Verkar som om jag klarar mig bra utan lektioner. 

     - Verkar som om du fegar ur.

     Det retsamma leendet smälter mig inifrån. Vad är det för fel på mig? Kärlek vid första ögonkastet är en saga, sådant händer inte på riktigt. Särskilt inte med en människa. Will Marley är svag, ömtålig, och framförallt är han en säkerhetsrisk. Att falla för honom kan bara betyda problem med stort Jävla J. Alltså är det uteslutet att dyka upp i Wills dojo imorgon. Eller nästa vecka. Eller någonsin.

     Ungefär här gör min mun uppror och stänger av förbindelsen med hjärnan.

     - Skyll dig själv, Mr. Marley. Jag kommer och sparkar in din röv klockan sju.

     Skit också, det låter som om jag försöker imponera på fröken. Gissningsvis suckar han inombords, men på ytan är han solsken och skrattgropar.

     - Det ser jag fram emot. Ha en fin kväll, Miss Hayes.

     Jag svänger upp väskan på axeln och fortsätter längs den slaskiga grusgången. Ok, jag måste fortfarande lösa problemet med mitt kraschade mattebetyg. Sannolikt har jag tvångsfrivillig läxläsning med Pappa att se fram emot terminen ut, men det kunde vara värre. Med lite tur får jag in tillräckligt i skallen för att vältra mig över mållinjen till ett Godkänt.

     Jag stjäl en snabb blick bakåt. Will Marley står kvar och ser efter mig. Snabbt vänder jag mig tillbaka, med hans ansikte inbränt på näthinnan.

    Den här skitdagen är inte helt bortkastad trots allt.