änglavik

å t t a

En död kropp, en svart påse ligger på den, men jag kan se dom öppna ögonen, dom vita och smutsiga händer och fötter.
"Är det där-".

Den livlösa kroppen framför oss, båda vet vem den tillhör. Inte så svårt att tänka ut det.

"Vi drar härifrån", Nico försöker dra mig bakåt men jag kämpar emot. Chockad med vad som ligger framför mig.
Minnen som kommer tillbaka.
Minnen på Sebastian.

"Luna!", och där vaknar jag.

Polissirener.

Jag låter Nico dra mig. Han håller i sin mobil och läser något. "Nån ringde polisen och sa att vi bröt oss in, vi måste dra. Vi ska mötas på IP".

Vi springer tillbaka.

Medan jag springer kan jag inte hjälpa att bilda tårar, minnena på min lillebror kommer tillbaka och jag känner mig svag i kroppen, hjärtat gör ont och rusar. Min fot gör ont, jag kan nästan inte andas, nästan inte se bland minnena.

Slutligen kommer vi till IP.
De sitter vid den lilla fotbollsplanen.

Leyla håller i mina kläder när hon reser sig upp och möter oss halvvägs. Hon ger mig dem, Nico springer vidare till killarna där de har hans kläder.

"Jag trodde de hade hittat er", hon nickar åt skogen. Jag sätter på mig jeansen och T-shirten och skakar på huvudet. Kan fortfarande inte få bort bilden på tjejen.

Mitt hår har hunnit torka lite, så jag sätter det bara bakom öronen. Mina händer skakar, Leyla märker det, tittar länge på mig innan hon säger något.

"Mår du bra?", frågar hon försiktigt och försöker ta tag i dem. Jag tittar på henne. "Vad har hänt?".

Jag tittar ner.
Hon flinar nervöst. "Vad är det? Du ser ut som att ha sett ett spöke". Inte riktigt, men nästan. Jag tittar upp på henne, hon försöker känna av varför jag beter mig som jag beter mig just nu.

"Men va? Vi skulle ju grilla", klagar Ludde bakom mig. Nico skakar på huvudet.
"Jag drar", säger han och går mot mig. "Följ med".

Jag verkar inte ha något val då han lägger sin hand runt min midja och drar mig med honom.

Det känns som att allt går snabbt och jag långsamt. Jag hinner knappast reagera och väljer att följa med till hans moppe.

"Lou", ropar Leyla. Jag vänder mig inte om, som sagt, allt går för snabbt just nu. Och det ända som bildas i min hjärna är minnen på Bastian. Som cyklar, som skrattar, som hoppar, som ler, och som ligger livlös på snön framför mig.

"Hallå!".
Vi vänder oss om.

"Din lur", hon sträcker fram den.
Nico går tillbaka och tar den för mig och så åker vi.

Jag kan inte riktigt förklara vad jag känner när vi kommer fram hem till mig.

Jag vet att allt måste ha verkat sett rörigt ut, eller sättet jag förklarade det på.
Men allt jag känner just nu, är tomhet.
Det är bara tomt. Eller nästan. Jag är i chock, även fast jag inte verkar vara fastfrusen på utsidan så är jag det i min hjärna. Jag är fastfrusen på insidan, och det värsta med det är när ingen märker det.

Nico

Hon sätter sig på sängen, det är då jag får syn på blodet. Hon har skärt sig lite på sidan av hennes fot.

"Vad hände där?", jag tar hennes fot, skrapan är inte så stor, men den kan ändå bli infekterad.

"I skogen, när vi sprang", hon håller fast blicken på golvet. Hennes röst är knappast hörbar.