änglavik

f y r a

Onsdag 21 augusti

William

"Vänta, jag tror jag inte hörde dig rätt. Du kommer inte till skolan idag?", säger jag på väg mot hallen.

Viggo skrattar i lur. "Jag är jet-laged bror".

"Bullshit, kom", säger jag.
"Oj, där dör mobilen haha jalla heej-".

Och där klickar han.

Med frustration lägger jag mobilen i fickan.
"Andrea!", ropar jag och tar mina nycklar från nyckelskåpet.

"Ja!".

"Jag drar nu, när börjar du?", frågar jag.

"Om 50!".

Jag öppnar dörren. "Kom inte sent!".

Jag går ner för trapporna.

Min mobil börjar ringa medan jag sätter mig på moppen.
Taye.

"Tja".
"Hallå, bror".
"Ja".
"Har du åkt än?", frågar han och jag kan höra att han är ute.
"Nej, men jag ska nu-".
"Wille, hjälp en broder, missade bussen från Johannesfred".

Jag suckar, tar några sekunder att räkna om jag hinner dit och till skolan innan vi börjar.

Jag tror det. "Okej gå till Riksby så möts vi på vägen".
Han är tyst i några sekunder men jag kan känna att han är nöjd.

"Hade jag varit bög hade jag kysst dig", säger han.
Jag skrattar. "Hur många gånger måste jag säga att du inte är min typ?", fortsätter jag. Han skrattar.
"Jalla, skynda".

Såklart så gick han inte till Riksby, han stannade kvar vid Ekbacksvägens busshållplats i väntan på att jag skulle komma.

"Du kunde åtminstone gått till Norrbyvägen", säger jag medan han sätter sig bakom mig.
"Jag hade träning efter skolan igår, dödade min fot", säger han som ursäkt. Jag himlar med ögonen och börjar köra mot skolan.

Viggo

"Lara!", ropade Maja och hon började gå.
"Men nej, Chris, jag har inte sett Alice", sa jag.

"Hon sa att vi skulle mötas här för en kvart sedan", sa Chris och drack lite från hans mugg.

"Prova ring henne", föreslog jag.

"Redan gjort det, fan, det är hennes första fest, hon kanske gick vilse", sa Evan lite irriterad.

"Hennes första fest?", jag blev förvånad, vem hade inte gått på fest vid det laget.

"Du vet hur hennes föräldrar är. Och så är hon deras enda barn. A-barn till och med. Mina föräldrar fick snacka med hennes för henne att ha en chans att kunna släppa loss lite", sa Evan och tittade bak igen, i längtan att få se henne. "De kommer mörda mig om det är inte mig hon kommer hem med".

Saken är väl att hon aldrig kom hem.
Inte med Evan, eller med Chris, inte med en vän eller en främling. Hon kom bara aldrig.

På en vecka och säkert mer.

Det känns på nåt sätt mitt fel, det var jag som ordnade festen. Alla på den fick gå på förhör i helgen, jag ska imorgon. På min födelsedag.
Under-fucking-bart.

Med en suck blundar jag.

De tror kidnappning, hade jag inte ordnat festen hade hon aldrig ens behövt gå hemifrån, det hade inte varit hon.

Jag tar upp min mobil, William har ringt två gånger på den senaste minuten, och jag svarar när han ringer igen.

"Ey bror, jag kommer inte idag", säger jag och gäspar.

"Vänta, jag tror jag inte hörde dig rätt. Du kommer inte till skolan idag?".

Leyla

Jag kliver av bussen, Luna sitter och väntar på mig vid busshållplatsen.
"Hej, babe", säger jag och kramar henne.
"Snygg tröja", säger hon och vi börjar leda våra steg mot skolan.
"BikBok?".

Jag skakar på huvudet. "Gina".

"Har Viggo ringt dig?", frågar jag.
"Och frågade om polisförhören?", frågar hon. Jag nickar, hon nickar som svar. "Han är så nervös inför den".

"När har han den?", frågar jag.
"Imorgon", svarar hon. "På hans födelsedag, tänk dig".

Dagen flyter på snabbt.
Första dagarna i skolan är ju enklast.

Matte, som sista lektionen, vi får våra matteböcker när Lou bli skickad att hämta mattehäften inne i förrådet utanför. "Hallå, Ley".
William sätter sig bredvid mig.

"Mhm", säger jag och skriver mitt namn på min boka första sida.
"Kan du checka på Viggo?", frågar han.
Jag rynkar mina ögonbryn. "Eh..".
"Kom igen, jag vet att det kommer betyda mycket för honom", säger han.

Sista terminen i sjuan. Vi hade något. Jag brydde mig mycket om honom och jag föll lite, jag tror han föll för mig också men det fick jag aldrig veta. Det ända jag vet är att han öppnade sig för mig och hade mig som hans trygga punkt. Jag har sett honom gråta många gånger, något inte någon brukar få se ofta.

Vi kysstes en gång, när båda var lite påverkade på skolavslutningsfesten. Vi gjorde aldrig det igen, för han undvek mig hela sommarlovet. Och efteråt i åttan var han bara kall, så sedan dess har vi inte pratat, för jag tänker inte låta honom tro att jag hundar efter honom. "Jag är ingen hund, William".

"Han låtsas må bra, han skrattar i lur men jag vet att han mår skit. Han berättar inget för oss, inte ens för mig, Leyla, inte ens för mig".

"Så vadå, tog du åt dig så mycket att han kanske inte vill prata om det?", frågar jag och tittar på honom.
Han verkar inte ha något svar i några sekunder, men då öppnar han sin mun. "Han vill. Inte med oss, men han kommer vilja med dig. Jag vet det".

Jag skakar på huvudet och öppnar matteboken. "Han vill inte att jag pratar med honom".

"Det vill han visst", säger han. Jag ignorerar honom och börjar bläddra i boken. Hoppas han fattar vinken. "Skadar det så mycket att försöka?", jag fortsätter ignorera honom.

Luna kommer in i klassrummet igen, hon lämnar högen av häftena på lärarens bord och går mot oss med två styckna.
Jag ser att hon först tittar på oss när hon stannar framför mig och William. I ögonvrån ser jag även att han tittar upp på henne.

Hon fattar direkt.
Hon har något som får henne att känna efter i situationer. Jag vet inte hur, men hon behöver oftast inte ord eller förklaringar för att veta vad som har hänt.

Utan ord så lägger hon handen på hennes bänk där William sitter bakom och tittar väntandes på honom.
Han reser sig slutligen upp och går tillbaka till bänkarna längst bak där de andra grabbarna sitter vid.
Hon sätter sig, ger mig ena häftet och skriver sitt namn och klass med skrivstil på framsidan av hennes. "Killar är så okänsliga".

••••
gilla!!🤍