Blodmåne

38. Conor

Tusen tack till fightkoordinator Mrdaddyjay , och Superbeasty för lysande feedback! ❤️

➖➖➖➖➖

Natten mellan torsdag och fredag
8-9 November

Hopen backar undan när Hank släntrar fram över golvet. Strålkastaren suddar effektivt ut hans ansiktsdrag, men som vanligt gör han sig ingen brådska. Nedanför ringrepen gäspar han, dröjer kvar för att rulla axlarna och sträcka ut ryggen.

Att han köper mig några extra andetag är en oväntad present. Den satans huvudvärken har inte släppt taget sedan jag klev ur sängen. Ljusshowen av smärtblixtar har övergått i en dimridå, och dubbelseendet gör mig förbannat ostadig. Visst, jag begriper att Hank slängde åt mig den enda livboj han hittade, men rovdjuren kommer inte att nöja sig med en kompisfight. Det här måste bli blodigt.

Rävjäveln Renard ekar mina tankar, och satsar sina livsbesparingar på att jag får tänderna utslagna inom fem minuter. Ingen sätter emot.

Bakom bardisken faller Meera in i vår vanliga överenskommelse. Ingen av oss vill att hon står i hejaklacken när jag slåss. Alltså ignorerar hon mig som en boss, ringer i barklockan och skjuter fram en överlastad bricka med shots. Sedan höjer hon musiken tills betongväggarna darrar.

Beorn utnyttjar rusningen till baren för att plocka Will Marley ur ringen. Även om killen döljer det väl, så känner jag lukten av hans skräck. Visst, han ser byggd ut, och yrkesvalet antyder att han kan ta hand om sig. I sin egen ankdamm. I min värld är han mellanmål.

Marley söker ögonkontakt när han klättrar mellan ringrepen, som om han tar för givet att jag ska följa efter. Hur i helvete naiv är killen? Jag ignorerar honom, men fanskapet dröjer kvar tills Chevonne dyker upp för att dra honom med sig. Hennes gråtsvullna ansikte distraherar mig. Fan, om någon av idioterna har gjort henne illa.

Beorn täcker min syster, där hon smyger som en skugga längs väggen, tätt följd av människokillen. När de försvinner genom en sidodörr andas jag ut. Sedan landar Hank i ringen, och tillvaron utanför repen bleknar. Verkligheten koncentreras till fyra gånger fyra meter kanvas, och mannen som riskerar liv och rykte för min skull. Lika oberörd som alltid höjer han hakan till hälsning. Läpparna rör sig knappt, ändå uppfattar jag varje ord.

- Hur mår skallen? Fixar du tio minuter?

Jag nickar kort, och klistrar på kalla ansiktet. Hanks mungipor vinklas upp i ett nästintill omärkligt leende. Så sträcker han på armarna, skakar ur knytnävarna.

- Då så. Då gör vi det här, liten. Lycka till.

- Samma. Håll inte tillbaka.

Jag hinner nätt och jämt avsluta meningen, innan hans knogar träffar mig klockrent över käken. Svallvågor av vitt brus suddar ut Hanks konturer, och fyller synfältet med bomull. På ren reflex slänger jag upp garden för att fånga nästa slag mot underarmarna.

Hans lågmälda tillrättavisning letar sig fram genom åskådarnas jubel.

- Bit ihop, skaka av det. Vi har publik.

Jag ruskar dimman ur ögonen, och skickar iväg en halvhjärtad högernäve. Han tuggar i sig min bluff utan att blinka, och svarar med en domedagsörfil tvärs över örat. Skallen susar som om någon kör ett tåg genom hjärnan. Förmodligen sprack trumhinnan i tusen bitar.

En jävla uppfostringssmäll borde göra mig mer än irriterad. Istället vänder jag vreden inåt. Det här är frikortet jag har letat efter sedan jag var femton, ändå sjabblar jag. Satan, varför tar det emot att slåss med honom?

Hank fångar min blick. De blå ögonen speglar något av striden som rasar inom mig.

- Inget personligt, säger han dämpat. Vi ger dem en föreställning och köper tid åt lillvalpen, det är allt. Förloraren står för dricka efteråt.

Jag rör på händerna, flexar fingrarna för att mjuka upp lederna.

- Visst. Hoppas du har inihelvete djupa fickor.

- Tillräckligt för att dränka den här kvällen. Men vi får se vem som är vaken när klockan ringer.

- Ingen klocka, påminner jag, och småleendet på hans läppar djupnar.

- Då har du två alternativ. Klappar du ut själv, eller måste jag spöa dig medgörlig?

- Försök, säger jag och satsar en ljummen snurrspark mot hans mage.

Makligt kliver han åt sidan. I nästa ögonblick exploderar han i en vänsterkrok över hakan, följt av avgrundens jävligaste lowkick.

- Ingen mer gratisåkning, Hayes. Jag kan inte släpa runt den här fighten ensam.

Med tummen nuddar jag mungipan. Fingertoppen försvinner i en gapande grop där hörntanden gått igenom kinden. Jag spottar en blodloska ut i publikhavet, men munnen fylls upp på ett par sekunder. Om han vill göra mig förbannad så är uppdraget slutfört, med guldstjärna.

Åt helvete med silkesvantarna. När har jag backat för att leka hårdhänt?

Ett rödbrokigt svettspår stänker över mina fötter när jag slänger hårtrasslet ur ansiktet, och fintar ett bendyk. Hank sjunker ned för att parera. Mitt i rörelsen växlar jag, och kraschar in ett flygande knä i hans tinning.

Med ett dämpat stön vacklar han bakåt, men återhämtar sig som ett proffs. Uppenbarligen består hans pannben av titan, för den smällen skulle ha däckat vem som helst. Han säger ingenting, men uppskattningen i hans blick är allt jag behöver. Lika-samma, vem hade anat det?

Hank bekräftar min nyvunna insikt med en jabb mot näsan, följt av ännu en satanisk lowkick. Huvudvärken krymper mitt synfält till en flimrande tunnel, golvet gungar i takt med mina hjärtslag. Fortsätter matchen i den här takten lär jag inte hålla i tio minuter. En till käftsmäll, och jag är borta.

Åskådarnas vrål vältrar sig över mig när jag höjer mina lindade knytnävar.

Skitsamma. Vem fan vill leva för evigt?