Blodmåne

47. Conor, Will, Chevonne

Conor

Neonskylten vid infarten till True Love Motel hummar som en svärm nersupna bin. De blinkande körsbären reflekteras i bensinslasket under mina fötter, där jag står lutad med ryggen mot stolpen. Grå november, dis och duggregn får t-shirten att smeta sig mot kroppen.

Någonstans i dimman tar Ruadh och Chevonne en förlikningspromenad, medan Hank och Craig går vänstervarvet mot motorvägen. Att vara överflödig i eftersnacket är jävligt ovant. Visst, mitt ögonblick som dramaqueen kommer att kosta en lektion i ödmjukhet med Craig, men vem fan bryr sig? Jag lever igenom det också.

En rörelse i skuggorna fångar min uppmärksamhet. Igenkännandet har inte med logik att göra, men den avvaktande figuren kan bara vara en person. Sötnosen dyker upp överallt. Hans träningsskor kippar lite i blötan när han smyger närmare, för att stanna i skydd av en tufsig tujabuske.

Med en suck tar jag nävarna ur jeansfickorna, och vänder mig för att möta honom. Att han är iförd Pappa Alfas anorak ger mig tillfällig hjärnsmälta. Instinktivt rätar jag på ryggen, som om jackan letar tillfällen att tjalla ut mig för Ruadh.

- Du igen? Stalkar du mig?

Will Marley stelnar som ett bytesdjur, innan han pressar fram ett halvleende. Trots att reflexerna röjer honom är han bra på att hålla masken.

- Ledsen, men du är inte min typ. Dessutom är jag upptagen på annat håll.

- Av att knulla min lillasyster?

Han stirrar på mig, tydligt ur fas. Jag borde inte jävlas med killen, han har ett pissigt dygn bakom sig. Dessutom stinker han adrenalin, men jag har daltat färdigt. Jag vill se vad han är gjord av.

Marley drar ett djupt andetag.

- Finns det ett bra svar på den frågan? Prata med din syster, om du har åsikter om hennes privatliv. Och innan du slår ihjäl mig, så vill jag passa på att tacka dig. Jag är skyldig dig mer än en tjänst. Du riskerade livet för min skull på 37.

Lillvargens besatthet av Will Marley börjar klarna. Han är söt som pekanpaj, sund som en frottéhandduk, med rättskänsla av stål. Som lönnsirap på sockertoppen sträcker han ut handen mot mig.

Helvete, till och med Craig skulle fria till honom.

Will

Jag tvingar mig att hålla handen utsträckt, och huvudet högt. Storebror Hayes triggade mina alarm redan när jag var lyckligt ovetande om sanningen. Värsting med attitydproblem var illa nog. Nu sänder hans uttryckslösa rovblick rysningar längs min ryggrad. Herregud, Rödluvans varg i mormors klänning gör en trovärdigare människoimitation.

Men Conor Hayes stod mellan mig och folkhopen som ylade efter mitt blod. Ett tack är det minsta han förtjänar.

När jag är en millimeter ifrån att ge upp bryter han dödläget, och erbjuder mig en uppskrapad högernäve.

- Mitt jobb att städa upp andras skit. Fanns inget du kunde göra, utom att bli hundmat.

Glimten av ett flin skymtar i den skrovliga rösten. Ett varggrin, vilket inte hjälper upp mitt självförtroende.

Hur för jag ett samtal med den här killen? Att jonglera småprat och känna av stämningar är min paradgren, jag lever för att samarbeta. Här rör jag mig i mörkret.

- Låt mig veta om jag kan återgälda dig på något sätt, säger jag en aning trevande. Vad som helst.

Storebror Hayes fäster blicken på en punkt bakom min rygg, och plötsligt är all humor bortsopad.