Blodmåne

19. Chevonne

Fredag 26:e Oktober

Pappa slår av motorn, och vänder sig mot mig. Fläkten slutar surra, allt är stilla.

- Då så. När är kursen slut, tös?

Jag suckar inombords. Hans omsorger är välmenande, men så förbannat tröttsamma. Jag är en stor flicka nu, jag behöver inte barnvaktas. Tyvärr är det meningslöst att påpeka den saken för honom.

- Två timmar, plus-minus några minuter. Klockan nio, kanske kvart över?

Pappa river sig i skägget. Jag håller andan och tummarna.

- Kan bli tunt om tid. Jag får svårt att komma ifrån, men jag ser till att någon finns på plats när du är färdig.

- Behövs inte. Jag liftar med Marian.

Han betraktar mig tyst, tills jag slår ut med händerna. Antar att 'kompromiss' inte ingår i hans ordförråd.

- Ok, visst. Något mer?

- Bara det vanliga, säger han allvarligt. Var försiktig därinne. Människor är sköra, och du vill inte ha ihjäl någon. Dina vänner tål inte att du rycker och drar i dem. Hör du mig, tös?

- Ja, Pappa. Jag är rädd om tjejerna. Tack för skjutsen.

Han nickar, och lutar sig tillbaka. Tydligen tänker han sitta kvar tills jag har mött upp gänget.

Jag kliver ut och hivar upp väskan över axeln. Med siktet inställt på den flämtande skylten trampar jag iväg, men redan efter tre steg delar jag Pappas skepsis. Wolf's Cross framstår som civiliserat i jämförelse med denna delen av Noxwood. Jag visste inte ens att de här slumkvarteren existerade.

Låga, burkliknande magasin är utplacerade rygg i rygg längs en skabbig bakgata. Fönsterrutorna är antingen utslagna eller igenspikade. Eller båda. Som en dålig parodi stryker ett par gathundar omkring en öppen container. En bit längre bort trängs tre ruffiga figurer kring en brinnande soptunna, med händerna framsträckta för att stjäla lite värme. Misären är fullständig.

Liz och Marian står tätt tillsammans, alldeles under skylten. De ser sig nervöst omkring, och viftar åt mitt håll. Mari kramar en flaska torrschampo i handen. Jag höjer på ögonbrynen.

- Dålig hårdag?

Hon ger mig en snabb kram, och bäddar in mig i ett ulligt moln av mörkröda lockar.

- Impro-tårgas. Skitläskigt här, ju!

- Din idé, geniet, inflikar Liz vasst. Jag röstade på ManiPedi och sushi maki.

Inombords tackar jag Gud för Marians hjärnsläpp. Jag hade fan inte överlevt en till tjejkväll med nagellack och rå fisk.

Mari ger mig en ursäktande blick, och klamrar sig fast vid sprayburken.

- I morgon kommer vi att skratta åt det här, säger hon blekt. Och tränaren såg het ut i broschyren. Alltid något?

- Photoshop, muttrar Liz, och slätar till sin chokladbruna hjälmfrisyr. Han är antagligen ett jävla troll. Ska vi gå in? Jag svär att jag såg en råtta i stupröret.

Jag vinkar åt Pappa Alfa, och låter mina människovänner gå före. Känslan av obehag växer i maggropen. Herregud, detta kan sluta hur illa som helst. Jag är ingen brawler, men det är omöjligt att växa upp i en skiftarflock utan att slåss. Och Pappa har rätt. Människor är alldeles för bräckliga. Tänk om jag bryter mina små tjejkompisar? Tänk om de fattar att jag är ett monster?

En karl möter mig i dörren till den grottliknande betonghålan. Vi stelnar samtidigt, någon decimeter ifrån varandra. En hamnskiftare. Varg.

Ingen liten kille, direkt. Hans axlar är nästan löjligt breda, överarmarna drar samma storlek som mitt midjemått. Tre tunna ärr vid tinningen och ett tjockare i nacken hintar om att han inte backar ur ett slagsmål. Men han är på mitt revir, så jag håller huvudet högt.

- Behöver du en karta? frågar jag lågmält.

Mörkblå ögon sveper över mitt ansikte. Något tycks roa honom, ett privat skämt jag inte uppfattar. Rösten är djup, nästan vibrerande.

- Lugn och fin, valp. Jag har Alfa Kendricks tillstånd.

- Grattis. Annars sitter han i bilen där borta.

Vita tänder blänker till i ett varggrin.

- Bra att veta.

Sekunden efter fortsätter han förbi, och slukas av mörkret och skuggorna. Av någon anledning känns han vagt bekant, ett bleknat minne från Gud vet när. Jag ser efter honom tills Mari rycker mig i ärmen och lutar sig närmare.

- Broschyren ljög inte. Bered dig på en sockerchock.

Med förväntningarna i bottenläge vänder jag mig om. Killen som släntrar ut på brottarmattan med en pärm i handen är en oväntad kontrast till den skitiga lokalen. Jämna ansiktsdrag, brungröna skrattögon och knullrufsigt, kastanjefärgat hår. Gissningsvis omkring en och åttiofem, säkert stark för att vara människa.

Helt ok som ögongodis, men jag föredrar killar som inte går sönder om jag tittar två gånger. Vanligen andra hamnskiftare. Iglar är tåliga, men flocken ser förbannat snett på förbindelser med vampyrer.

Tränaren fångar min blick, och lyfter armen. Den vita t-shirten glider upp när han vinkar åt mig.

- Välkommen in. Ta gärna med dig dörren.

Jag skakar av mig Maris flin med en tung suck. V-linjer har alltid varit min akilleshäl.

Men nej. Jag letar varken pojkvän eller engångsnöje, och dessutom är han en del äldre än jag. Minst tjugofem. Inte för att jag bryr mig, men risken är att Pappa Alfa gör det. Och Conor. Och mamma, och resten av min älskade, snokande jävla vargflock