Haley West (Bok 2) The awkward life of college

Kapitel 18

Tystnad. Rummet är fullt av människor men det är total tystnad. Nathaniel's blick lämnar inte min, och jag känner tydligt hur alla kollar på mig, väntar på att jag ska ta det avgörande beslutet. Ärligt talat. Det är lite stressande. Jag kollar på Nathaniel och känner bara hur jag blir helt varm inombords. Han står där i sina mörka jeans och en t-shirt med håret helt rufsigt, och jag borde vara arg på honom. Det hade varit så mycket enklare om jag varit arg på honom. Men jag känner ingen ilska.

Jag rycker på axlarna och försöker se nonchalant ut. "Visst."
Ett mummel bryter ut bakom mig men tystnar så fort Nathaniel tar de få stegen in i rummet och tar mina händer i sina.
"Jag vet att det inte finns något jag kan säga som kan ställa saker till rätta, vad jag gjorde kan inte bli ogjort. Det enda jag kan säga är förlåt och att jag ångrar det med hela mitt hjärta." Säger han och jag ser tydligt i hans blick att han faktiskt ångrar det, men någonstans djupt inom mig är det något som tar emot och vägrar tro på hans ord. När jag inte säger något så fortsätter han.
"Jag vet inte vad som flög i mig, för jag har inga känslor whatsoever för Samantha och jag är medveten om vad hon gjorde mot dig. Jag antar att det inte finns någon förklaring till varför jag gjorde det, men jag ångrar det verkligen och kunde jag göra det ogjort så skulle jag ge mitt liv för det. Sanningen är den Haley att jag älskar dig. Och inte bara som en vän. Du får mig att le utan att ens behöva vara i samma rum, du är den första personen jag tänker på när jag vaknar, du är den första jag vill berätta saker för. Jag har inte velat säga något för jag har varit rädd för att det skulle förstöra vår vänskap, men enda sedan den gången i High school när du hade gjort slut med både Andy och Skyler och Samantha hade vänt hela skolan mot dig och du fick mig att jaga dig runt hela Walmart och sedan blev sur för att jag inte grät till Hitta Nemo så har jag haft känslor för dig. Enda anledningen till att jag den kvällen rådde dig att gå och reda ut saker med Andy var för att jag var rädd för att berätta hur jag kände, och jag ville att du skulle vara lycklig. Just då var det Andy som gjorde dig lycklig, och jag stod bredvid dig i nästan två år och gav råd varje gång du behövde hjälp med ditt förhållande, men inombords hoppades jag att det skulle ta slut så att jag hade en chans. Efter vi... Ja... Igår så var jag lyckligare än någonsin, men du verkade ha så bråttom därifrån så jag trodde att du ångrade vad som hade hänt och för en stund trodde jag att vår vänskap var förstörd och jag antar det är varför jag gjorde vad jag gjorde med Samantha. Jag säger inte att det är någon bra ursäkt, för det finns inga bra ursäkter i ett fall som detta, men det minsta jag kan göra är att förklara situationen. Och be om ursäkt. Det sista jag ville göra var att såra dig, jag säger inte att du måste förlåta mig, men jag ber dig att acceptera min ursäkt och inte hata mig, jag kan leva med att du förmodligen aldrig mer vill se mig eller prata med mig, men jag klarar inte tanken av att du skulle hata mig." När han är klar så är hans ögon helt blanka och utan förvarning så spiller en tår över och rinner nerför hans kind. Hela rummet verkar hålla andan och väntar på mitt svar.
"Anledningen till att jag hade så bråttom iväg igår var för att jag var rädd att vår vänskap skulle påverkas av vad vi hade gjort, men sanningen är den, även om det tog ett tag för mig att inse, att jag älskar dig också."

En flämtning hörs bakom mig och utan att jag ens behöver kolla så vet jag att det är mamma. Jag ignorerar henne och tar inte blicken från Nathaniel. Jag inser i detta ögonblick hur mycket jag faktiskt älskar honom, men trots det så försvinner inte känslan som jag har långt nere i magen. Känslan av illamående som har legat där och lurat enda sedan jag fick veta om Nathaniel och Samantha. Känslan som inte går att ignorera hur mycket jag än försöker och som med jämna mellanrum blir så stark att det känns som att jag ska spy, men jag kan inte för det är egentligen inte den typen av illamående. Det är ungefär samma känsla som man får när man är nervös, förutom att jag inte är nervös och känslan är tusen gånger starkare. Det är inte tanken av Nathaniel och Samantha tillsammans som orsakar känslan, det är tanken av vad Nathaniel gjorde som är orsaken och trots att jag aldrig känt såhär innan så vet jag djupt inombords vad känslan betyder. Jag är sårad. Men mest av allt är jag besviken. Så otroligt besviken, men jag vet inte på vad.

"Vore det okej om jag bjöd ut dig på en dejt?" Frågar han plötsligt.
"Varför skulle du göra det?"
"Så att om vi går på en dejt så kommer du att vara där?"

Jag vet att han försöker skämta till det med det svaret, men jag kan inte få mig själv till att ens tvinga fram ett leende. Jag bara kollar på honom. Jag älskar honom, trots vad han gjorde, men jag kan inte få bort känslan av illamående inom mig. Jag älskar honom, men hur mycket jag än vill så kan jag inte lita på honom.
"Förlåt..." Mumlar jag. "Jag kan inte. Jag behöver tid. Jag måste tänka igenom några saker."
Nathaniel kollar ner och det är tydligt att han är besviken. Han gjorde flera gånger klart för oss alla i sin ursäkt att vad han gjorde inte var okej och att det inte går att förlåta, men jag vet att han innerst inne hoppades på att jag trots allt skulle förlåta honom.
"Jag förstår", säger han innan han vänder sig om och går.

När jag kollar på hur han lämnar rummet så är det ett krig av olika känslor som pågår inom mig. Mina ögon fylls med tårar och inom loppet av inte ens en sekund så inser jag att jag klarar inte av att se honom lämna. Jag klarar inte av tanken på mitt liv utan honom. Även om det kommer ta tid att komma över vad han gjorde, om jag någonsin kan komma över vad han gjorde, så inser jag att jag inte bryr mig. Jag vill ha Nathaniel i mitt liv. Jag behöver honom. För trots allt så älskar jag honom, och tanken av honom med någon annan, tanken av att han inte kommer vara min, tanken av ett liv där han inte står vid min sida får mig att må mer illa än något annat, och det övervinner känslan av besvikelse och det övervinner det faktum av att jag är djupt sårad, det övervinner alla känslor.

"Nath vänta."

Först tror jag inte att han hörde mig, men sedan stannar han. Spänningen i rummet är så hög att jag är förvånad över att inte fönsterrutorna har spruckit än. Nathaniel vänder sig om och våra blickar möts. Flera sekunder går utan att någon av oss säger något, men jag inser att Nathaniels bruna ögon ((((A/N: jag ber om ursäkt men jag minns verkligen inte vad Nathaniel har för ögonfärg. Jag ska försöka leta reda på det så det blir rätt, men om någon av er minns feel free att lämna en kommentar och rätta mitt eventuella fel))) är de enda ögon jag någonsin vill kolla in i. Det är ögonen jag vill vakna upp och se i resten av mitt liv. Nathaniel har varit min vän så länge och han har alltid funnits där för mig, och något inom mig säger att det inte kommer att ändras.
"Gift dig med mig." Orden kommer ut ur min mun utan att jag själv inte riktigt inser det. Mamma flämtar till så högt att alla för en stund vänder sina blickar mot henne för att se att hon inte håller på att dö av en hjärtattack eller något. Nathaniel skrattar till och går fram till mig.
"En vacker dag kommer jag att gifta mig med dig, Haley West, men för nu, låt oss ta det lugnt och se var saker och ting leder."
Jag nickar och skrattar lite generat. Min blick möter hans ännu en gång och han tar mina händer i sina igen.
"Kyss henne då!" Mammas röst bryter tystnaden och innan jag hinner reagera så är Nathaniel's läppar pressade mot mina i den mest känslofyllda kyss jag någonsin har upplevt, och utan att jag kan stoppa det så börjar tårar rinna nerför mina kinder.

****
***Pls läs!! Viktig fråga i slutet****
A/N: sorry alla Andy fans, ni hatar mig förmodligen nu. Detta kapitlet var väldigt speciellt att skriva och jag tänker erkänna att jag grät ett tag medan jag skrev det. För första gången har jag kunnat beskriva Haleys känslor utifrån egna erfarenheter och det gjorde mig så känslosam när hon efter nästan två böcker blev verklig för mig.

Hur som helst, jag tror bok två närmar sig sitt slut och jag får erkänna att jag började skriva denna boken utan någon som helst idé till handling förutom att något skulle hända mellan Haley och Nathaniel, och därför vet jag inte än hur jag ska avsluta den, men det kommer jag väll på förr eller senare.

Jag läser varenda kommentar, även om jag inte svarar på alla, och de får mig alla att le. Ni är min motivation till att fortsätta skriva, och det minsta jag kan göra är att säga TACK!

Sist men inte minst så vill jag säga att jag är väldigt intresserad av era synpunkter på just detta kapitel och jag undrar också om det finns intresse av en tredje bok. Tack för alla som fortfarande läser trots mina sega uppdateringar och trots att denna bok knappt hänger ihop alls!