Haley West (Bok 2) The awkward life of college

Kapitel 16

"Rapunzel!" min mammas röst får mig att hoppa till och nästan välta ut en färgburk som står bakom mig på golvet. "Du måste komma och prova din klänning!"

Jag lägger försiktigt ner min pensel på golvet och lämnar mitt halvmålade träd och skuttar fram till mitten av scenen. Jag har faktiskt sett fram emot det här ögonblicket. Att ta på mig Rapunzels klänning och få känna mig som en riktig prinsessa. Det finns två tillfällen i en flickas liv när hon får känna sig som en riktig prinsessa, det är när hon är liten och får en prinsessklänning i present av sina föräldrar som hon sedan springer omkring i och leker att hon äger världen, och det är när hon gifter sig. Jag älskade att leka prinsessa när jag var liten, jag har alltid gillat idén av att vara lite bättre än alla andra. Inte på ett elakt sätt. På ett... bra sätt. Jag har alltid drömt om att prinsen av England (eller något annat coolt land som har prinsar) ska inse att jag är hans själsfrände och fria till mig. Jag skulle vara en jättebra prinsessa. Folket skulle älska mig, och jag skulle alltid gå omkring i vackra klänningar. Jag skulle bli känd som prinsessan som alltid har vackra klänningar. Sedan skulle jag bli drottning och sen...

"Haley?" min mammas oroliga röst väcker mig från mina tankar. "Är du okej älskling?"

"Jadå! Var är min klänning!" frågar jag ivrigt. Jag har turen att få vata en av de få flickor som får chansen att känna sig som en prinsessa tre gånger under hennes liv (fyra när prinsen av England friar till mig) och jag tänker ta vara på varenda sekund.

"Den är snart klar! Du kan klä av dig så länge!"

"Va?"

"Men älskade vän, du kan inte ha kläder på dig under klänningen, det förstår du väll?"

"Jag ska ju bara prova den!" försöker jag.

"Då är det ännu viktigare att vi kollar att den passar utan kläder under" min mamma himlar med ögonen och letar efter någon att utbyta en blick med, när ingen är frivillig så harklar hon sig och kollar tillbaka på mig.

"Jag kan väll ändå inte klä av mig här?"

"Varför inte?"

"Och stå mitt på scenen iklädd endast underkläder?"

"Ja?"

Grejen med min mamma är att hon inte riktigt förstår varför man inte gör sådana här saker. För henne är det helt självklart att ingen ens kommer att reagera, så länge jag har underkläder på mig. Hon säger att alla har väll sett en kvinna i underkläder innan, vilket kanske stämmer, men ändå. Istället för att bli kallad prinsessan som alltid går omkring i vackra klänningar så kommer jag att bli kallad tjejen som stod i underkläder mitt på scen. Någon kommer säkert att ta en bild och sedan vet hela skolan, hela världen. Hjälp alla kommer att...

"Haley gumman, klä av dig nu. Klänningen är redo att provas!", säger min mamma glatt och vänder sig om för att gå och hämta den. Motvilligt drar jag tröjan över huvudet och känner redan hur killarna i lokalen drar sina blickar mot mig. Tack för att jag har diskreta, svarta och matchande underkläder idag. Annars hade jag aldrig kunnat gå vidare med mitt liv.

"Blunda och håll upp armarna!" säger mamma ivrigt och jag gör lydigt som hon säger. "Ni alla här inne, blunda!" hör jag henne sedan tillägga och jag hör några förvirrade ljud runt om i lokalen. Efter någon sekund känner jag hur ett kallt silkestyg dras över huvudet på mig för att sedan falla ner längs med min kropp. Sedan hörs ett konstigt ljud, som att någon rullar något på hjul över scenen. Någon lägger sina händer på mina överarmar och tvingar mig att snurra ett halvt varv.

"Nu kan ni öppna ögonen!" säger mamma glatt och när jag gör som hon säger så möts jag av min egen spegelbild. Jag Haley West står framför en stor helkroppsspegel, på hjul (vilket jag antar förklarar ljudet jag hörde innan), jag stirrar på min spegelbild. Det är helt tyst i lokalen. Det här är fel. Helt fel.
"Mamma..." börjar jag försiktigt. "Varför är klänningen grön?"