Blodmåne

35. Chevonne

Torsdag 8:e November

Tillbaka på kontoret med de uppstaplade drickabackarna sjunker jag ned på samma stol som sist. Någon har kastat post-it lappar med överstrukna telefonnummer över hela golvet, annars är allt sig likt.

Vargkillen sätter sig på skrivbordskanten. Jag undviker omsorgsfullt att förlora mig i tatueringarna som slingrar längs hans svettfuktiga överkropp. Naken hud brukar inte störa mig, det är en oundviklig del av flocklivet. Ändå vill jag dra en tröja över hans huvud.

- Jag visste inte att du kände min bror.

Vargen gör sig ingen brådska. Han börjar rulla lindorna av händerna, böjer och sträcker på fingerlederna.

- Vi är gamla bekanta, säger han till sist. I Wolf's Cross finns inga främlingar.

- Jävligt bekanta. Din stank liftade med Conor till Noxwood. Han var en zombie i flera veckor efteråt.

- Hans ensak, lillan. Och min.

Grizzlyns misstag lärde mig bättre än att sopa bort hans lugn med en knogmacka. Så jag knäpper händerna, och fortsätter stirra på maskhålen som vindlar in och ut ur skrivbordsbenet.

- Kanske det. Men jag dödar dig om du stökar till honom igen.

Han nickar, och skalar fransiga tejpremsor av handlederna. Om han tar mig på allvar eller inte är oklart, men det ironiska leendet är borta. Jag drar ett djupt andetag. Plötsligt är jag nervös. På något sätt måste jag fram med det här, och hur jag sköter mig avgör Wills öde.

- Börjar bli obekvämt att inte veta vad du heter, inleder jag med blicken på hans skrovliga knogar.

Han nuddar pannan, som för att lyfta en osynlig hatt.

- Hank Jameson. Slit det med hälsan, lillvalpen.

- Ok, Mister Jameson. Dina affärer angår inte mig, men jag bryr mig om Will Marley. Spöa honom tills han dör av ålderdom, han kan ändå inte betala dig. Hans farfar är sjuk. Wills pengar går till mediciner.

Hank Jameson fortsätter vira ihop sina rödfläckiga handlindor.

- Ett av livets lustiga sammanträffanden. Att skuldsätta sig är enkelt som äppelpaj, men när det blir dags att betala notan har alla en sjuk släkting i bakfickan.

- Den här gången är det sant.

Han ser inte ens upp, lägger bara ifrån sig bollen av trassliga lindor, och tar sig an nästa näve.

- Sant, men inte svartvitt. Min verksamhet blöder, och jag har hungriga munnar att mätta därhemma. Sensei har fått alla chanser att lösa problemet på avstånd. Är han inte karl nog att svara i telefon, så kommer betalningspåminnelsen till dörren. Det kallas orsak och verkan. Eller konkret skuldränta, vilket du vill.

- Du kan inte banka hyran ur honom, säger jag och sväljer den satans gråtklumpen i halsen. Han har inga pengar, och han är en människa. Han går sönder.

- Ingen fara, jag anpassar mig. Grabben är inte gjord av glas.

Hopplösheten rammar mig som ett godståg. Ingen chans att jag kan tvinga honom att avstå från skulden, han skulle hånskratta mig rakt i ansiktet. Och hur mycket jag än vill, så kan jag inte slå honom i bitar.

- Jag fyller år imorgon, slänger jag ut i ett vansinnigt infall.

Roat lyfter han blicken. Kanske anar han vart jag är på väg, men uppenbarligen tänker han inte göra det enkelt för mig.

- Jaså, du. Hur gammal?

- Skitsamma, jag väntar mig ingen present. Säg bara grattis, och låt bli att slå sönder Will när du träffar honom.

Hank Jameson rör inte en min, men skärpan bakom den lena tonen känns i hela kroppen.

- Inte försöker du ge mig order, lillvalpen? Vill du att jag har överseende med Marleys sjabbel så är en smula ödmjukhet på sin plats.

Jag klänger fast vid min kaxiga mask, tills tårarna tvingar mig att böja hakan mot bröstet. Fan, måste jag grina nu?

- Ledsen, viskar jag i en idiotisk snyftning. Du har rätt, Will har skött det här dåligt. Jag ursäktar inte hans handlingar, och jag kan inte hindra dig från att kräva in din rätt. Allt jag ber om är att du inte gör honom illa.

Tystnaden väger minst ett ton.

- Det där tog visst emot rejält, säger han slutligen.

Mina kinder bränner av gråt och förödmjukelse. I utkanten av synfältet uppfattar jag att han återgår till att reda ut fightlindorna.

- Lugn och fin, lillan. Will och jag kan ta vårt möte en annan dag. Det måste inte ske imorgon.

- Du måste inte slå honom gul och blå alls.

Han lyfter ett varnande pekfinger.

- Det här är ingen förhandling. Var tacksam för att jag möter dig halvvägs.

- Jag är tacksam. Men om du skadar Will kan jag inte sitta på händerna, även om jag helst slipper slåss med dig.

Hank Jameson gnider sig om hakan. Möjligen inbillar jag mig, men något som påminner om uppskattning glimtar förbi i de blå ögonen.

- Verkar som om jag har fått något att fundera på. Under tiden kan du hälsa Marley att han har tillfällig amnesti. Fira din födelsedag, och håll till godo.

- Tack, Hank, säger jag och torkar kinderna mot handryggen.

Skrattet är förvånansvärt vänligt.

- Inget att tacka för. Jag ger dig helgen, inte mer än så. På måndag är fristen över. Med god vilja och lite tur pantar Will tillräckligt många burkar för att hosta upp en avbetalning till dess.