Sarkastiskt

800 25 1
                                    

"OMAR!!" utbrast jag och föll ner på knä bredvid sängen. "Förlåt..." fick han fram, han var så skör just nu. "För vad?" undrade jag och min röst darrade. "För allt" stönade han. "Du har inget att förlåta för" Jag log blekt mot honom. "Hur är det?" viskade jag fram efter en lång tystnad "Vet inte riktigt, men långt ifrån suveränt iallafall. Ryggen svider som jag vet inte vad och mitt huvud sprängs när som helst såå, ta beteckning" Oscar himlade med ögonen och försökte se irriterad ut men det lyckades han inte så värst bra med eftersom han började le. Jag ställde mig på andra sidan sängen och tog över Ogges jobb med att smeka Omars hår. Vi stod så ett tag innan en läkare kom in. "Hur är det... Omar?" Omar nickade och sa samma sak han hade sagt till mig. "Jaha..." mumlade läkaren "Du har skrapat upp ryggen, och fått en hjärnskakning" "Tänk, jag hade nästan listat ut det" Omar var tydligen väldigt sarkastisk när han hade ont, eller så var det hjärnskakningen som spökade. "När får han åka hem då?" Frågade Felix som stod och försökte att inte kolla på hinken. "Det beror på" "På vad?" "När han klarar av det." Med dom orden gick han iväg men snart kom en sköterska in och tvättade Omars rygg med något. Det sved på honom så mycket att han låg och spände sig och skrek ibland, men mina händer som han höll i blev rätt så mosade. "Shhh... Det är okej, snart över..." lugnade jag honom medans jag lösgjorde en hand och smekte honom över håret. Han blev hyfsat sur på slöterskan och blängde lite smått på henne, då log hon lite roat. "Seså, det är inget farligt" Sa hon glatt till honom. Jag fick lust att klippa till henne, han visste väl att det inte var farligt men ont gjorde det väl i vilket fall som helst? När hon gått satt vi i rummet och bara snackade, tills Felix och OscarX2 behövde gå eftersom de behövde åka till studion. Omar ville först hänga med men efter ett långt samtal stannade han, vi sa hejdå och plötsligt var det bara han och jag. "Förlåt för att... Det blev lite fel" sa han "Du missförstod det bara, sånt händer alla" "Jag älskar dig" "Jag älskar dig med, Omar" Han tog min hand och fick det där barnsliga men urgulliga leendet i ansiktet. Jag menade det verkligen, jag älskade honom. Jag hade ju gjort det på sätt och vis innan jag träffades i skallen också, men nu var det helt annorlunda. "Kan inte du berätta hela vad som hände från att du vaknade tills du kom hit?" bad han. "Okej då. Jo, först vaknade jag, gick ner och gav Zingo mat..." Jag berättade i detalj hur rädd jag blev när han sprang ut genom dörren, och i detalj om samtaleted Felix "Jag försökte springa efter Felix och Ogge, men Oscar höll i mig, och jag började gråta och blev sådär svag du vet, så han bar mig till soffan där han satt och lugnade mig i typ en halvtimme innan båda somnade. Jag vaknade ett litet tag senare och blev jätteorolig eftersom ni inte var tillbaks och det var fem minus ute, ingen av er hade ju tröjor. Jag väckte Oscar och vi satt o snackade om vi skulle gå efter er, eller jag ville det, men han tyckte vi skulle vänta ett tag till. Sen ringde Felix från sjukhuset och sa att du låg blodig och spydde varannan sekund så jag fick återigen panik och vi tog bussen hit där vi hittade Felix vit som ett lakan, men Oscar berättade om hans typ fobi. sen kom vi in hit." "Lovisa... Du förtjänar inte mig, jag gör dig bara rädd och orolig hela tiden..." "Omar!! Säg inte så!! Jag älskar dig av hela mitt hjärta och vad som än händer vill jag finnas vid din sida" "Och jag vid din"

--------------------------------

Okej jag vet, relativt kort kapitel idag menmen... Måste plugga nu för betygen sätts snart och det är rätt så körigt nu. Efter jag har fått mina betyg kommer jag kunna skriva mer förhoppningsvis. Jag har också börjat med en annan berättelse, dock är det ingen fanfic men det är kärlek och teen fiction så läs gärna den också, men jag håller på att lägga upp ett nytt kapitel nu såå...

Superbamsekram!!!

På gatorna i sthlm ( The fooo fanfic )Where stories live. Discover now