Not good enough

5

"Så idag har vi fått hit en ny tjej som ska bo hos oss ett tag, välkommen Olivia" säger Mia, en av de ansvariga på det här hemmet.
"Tack" mumlar jag tyst och pillrar på mina nagelband som jag alltid gör när jag blir nervös eller vid jobbiga stunder.
"Så vi ska fortsätta prata om att börja..." mina tankar försvinner någon helt annanstans och jag lyssnar inte ett dug på vad Mia har och säga.
Jag hade inte fått sett mitt rum ännu. Direkt när jag kom hit bar någon av personalen upp mina väskor till mitt rum och jag fick sätta mig bland de andra för att ha deras dagliga "möte" som de kallar det. Men det verkar inte som något möte utan mer som en slags klubb som pratar om gemensamma saker, fast vi som är här är inte med i någon klubb, vi är sjuka och är här för att få hjälp.

"Så vad tycker du om det Olivia?" Frågar Mia och jag rycks ur mina tankar.

"V-va?" Frågar jag förvirrat och kollar upp på Mia.

"Jag undrade vad du tyckte om att vi skulle börja med att skriva dagbok. Alltså att ni varje kväll innan ni går och lägger er skriver, i ett block som ni ska få av mig och bara skriver av er om vad ni håller inne och tänker på. Kanske saker som ni inte vågar berätta för någon annan. Detta kan få er att bli modigare och tillslut våga prata mer med eran psykolog om era problem och tankar. Så vad tycker du?"

"Det låter väl bra" svarar jag tyst.

"Okej! Så det är ungefär en halvtimme tills vi ska äta middag så nu får ni göra lite vad ni vill" säger Mia till oss och ler.

Jag går en bit bort till ett bord som står bredvid ett stort fönster med utsikten över stranden och havet. Det är ändå ganska fint här ändå. När de på sjukhuset berättade att jag skulle flyttas hit blev jag inte så glad direkt, men
Jag sätter mig på en av stolarna vid bordet och börjar rita, jag vet inte riktigt vad det ska bli men någonting blir det ju av det iallafall. Jag älskar att rita, eller måla kanske man säger. Jag vet inte riktigt skillnaden på att måla eller rita.
Mina tankar avbryts av att en tjej i ungefär min ålder sätter sig mittemot mig. Hon har långt ljust hår och ser riktigt smal ut. Hon bär en svart hoodie med en vit text på, hon kollar kollar på mig från topp till tå och sedan ner på min teckning.

"Hej, jag heter Janelle" säger hon kort.

"Ehm hej, jag är Olivia" svarar jag och fortsätter rita.

"Vad fint du målar!" Säger hon och börjar pillra med sitt hår.

"Tack" Jag har verkligen ingen lust att prata med någon just nu.

"Så du kom hit nyss va?, Vart var du förut?"

"Eh jag tror det hette typ Capio ätstörningscenter i Stockholm"

"Aha, så du bor i Stockholm eller?"
"Japp, på Södermalm" Herregud kan hon bara gå?
"Och du tänker inte fråga mig vart jag bor eller något?"
"Nej" säger jag kort och bara fortsätter måla på min halvfärdiga teckning.
"Okeej, men då kan jag berätta det för dig istället" Jag suckar men låter henne bara fortsätta prata.
"Jag kommer ifrån Enköping och-"

"Olivia" säger en annan röst bakom mig.
"Mm" säger jag utan att vända på mig, jag hör nu att det är Mia.
"Jag tänkte att jag kunde visa dig ditt rum" säger hon och jag kan se framför mig att hon ler.
"Okej" säger jag bara och följer med henne upp.

"Så det här är alltså vart du ska bo. Toaletten ligger två dörrar till vänster och ja, jag ska låta dig komma iordning." Säger hon och går sedan ner till de andra.
Rummet är ganska stort. På ena väggen är det en tapet med svarta rosor på och resterande väggarna var målade vita. Sängen stod vid väggen med rostapeten och en bit bort stod det ett skrivbord. I mitten var det en stor grå matta som såg ut att skulle behöva dammsugas och på andra sidan rummet var det en vit dörr, jag öppnade den och insåg att det var en Walk in closet. Det här rummet var ju finare än mitt eget tänkte jag.
Plötsligt knackar det på mitt rum, jag öppnar den och där står Janelle.
"Ehm det är mat" säger hon och jag nickar bara till svars.
"Du Olivia! Förlåt för att jag var så jobbig förut. Men det är bara det att jag aldrig har haft en vän tidigare så jag försökte bara bli vän med dig men jag är inte så bra på att skaffa vänner så aa förlåt" säger hon och är påväg ner till köket.
"Det är lugnt, jag vill vara vän med dig" svarar jag och ler.

Jag sitter just nu på en stol i köket och har gjort det de senaste två timmarna, Dock har jag endast fått i mig två gurkbitar och någon enstaka pommes. De andra hade redan ätit klart, det var svårt för dem också men det gick i varje fall lättare för dom än för mig.

"En liten bit av kycklingen klarar du!" Säger Mia peppande men man hör även på rösten att hon är trött och inte orka hålla på mer.

"Det går inte" säger jag och försöker så mycket jag kan för att hålla inne tårarna som bränner under ögonlocken.

"Du vet att om du inte går upp mer i vikt så måste du bli sondmatad igen.. och det antar jag att du inte vill, eller hur?"
Jag svarar inte utan fortsätter kolla ner i den äckliga maten, ni skulle bara veta hur mycket kalorier det är i bara den där kycklingen.
Helt ifrån ingenstans så får jag något ryck och kastar i mig all mat som jag har på tallriken. När jag ätit upp allt så tar jag ännu en portion och börjar äta. Jag vet inte ens själv varför jag gör det där. Sedan springer jag direkt till toan och spyr upp allting på en gång, vad är det för fel på mig? Jag sätter mig mot badrumsväggen och drar upp knäna till hakan och släpper ut tårarna som jag hållit inne så länge. Jag skriker, slår och bankar och gråter hysteriskt. Mia och en annan från personalen kommer inrusandes, de kollar förskräckt på mig och vet inte riktigt vad de ska göra. Mia kommer fram till mig och håller om mig, trots att jag har spya över hela mig. Jag försöker hindra mina hulkningar när jag gråter men jag orkar inte längre. Vi sitter där på badrumsgolvet i säkert 20 minuter, flera av "patienterna" står i dörröppningen och undrar säkert vad som hänt. Men jag låter de undra, jag orkar inte prata med någon just nu.

•••

Jag sätter mig i min säng och låser upp min mobil, går in på kontakter och trycker på Lukas  nummer. Jag lyfter upp mobilen mot mitt öra och signal efter signal går utan att han svarar. Det slutar gå fram signaler och jag kommer fram till hans röstbrevlåda. Jag testar att ringa igen men fortfarande ingen som svarar. Av frustration slänger jag iväg mobil så den landar på kanten utav sängen men glider ner mot det hårda golvet. Jag hoppar ner från sängen och tar upp min mobil och ångrar genast mitt kast när jag får syn på skärmen. Hela skärmen är fylld med sprickor och den går inte att starta. Så hårt kastade jag inte väl?
Jag går ut från mitt rum och in till badrummet för att borsta tänderna. Jag ska precis kliva on genom dörrhålet ut från badrummet när jag krockar in i någons axel.
"Men se dig för jävla fetto" Orden kommer som en käftsmäll mot min kind. Jag kollar inte upp på personen, utan kollar skamset ner i golvet istället. Det var ju faktiskt mitt fel, jag får skylla mig själv att jag inte kollade vart jag skulle, jag får skylla mig själv att jag är så jävla fet och tar upp all plats så folk till och med krockar in i mig.
"Fö-förlåt" säger jag tyst. Herregud vad händer med mig? Vanligtvis hade jag sagt något spydigt tillbaka och inte brytt mig om personen som precis sårade mig. Jag tittar snabbt upp på personen jag krockade in i. Han ser ut att vara i min ålder, kanske lite äldre, ljust och lite lockigt hår som når nästan ner till axlarna. Ganska så muskulös men inte överdrivet tränad.
Snabbt går jag därifrån och lägger mig i min säng och somnar efter drygt 5 minuter.

————————————————————————

Förlåt förlåt förlåt för JÄTTE dålig uppdatering men jag har haft väldigt mycket i mitt liv just nu och om jag ska vara helt ärlig så har jag verkligen noll inspiration till att skriva den här boken, jag vet liksom vad den ska handla om och vad jag ska skriva men det blir inge bra när jag väl skriver ner det.
Jag försöker verkligen uppdatera så mycket som möjligt så ni får vara tålmodiga så hoppas jag att den här boken kommer att bli bra tillslut:) <3