Drakens Dotter

Kapitel 85

~

De går förvånansvärt lätt att få tag i allt de behöver. De kan inte vara en slump att de valt den här dagen, för det är febril aktivitet från det att solen börjat värma bryggan. Män i alla åldrar bär säckar, lådor och tunnor både till och från skeppen, eller så samlar de ihop saker i högar på land eller mitt på bryggan så det blir trångt att ta sig förbi. Samtidigt ska fiskebåtarna ge sig iväg, de som inte redan farit, och vare sig de har fisk nu eller inte så sveper fiskmåsar ner över bryggan och kring fartygen och skriker i öronen på dem som går där. Några få kvinnor är där också men de ser ut att ha kommit från byn. Några av dem verkar i viss mån hjälpa till men de flesta står bara och tjattrar med sjömännen eller varandra. Lyss känner igen vilka märkningar som betyder vad och vilka fartyg som har med sig saker av nytta. Många av lådor är inte helt tilltäppta, eller så står de helt öppna redan och mellan alla kroppar och måsskrik kan en han lätt slinka ner och få med sig saker upp obemärkt. En yxa sitter i en stubbe intill stranden så den åker också smidigt ner i väskan. Maéla lyckas lirka ut en låda med nålar från en av lasterna längre ut på bryggan medan Lyss håller vakt. Upp mot byn till står försäljare och gormar om färsk fisk men också annat. Lyss får lov att köpa bandage från en kvinna i en av dem med några mynt, men Maéla kan samtidigt norpa henne på några tyger som ligger hopvikta bakom boden. Inte de finaste eller mest välluktande men Lyss säger att dem får duga.

Ju längre tid som går desto fler kommer ner från byn. Maéla märker att Lyss kastar blickar då och då upp mot vägen mellan bodarna.

"Vi har allt nu va, vi kan dra?" säger Maéla och nickar mot den nu tunga sidoväskan.

Lyss ser upp mot vägen innan hon ger Maéla ett snabbt svar.

"En grej bara, vänta här nere. Vi tar en av stigarna in i skogen sen, håll dig nära dem", och med dem orden hänger hon väskans band över Maélas axel och skyndar upp mellan bodarna.

"Vänta va?" ropar Maéla, kommer på sig själv och väser i lägre ton, "Lyss!" men den svarta huvan är redan borta.

Med ett fnys går Maéla ner en bit och sätter sig på resterna av en stenmur. I den här höjden står de första bodarna glest och den febrila aktiviteten nere vid bryggan når inte upp. På andra sidan stigen, lite längre ner och med ryggarna lutandes mot en tom bod står två vuxna kvinnor och pratar emellan sig. Solen lyser dem rätt i ansiktet och de ler nöjt åt värmen. Maéla sitter själv i djup skugga från träden.

En man med höga slitna stövlar och säckig mössa över en kal skalle går fram till kvinnorna. Han drar sig i skägget och sätter sin andra hand i byxfickan. Bredvid sig har han ställt en stor tunna.

"Ännu en paus Ródamer, blir den längre än den förra tro?" kraxar en av kvinnorna.

Mannen rullar på axlarna och svarar, "Jo nu är vi minsann snart klara, så allt vågar jag på mig en stund."

De börjar småprata. Om vädret, havet och byteshandeln. Det sista ämnet får mannen att sträcka lite extra på sig och lägga handen på höften.

"Jo vi får väl se om det fortsätter så gott som det har gjort. Kungafamiljen är minst sagt i gungning, den blankputsade utsidan har fått sig en törn ska ni veta."

Maéla spetsar öronen.

"Vi har redan hört om prinsens kupp Ródamer. Snofsa inte upp dig över gamla nyheter", säger en av kvinnorna och sluter ögonen i solen lite till. Bredvid henne fnissar den andra.

"Jaha jaha", svarar mannen och sträcker sig långsamt efter tunnan, "då har ni väl redan hört att han är tillbaka på palatset, förmodar jag."

Han suckar och tar tag om tunnan medan kvinnan bakom honom spärrar upp ögonen och tar ett steg ut från väggen.

"Vad sa du? Tillbaka, menar du? Men snälla gubbe släpp tunnan och berätta mer, här kom nu."

Mannen ger henne en blick, blinkar med ena ögat och lutar sig närmre. Maéla koncentrerar sig för att inte missa ett ord, och det hon hör får blodet att kallna i fingrarna.

"Det finns ingen tronarvinge Konstantin längre, inte länge till i alla fall. De hittade honom tvärsöver landet, men häxan var borta. Han har ingen titel längre så förrädaren är vad han kallas nu, och han kommer stå för galgen inom några dagar. Andra säger att han kommer tvingas svälja gift. Ni vet hur folk håller på. Men jag har hört," han pausar och håller menande ut handen. Kvinnan fnyser till och lägger några mynt i, "jag har hört av en vän inom slottsvakten, han va där dagen de flydde serru, att han hålls inlåst i sitt torn medan drottningen bönar för hans liv. Om det inte vore för henne skulle han blivit uppskuren direkt, kungen är vansinnig. Ni vet ju själva."

"Jo vi håller ju oss här av en anledning, synd att så få korsar havet. Men du är modig du Ród som gör det så ofta."

Mannen svarar med ett skratt men Maéla lyssnar inte längre. Alla intryck har blivit stilla och hon ser blankt framför sig. Aiden. Tillfångatagen. Snart skulle han dö. Någon rycker henne i armen, en svart kåpa som drar henne med sig.

Maéla följer tyst efter Lyss genom skogen, med byn redan långt bakom sig, när hon stannar och blundar, tar ett andetag och bestämmer sig.

"Maéla! Vad tror du att du gör, sluta leka stum!" Lyss har vänt sig om och är tillbaka mot henne, men Maéla ser bara upp på himlen. Hon tar språnget och mot sitt fjällklädda bröst känner hon en kropp studsa emot. Hon är högt över skogen och följer vinden med häftiga slag när Lyss rytande hörs bakom henne. Den vita drakens form saktar inte in utan får mer fart av vinden tills hon kastas fram av den och sina vingslag. Hon sätter inte kurs över havet, även om tiden lär vara så knapp att det pirrar i svansen. Nej, i ilfart flyger hon tillbaka mot bergen högt uppe i landet. Hon vet hur det gick förra gången, men då var hon ensam, så nu skulle hon be om hjälp.