Blodmåne

39. Chevonne

Natten mellan torsdag och fredag
8-9 November

Publikens avlägsna skrän förföljer oss genom korridoren. Jag tvingar undan minnesbilden av Conor som en öde ö i kaoset, och pressar telefonen mot örat. Ingen överraskning att de metertjocka väggarna stryper mottagningen.

Tunneln verkar slingra sig flera varv runt källaren, en labyrint av betong, fukt och döende lysrör. Jag tappar greppet om tid och rum, instinkten är allt som driver mig framåt. Evigheter senare skymtar en rankig spiraltrappa i slutet av gången. Jag rusar efter Beorn McKenzie uppför gallerstegen, ber en tyst bön och trycker tummen mot telefonglaset. Den här gången går ringtonen fram.

Pappa svarar efter knappt två signaler, vilket inte förvånar mig. Småtimmarna är idealisk jordmån för hans insomnia. Wills närvaro sätter munkavle på mig när jag flämtar ur mig kvällen i en osammanhängande harang. Lyckligtvis fyller Pappa i luckorna på egen hand.

- Jag förstår. Håll linjen tillgänglig, och ta Main Street till 7-Eleven vid Centralstationen. Inga genvägar. Någon är hos dig inom tio minuter. Förstått?

Alfarösten bekräftar att han greppar allvaret, men hans kärva ton gör mig osäker. Trots att jag avskyr rollen som Pappas lilla tös, så är jag inte redo för tomheten som följer när han lägger bort daltandet.

- Visst, mumlar jag. Vad händer med Conor?

- Jag ordnar det, klipper han av. Fokusera på din uppgift, ingenting annat.

Utan avsked lägger han på. Jag blundar hårt, och dunkar mobilen mot pannan. Hank Jamesons visdomsord är den mentala örfil jag behöver för att hålla ihop.

Kriga först, grina efteråt.

Alltså krälar jag ur känsloträsket, och följer med Beorn McKenzie ut genom en gisten branddörr. Nödutgången blockas delvis av två rostanfrätta sopcontainrar. Stanken skvallrar om att de jobbar extra som utedass.

Beorn tar täten, och ger Will ett beklagande leende över axeln.

- Ledsen att kvällen spårade ur, kompis. Inte ditt fel, jag gjorde ett sjujävla misstag som släppte in dig.

Will håller blicken stint fäst framåt. Han ser blek och sammanbiten ut, och för en gångs skull ler han inte.

- Sjujävla misstag är mitt andra namn. Har någon larmat polisen?

Jag nickar flera gånger, och länger på stegen.

- Absolut. Polisen är här vilken sekund som helst, tänk inte på det. Kom nu, vi måste härifrån.

Mitt panikbabbel kommer av sig när jag snubblar på en hög osande trasor. Tygremsorna i byltet glider åt sidan, och avslöjar ett maskätet hundkadaver. Ögonhålorna gapar tomma, pälsen hänger i blodiga tovor längs de nakna revbenen.

- Tyvärr, Prinsessan, säger Will lågmält. Jag vet inte hur mycket du såg, men din bror tog en hel del risker för min skull. Det minsta jag kan göra är att vänta in polisen.

Fan, Sockerchocken väljer sämsta möjliga tillfälle att göra en djupdykning i samvetets irrgångar. Jag byter en blick med björnen, innan jag harklar mig.

- Beorn tar hand om polisen, eller hur?

Dörrvaktens milda förvåning övergår i förståelse.

- Jodå, sådant hör till jobbet. Och du ska inte oroa dig för Conor, kompis. Han reder sig alltid. Inte första gången han hamnar i hetluften.