Haley West (Bok 2) The awkward life of college

Prolog

PROLOG

Nej, nej, ja, nej, nej, nej, ja

Två klädhögar ligger för tillfället på golvet i mitt rum, en ja-hög och en nej-hög. Nej-högen är minst tio gånger så stor som den lilla mesiga ja-högen. Kläderna är det sista jag packar ner, annars har vi hela mitt liv nertryckt i två stora flyttlådor som står längs med ena väggen i mitt rum, redo att lastas in i bilen imorgon och åka med mig till college.

Japp, jag, Haley Candace Avery Destiny Chana Grace West ska börja på college. Och inga kommentarer om alla mina mellannamn. Tack. Vi var alla hört uttrycket 'kärt barn har många namn'. Så antingen är jag ett väldigt kärt barn, eller också hade mina föräldrar bara jävligt svårt att bestämma ett namn till mig.

College ska bli kul. Om jag har några kläder förstås, annars blir det nog mindre kul. Jag vänder mig om och stirrar på den lilla ja-högen som ligger där och hånflinar mot mig. Hur kan jag ha så mycket kläder samtidigt som jag inte har några alls?

Min blick hoppar fram och tillbaka mellan dom två högarna som en pingisboll mitt uppe i en match. Har jag kanske varit för hård mot mina kläder? Plötsligt tycker jag synd om plaggen som har hamnat i nej-högen. Jag går fram till den och tar upp en ljusblå, stickad tröja och håller upp den framför mig. Varför ligger den här i nej-högen? Jag vet inte. Det är inget fel på den. Jag tar upp ett annat plagg som ligger där och tvekar länge men tycker sedan synd om det så jag kastar det till ja-högen.

Varför tycker jag synd om en tröja?

Mitt inre jag himlar med ögonen åt mig själv och med en suck kollar jag ner på nej-högen. Kläderna som ligger där ligger där av en anledning och jag tänker inte gå igenom hela högen för att jag tycker synd om dom. Snälla nån, jag är snart 18 år gammal och ska börja på college, då är man nästan vuxen. Jag kan inte stå här och tro att kläder har känslor.

När mina kläder är nerpackade i en resväska så kollar jag runt i mitt numera ganska tomma rum. Jag vet att jag ska åka till college och inte flytta, men det känns ändå mer som att jag ska flytta. Och på ett sätt ska jag ju det, jag kommer inte bo hemma då skolan ligger så pass långt bort att jag ska bo där. Hela sommaren har jag oroat mig för hur min rumskompis kommer att vara. Iallafall tror jag att det är som på filmer, man delar rum med någon.

Tänk om det är någon tyst läskig människa som i pitch perfekt? Eller en kille utklädd till en tjej som i she's the man. Visserligen var det tvärt om där, en tjej som var utklädd till en kille, men ändå. Tänk vad läskigt om jag får veta att min rumskompis är en kille utklädd till tjej. Tänk om det är en liten blondin som tar in killar på rummet varje kväll och så måste jag ligga där och lyssna på när dom.. ja. Undra om det ens är tillåtet?

Vi har fått hem ett stort kuvert fullt med broschyrer och blanketter och information och allt möjligt, men jag har varit för upptagen med Andy hela sommaren för att hinna läsa det. Så jag vet ingenting. Min mamma däremot har läst igenom allt och fyllt i allt som ska fyllas i, jag vet att jag är nästan vuxen och borde ta lite mer ansvar, men ärligt talat så lockar min sexiga pojkvän liiite mer än vad att sitta och läsa igenom regler gör.

Påtal om min mamma, om mina föräldrar, även om jag aldrig skulle erkänna det, inte ens för mig själv, så tycker jag att det ska bli riktigt skönt att slippa dom. Jag älskar dom, men jag längtar till att leva utan alla deras pinsamheter. Andy har inte varit i detta huset en enda gång när mina föräldrar varit hemma utan att ha blivit bombad med frågor. Och varje gång, jag menar varje gång, så påminner min pappa honom om att använda kondom. Så att bo sju timmar bort från dom är inte något jag sörjer. Kanske bara lite.