Drakens Dotter

Kapitel 2

Spädbarnet skrek och grät i floder när draken väl hittade en passande grotta, som inte låg särskilt långt från byn. Han landade och öppnade försiktigt sin klo så att knytet rullade ner på marken. Barnet fortsatte skrika, antagligen av både hunger och kyla. Han strök oroligt omkring längs grottans väggar, plötsligt förvirrad. Han visste inte riktigt vad han skulle ta sig till. Barnets behov var inget han tänkt på innan han tog henne. Om hon hade varit en vanligt drakunge skulle han gett henne rått kött att äta men han misstänkte att det inte skulle funka lika bra med människoungen.

Skriket ekade i grottan, och ljudet gjorde draken spänd. Utanför hade mörkret börjat sluta sig om bergskedjan och de vidsträckta skogarna. När draken fick slut på idéer lade han sig ner så nära barnet han kunde. Utmattningen for genom hans muskler efter att ha flugit så långt. Ändå spred sig en otrolig lättnad i hans kropp, trots de nya problemen. Han hade hittat sin dotter. Tillslut tystnade babyn och han somnade.

Nästa morgon bestod av mer vankandes av och an i grottan, och mer skrikande. Barnet hade börjat väsnas igen så fort de första solstrålarna fått henne att vakna. Läget blev bara värre och värre... Han kunde inte ge henne mat, han kunde inte trösta henne eller prata med henne. Plötsligt såg allt mycket mörkt ut. Med sina vassa klor gjorde han djupa märken i stengolvet, av ren frustration. Han kunde inte ta hand om sin egen dotter.

Efter några timmar blev hungern ett problem även för honom. Instinkterna fick honom att gång på gång dra sig mot grottmynningen, för att ge sig ut och jaga, men han hindrade sig alltid i sista sekunden. Vakandet av barnet hindrade honom. Hon skulle inte kunna försvara sig om en fara dök upp medan han var borta. Men han kunde inte heller ta henne med sig, för då skulle hon kunna bli skadad. Han var fast, och hon var dömd att svälta ihjäl.

Tillslut övervägde han tanken som han egentligen inte ville veta av: att han borde lämna barnet till några människor som kan ta hand om henne. Ingen drake skulle frivilligt släppa taget om sitt barn på ett sådant sätt, men han hade inget val. Det var för hennes eget bästa.

Snabbare än vindarna flög han med henne, långt bort från det land hon föddes i. Över ett väldigt hav som bara de största fartygen kunde korsa och vidare över landet på andra sidan. När mörkret fallit för länge sedan förändrades tillslut landskapet till det bättre, ett landskap som drakar kunde vistas i. Bergen var höga, breda och ogästvänliga. Skogarna var stora, djupa och kryllade av djurliv. Det fanns inte många byar så här långt norrut då det inte fanns mycket i vildmarken att försörja sig på. Det var inte heller den optimala platsen för en drake då det fortfarande fanns människobyar i närheten, men förhållandena var tillräckliga.

Han höll sig högt uppe bland molnen för att hålla sig utom synhåll när han begrundade de närmsta byarna. Barnet höll han tätt mot kroppen för att skydda henne mot kylan. Det började bli bråttom, för hennes lilla hjärta slog svagt mot hans bröst.

Mörkret var näst intill kompakt, för natten var ännu inte över och molnen dolde månens ljus. Så var det dags. Långsamt sjönk han mot marken med vingarna utbredda. Dold av mörkret landade han på en upptrampad väg som ledde in till en av byarna.

Längre bort på vägen hade han sett två människor som var påväg mot byn. Han hoppades att de skulle ta flickan med sig. Försiktigt släppte han ner barnet på marken. Hon skrek inte den här gången. Glittrande ögon tittade upp på honom och en knubbig babyhand sträcktes ut från knytet. Han förde mjukt fram sitt huvud och hennes fingrar rörde honom lätt. Om drakar kunde gråta skulle han ha gjort det nu. Känslorna stormade inom honom och om han inte hållit tillbaka skulle en kaskad av eld fara ur hans mun.

Knarrandet av en vagn närmade sig. Han var tvungen att lyfta nu, annars skulle dem se honom. Ljudlöst sköt han upp från marken och barnets hand grep om tomma luften. Det sista han hörde därifrån var en kvinnas sjungande röst. Från luften såg han sedan hur de två människorna stannade sin vagn och gick fram till hans dotter. Kvinnan tog barnet i famnen och mannen strök handen över knytets tyg.

Innan draken hann ångra sig flög han med snabba kraftfulla vingslag mot bergen. Det värkte i honom av att se människorna så vänliga, att se dem kunna hålla om hans dotter på ett sätt han aldrig skulle kunna. Men en sak var säker. De skulle aldrig älska deras upphittade barn så mycket som han älskade sin dotter.