änglavik

s j u

Fredag 23 augusti (2)

Luna

"Minns du när jag brukade kalla dig för-".
"Nico?", avslutar han min mening.
Jag nickar och blundar med ett skratt. 
"Tyckte bara Nick lät fel", säger jag och tittar ut i vattnet.

Vi sitter på bryggan. Våra fötter hänger från den, hans kan röra vattnet, mina bara om jag sträcker mig lite extra.

Han ler, tittar upp och sedan ner på våra fötter igen. "Tyckte det var gulligt".

Jag ler inombords. "Nico", jag tittar på honom. Solen lyser på hans högra öga när han tittar tillbaka på mig. "Det låter mer rätt". Han har fina ögon. Isblåa, nästan gråa.

Han flinar och med stängda ögon så säger han: "Så kalla mig det".

Jag ler och suckar. "Nja, Ocean eyes har fastnat".
Han fnissar. "Okej, Angel eyes".

Jag ler åt smeknamnet han gav mig första gången vi möttes.

"Varför Angel eyes?", frågar jag.

Han lyfter på axlarna. "När jag såg dina ögon den dagen så kändes det rätt".

Jag ler och tänker tillbaka på den tiden. Hur fucked allt var, hur fucked jag var.

"Du var nog den ända som tyckte det", säger jag. Han tittar på mig igen. "Särskilt efter allt som hände".

Han andas ut. "Jag har alltid tyckt det, Lou", han harklar sig. "Kommer alltid".

Jag tittar på honom, en stark ögonkontakt bildas och jag kan inte hjälpa att känna fjärilarna jag brukade få för bara något år sedan.

Han tittar på mina läppar och jag skrattar lite nervöst. Jag tittar ner. Han vet vad han gör, jag vet vad han gör, och vi är vänner. "Gör inte så där".

Han ler. "Hur då".

Jag skakar på huvudet för mig själv och försöker sluta le.

Han skrattar och sätter sig lite närmre. "Hur dåå?", han börjar peta mig, kittla mig så att jag skrattar och jag gör det tillbaka på honom.

Det slutar med att vi faller ner i vattnet och han utmanar mig att simma till andra sidan.

"Till lilla bryggan?", frågar jag och drar handen genom mitt blöta hår. "Vinner lätt".

"Nej, till runstenen", säger han.

Runstenen.
Den ligger nära lilla bryggan på andra sidan sjön, typ kanske 10 meter ifrån den, på en liten strand som inte är mer än 5 meter lång.
Hur som helst, vi upptäckte den i sjuan, på en liten fest Leyla gjorde, vi ristade våra initialer i den.
Bara vi som var inbjudna och stannade till "festens" slut.

"Vi ses på andra sidan", och så börjar jag simma så snabbt jag kan.

Vattnet känns så jävla underbart skönt mot min hud.

När jag kommer fram, kommer jag upp med ett skratt. "Gissa vem som förlora!", jag vänder mig om med ojämna andetag. Jag ser honom inte. "Nico!".

Jag tittar runt, men han är inte nånstans. Jag tittar tillbaka på vattnet.

Det är för lugnt i vattnet.

Mitt leende försvinner långsamt, och samma känsla i mitt hjärta som när jag hittade Sebastian börjar bildas. "Nico!!". Jag harklar mig och börjar titta runt i vattnet, jag får rysningar och börjar skaka, av vad jag hoppas är kyla. "NICO-".