Not good enough

7

7 December. Idag är det dags för invägning som varje månad. Jag är rädd för vad siffrorna på vågen kommer visa. Helst vill jag att dom ska ha sjunkit, men samtidigt känner jag att alla blir så besvikna på mig. Igår var hela min familj här och hälsade på. Och mamma grät, som vanligt.
"Jag känner inte igen dig längre Olivia" hade hon sagt och brustit ut i gråt. Mia hade kommit fram och kramat om henne. I frustration och i ren sorg sprang jag upp på mitt rum och grät i säkert en timma eller mer.

Jag sitter i vardagsrummet och målar på en teckning som jag hållit på med i en vecka nu. Den föreställer en döskalle med en orm runt om sig samt några rosor. Om jag ska erkänna det själv är jag ganska nöjd över den.

Dörren från "invägningsrummet" öppnas plötsligt och ut kommer en gråtandes Janelle, antagligen för att hon gått upp i vikt. Jag går fram till henne och ger henne en lång kram. Jag säger inget, för trots att jag vet hur det känns så har jag svårt för att trösta andra. Jag är liksom rädd för att råka säga fel och göra de ännu mer ledsna är vad dem redan är. Nu har även en av personalen kommit ut, hon som väger alla patienterna. En tjej i 25-årsåldern som heter Sandra och började här för någon vecka sedan.

"Olivia det är din tur nu" säger Sandra och gör en gest som visar att jag ska följa med in till rummet.
Jag släpper Janelle och följer osäkert efter Sandra in till invägningsrummet. Mitt hjärta bultar hårt och hela jag skakar. Varför är jag så nervös för? Jag ska bara väga mig. Andas Olivia, det kommer gå bra. För trots allt så har jag faktiskt inte ätit så mycket på senaste tiden. Jag tar av mig min ljusrosa morgonrock så jag bara har mina underkläder på mig. Jag hänger upp den på en krok och går fram till vågen.

"Och så kan du ställa dig på vågen" säger Sandra och ler mot mig. Sakta tar jag upp ena foten och sedan den andra och ställer mig på vågen. Jag tänker först inte kolla på siffrorna men kan inte hindra min nyfikenhet och kollar ändå.
Tillslut landar siffrorna på 43,5 kg. Inte vad jag hade hoppats på, men jag är iallafall på god väg. Snart har jag nått mitt stora mål och då kan jag nöja mig. Då är jag tillräckligt fin, och då skulle jag (enligt mig) kunna åka hem igen och leva mitt liv, på mitt sätt och med mina regler.

"Ja du Olivia. Det här är ju inte vad vi hade hoppats på, eftersom du äter så bra nu så borde du gått upp några kilos sen sist. Spyr du?" Frågar hon fundersamt.

"Ehm nej det gör jag inte. Det skulle ju vara svårt eftersom ni övervakar toaletterna ungefär hela tiden." Säger jag som om det vore uppenbart.
Hon mumlade bara till svar och jag fick gå ut.