Not good enough

2

Jag försöker öppna mina ögon men det blir bara ljust, jag blinkar några gånger och efter ett tag så kan jag se klart. Framför mig är det bara en vit vägg, förvirrande kollar jag mig runt och inser att jag är på ett sjukhus.
Jag försöker resa mig upp men upptäcker att jag har massa slangar runt om mig.

"Du har vaknat" säger en okänd man till mig som precis kommit in genom dörröppningen och kollar ner på några papper som han håller i.
"Vart är jag och varför är jag här?" Jag har så många frågor som jag skulle vilja ställa men hindrar mig och väntar istället på de två frågor jag nyss ställt.
"Du är inlagd på ett sjukhus för anorektiker. Dina föräldrar är på gång, så fort de fick höra detta skyndade dem sig hit. De borde vara här snart"
Jag visste inte vad jag skulle säga. Visst, jag visste att jag inte åt så mycket men inte att jag hade anorexia. Först blev jag förvirrad men sedan vart jag arg.
"Hur kan ni ens veta att jag har anorexia?" Frågar jag lite irriterat.
"Vi tog lite tester på dig och märkte att dina värden var väldigt låga och förstod att du inte ätit på ett tag. Eller hur?"
"Kanske.." svarar jag och kollar ner på mina armar fyllda med ärr.

Efter ett tag kommer hela min familj inrusandes, till och med min storebror som knappt har brytt sig om mig någon gång i livet.
"Jag kan förklara" säger jag tyst och kollar skamset ut genom fönstret på andra sidan sängen.
"Men åh älskling, du behöver inte förklara dig. Vi älskar dig lika mycket oavsett vad! Vi ska se till att få dig frisk och glad igen!"

•••

"Olivia snälla, försök att äta en liten bit iallafall" säger mamma med hopp om att jag ska försöka äta. Jag tycker synd om henne som verkligen vill att jag ska äta men samtidigt så vill jag verkligen inte äta, jag kan inte. Min pappa och min bror Alex sitter på två stolar en bit bort och ser ut som att de inte riktigt vet vad de ska göra. Jag kan se att Alex har tårar i ögonen, pappa håller om honom och gör allt för att hålla inne sina tårar.
Jag försöker verkligen, men jag kan inte. Dessutom är det lättare att protestera när de vet om allt, när man redan är i helvetet gör det ingenting. Men det gör ont inuti mig av att se dem vara så ledsna och inte veta vad de ska göra.

"Vi kan låta Olivia vara ifred en stund och försöka själv så kommer vi in om en stund igen" säger en blond sjuksköterska som ser ut att vara i 20-årsåldern. Hon tar med sig de andra ut och precis när de ska stänga dörren så säger jag:
"Jag försöker ju!, Ser ni inte det? Jag försöker så mycket det går. Men ni skulle också göra detta om ni såg er själva så som jag gör. Det är så jävla svårt så ni skulle bara veta! Jag kan inte, jag vill inte, det går inte!" Det sista säger jag med gråten i halsen. Mamma kommer in till mig och bara håller om mig. Snyftandes reser jag mig upp så jag sitter upp i sängen och kramar henne hur länge som helst. Det är så skönt att bara släppa ut allt som jag hållit inne alldeles för länge.
"Vi ska klara detta tillsammans, du, jag och pappa och Alex. Det kommer vara svårt ett tag men vi ska se till att allt kommer ordna sig till slut." Vi släpper på kramen och de går ut förutom Alex som kommer fram till mig och tar min hand.
"Du kommer klara det här syrran!" Han vänder sig om och går ut till mamma och pappa.

Det är kväll och solen är påväg ner. Det enda jag har fått i mig är en halv broccoli. Jag kände mig så värdelös, jag har sårat hela min familj och som vanligt ställt till med massa problem.
Det kommer in samma sjuksköterska som var inne här tidigare idag. Det är hon som kommer "ta hand" om mig och hjälpa mig vid alla måltiderna. Hon berättade att hon hette Lisa och hade också en ätstörning när hon var yngre. Hon hade två katter och en pojkvän som jobbade som bilförsäljare. Jag gillade henne faktiskt.

"Hej Olivia!" Säger hon och sätter sig på sängkanten.

"Hej" säger jag och vänder bort min blick som var riktad mot fönstret och riktar den istället på Lisa.

"Hur är det?"

"Jag saknar Lukas" säger jag och torkar bort en tår som faller ner på min kind.

"Lukas? Vem är det?" Frågar hon med en lugn röst.

"Det är min pojkvän, vi har varit tillsammans i ungefär 5 månader"

"Du tror inte att han vill komma hit och hälsa på dig då?"

"Jag skäms så mycket över mig själv! Över hur jag ser ut och över mina fula ärr, jag skäms över att jag ligger här i en sjukhussäng och inte ens kan kolla på mat"

"Ska jag be din mamma ringa honom så kanske han kan komma och hälsa på här imorgon?"

"Mm.. okej" svarar jag lite tveksamt. För vad skulle han säga om han såg mig såhär. Han skulle bli så besviken och ledsen.

"Jag och en läkare har pratat med dina föräldrar och vi tänkte att det kanske skulle vara bra om du fick prata med någon, en psykolog alltså. Jag tror att det kan vara en bra idé faktiskt" säger hon och ler mot mig.

"Alltså jag vet inte. Det känns så skumt att prata om sina känslor med en främling"
"Skulle det kännas bättre om du blev flyttad till ett hem med andra som lider av samma sjukdom som dig?"

"Kanske.."

"Okej, men du kan väll sova lite på saken iallafall. Imorgon ska du få prata med en kvinna en stund så får vi se hur det känns, godnatt Olivia"

"Godnatt!"
Vem den där kärringen än är så gillar jag henne inte.  Vilka tror dom att de är? Som bara kan bestämma vem jag ska prata med. Jag är inte redo för det än, kommer aldrig vara det heller.