Haley West (Bok 2) The awkward life of college

Kapitel 17

Andas. Det finns ingen anledning till att få panik. Inte alls. Bara ta ett djupt andetag och knacka på dörren. Jag kan inte stå här för alltid och se ut som en idiot.

Ett gäng killar passerar mig och några av dem höjer frågandes på ögonbrynen åt mig. Kom igen Haley, bara knacka på dörren. För varje sekund som går så ger du en sekund mer åt Samantha att komma på hur hon ska få tillbaka Nathaniel. Det får inte hända. Jag måste rädda Nath ifrån det här, även om det betyder att jag måste ta på mig uppgiften att spela hans flickvän för att få Samantha att backa undan från honom.

Jag lyfter handen för att knacka precis när dörren plötsligt öppnas. Framför mig står ingen mindre än självaste Samantha, iklädd svarta tajta jeans och... Nathaniel's tröja...?
"Hej Haley", säger hon obekymrat och jag kan inte undgå att märka det lilla överlägsna flinet som leker på hennes läppar. Jag ler ett snabbt falskt leende tillbaka innan jag får syn på Nathaniel bakom henne. Han kommer ut från badrummet endast iklädd boxers. Inom loppet av en hundradels sekund går allt upp för mig och världen börjar snurra. Jag kollar mellan Samantha's rufsiga hår, hennes flin, Nathaniel som står som att han precis har sett ett spöke och bara stirrar på mig och utan att jag inser det så dras min blick till hans säng.

Min hjärna tar beslutet utan att fråga mig om lov först, och jag vänder och går därifrån utan ett ord. När jag hör Nathaniel's röst desperat ropa mitt namn så börjar jag springa. Jag vet inte varför jag springer, och jag vet absolut inte varför mina ögon fylls med tårar så att hela världen blir suddig.

Jag springer hela vägen från Nathaniel's hus till mitt, bryr mig inte det minsta om alla som stirrar på mig. Väl framme vid mitt rum så möts jag av Lucy i dörröppningen, iklädd svarta jeans och min mörkblåa topp. Hennes hår är lika fint som vanligt och hon har som alltid en ryggsäck slängd över ryggen. Hon ser sötare ut än någonsin och jag torkar snabbt bort mina tårar från kinderna när jag minns vart hon är påväg.
"Åh... D-du är jättesöt", snyftar jag och får fram ett leende. "Josh är en lyckligt lottad kille."
"Vad har hänt Haley?"
"I-inget!" Säger jag snabbt. "Gå nu annars blir du sen till din dejt med Josh."
"För sista gången, det är ingen dejt!" Säger hon och tar sedan upp sin mobil ifrån jackfickan. Jag kollar på den när hon börjar skriva något.
"Vad gör du?"
"Säger till Josh att vi får plugga någon annan gång, min bästa vän behöver mig nu."

Jag spärrar upp ögonen och kollar på henne. Kallade hon mig just för sin bästa vän? Jag, Haley West, hennes jobbiga rumskompis som har noll koll på livet och alltid lyckas trassla in mig i komplicerade situationer? Jag som inte ens är i närheten av hennes nivå av coolhet. Utan att jag kan stoppa det så fylls mina ögon med tårar igen.
"N-nej", snyftar jag och nu strömmar tårarna ner för mina kinder. "Gå och träffa Josh. Jag mår bra!"
"Du mår inte bra Haley", säger hon och himlar med ögonen innan hon drar in mig i rummet och stänger dörren.
"Jo", protesterar jag men min röst sviker mig och jag börjar snyfta okontrollerat. Innan jag vet ordet av det så kramar Lucy om mig och släpper inte taget. Jag bara står där och gråter, och hennes axel blir helt blöt av mina tårar. Hon säger inget, hon bara står där och släpper inte taget förrän jag har lugnat ner mig.

"Berätta vad som hände?" Lucy leder mig till min säng och jag sätter mig ner på kanten. Hon sätter sig bredvid och riktar all sin uppmärksamhet på mig.
"E-efter min och Nathaniel's dejt så... sov vi inte bara, som jag sa till dig."
Lucy himlar lite med ögonen.
"Haley, jag vet. Jag är inte dum. När du kom tillbaka nästa morgon med det där rufsiga håret och iklädd hans tröja och betedde dig helt nervös så var det ganska uppenbart vad ni hade gjort."
"Oh." Och jag som trodde jag var diskret och att Lucy aldrig skulle få reda på att jag gjort något så dumt och haft sex med min bästa vän
"Så?" Frågar Lucy och jag stirrar blankt på henne innan jag kommer ihåg att jag höll på att berätta vad som händer.
" När jag gick hem från honom den dagen så mötte jag Samantha..." Börjar jag och sätter mig i skräddarställning på sängen. "Hon fattade vad jag och Nathaniel hade gjort och hon såg ut att vilja döda mig!" Fortsätter jag dramatisk, alla spår av att jag nyss har gråtit är som bortblåsta. "Vi hade ett jättestort bråk mitt framför alla..." Okej, kanske en liten överdrift. "... Och sen gick jag därifrån och tillbaka hit."