Haley West (Bok 2) The awkward life of college

Kapitel 5

KAPITEL 5

"Kan du påminna mig en gång till om varför vi gör det här?"

"För att mitt hår ska växa snabbare så att jag kanske slipper ha peruk när jag är Rapunzel!"

Andy sitter bakom mig på min säng med händera i mitt hår, masserandes i hårbotten. Anledning? Det sägs få håret att växa snabbare. Anledning till varför jag vill ha långt hår? Jag har fortfarande inte sagt till mamma att jag inte vill vara Rapunzel, och nu är det försent. Övningarna har redan börjat.

"Tror du verkligen att ditt hår kommer växa ut några meter på tre månader?"

"En meter i månaden skulle vara bra."

"Och om det mot alla odds skulle växa ut en meter i månaden, vad ska du göra då? Färga det blont?"

Ja.

"Ja."

Andy skrattar och utan att se honom så vet jag att han skakar på huvudet. Han fortsätter sin massage och jag blundar och slappnar av. Ah, när jag blir rik ska jag betala någon för att göra det här hela dagarna. Jag lutar mig bak mot Andy och det dröjer inte länge tills jag halvt somnar till.

"Hur länge till måste jag göra det här?" Andy väcker mig ut mitt koma-liknande tillstånd.

"Tills jag säger till."

Ingen tvekan om den saken. Han ska fortsätta tills jag säger att vi är klara. Det är det man har pojkvänner till. Typ.

*********

Okej. Imorgon är det fredag.

Imorgon är det sista dagen på min första skolvecka här.

Jag klarar det.

Hoppas jag.

Jag vet inte ens varför jag måste ha terapi med mig själv. Jag har ju tagit mig igenom hela veckan helt utan problem. Host.

Det kanske var så att jag råkade spilla vatten över en jättesnygg kille som satt vid vårt bord när jag åt lunch med Nath. Och istället för att springa och hämta servetter eller något så bara satt jag där. Som om inget hade hänt.

Jag kanske också råkade snubbla på mitt skosnöre i korridoren och tappa alla mina saker. Folk stirrade. Men jag är van så varför ens lägga tid på att bry sig?

Och sen kanske. Nej inte kanske. Bort med det. Sen visade det sig att min pappa är min kemilärare. Och han var inte direkt tyst om att jag var hans dotter. Jag tänker inte ens berätta vad som hände. Jag försöker glömma det. Därför kan jag utan att tveka säga att nästa veckas kemilektion inte är något jag ser fram emot.

Dock så kan jag berätta en sorglig sak. Den enda vän jag har fått hittills är Lucy, min rumskompis. Det sorgliga är inte att hon är min vän, det sorgliga är att hon är min enda vän. Jag har ju Andy och Nathaniel också. Men dom räknas inte.

Lucy är faktiskt riktigt kul. När man väl lärt känna henne. Många tycker hon är konstig men jag gråter av skratt så fort hon öppnar munnen. Inte alltid så passande, men äsch. Hon fick den personligheten jag önskar att jag fick. Kaxig och bryr sig inte ett skit om vad andra tycker utan hon bara lever livet. Jag borde bli lite mer som henne. Jag ska fråga om hon kan lära mig.

Hennes klädstil är cool. Får mig att känna mig som en femåring i och för sig. Men fortfarande cool. Hon har alltid tajta militärgröna byxor med någon cool t-shirt. Eller svart kjol och knästrumpor. Och det passar perfekt till hennes långa, svarta, lockiga hår och den randiga mössan som alltid är med. Jag älskar henne. Måste bara säga det.