Meddelande efter meddelande rullade in till min inkorg. Notis ljuderna lät högt i mitt rum då personerna bakom meddelanderna försökte få tag på mig. Jag visste redan vem dem var av, men ändå svarade jag inte. Fastän de var de två viktigaste personerna i mitt liv just då. Snapchat, Twitter, Whatsapp, Instagram och alla möjliga appar började småningom samla på sig flertals notiser då Ester och Oscar försökte komma på nya sätt att få tag på mig. Men jag bara låg där, i min säng, halv död.
För några dagar sedan hade Oscar ställt frågan igen. Frågan om han kunde kalla mig sin, och då skulle jag kunna kalla honom min. Min Oscar. Min pojkvän.
Jag hade tvekat först. Tänk så skulle det inte funka. Men tillslut tog mina kännslor för honom över. Jag var kär. Så jävla kär. Nåt som jag aldrig trodde skulle hända under en resa till Stockholm. Men det hände. Jag föll för Oscar Enestad.
Och sen låg jag där och vährade att äns titta på de meddelanderna han skickat mig. Jag var så trött på allt just då. Tänk så hade jag haft rätt. Vi funkade inte på distans, det gjorde vi verkligen inte.
Ester och jag hade hamnat i ett bråk. Det var mity fel alltihopa. Som vanligt. Hon hade tyckt att jag bara hade tid för Oscar efter att jag kom hem från Stockholm. Det var något jag först inte ville tro på själv. Men tillslut kunde jag ju inte förneka det heller. Hon hade rätt. Jag var besatt. Av min pojkvän. Men jag hade ju mina anledningar förstås. Jag var så jävla rädd att förlora honom.
Men just då i denna stund kände jag inget behov av att ha kontakt med någon. Jag ville bara blunda och aldrig öppna ögonen något mera. På det sättet skulle problemen försvinna och med det samma också klumpen i halsen.
"Men för i helvete, kan du i alla fall lägga på ljudlöst?!" skrek mamma och bankade på dörren. Med ett suck reste jag mig upp från den bekväma sängen för att plocka upp mobilen från golvet dit den hamnat.
"Maten är sen också klar snart!" lade hon till med ett rop och ett nytt irriterat suck lämnade min mun.
"Jag är inte hungrig" klagade jag med ett mummel hon knappast hörde. Långsamt böjde jag mig ner och greppade tag om den sönderspruckna mobilen.
"Bella? Hörde du mig?!" skrek mamma bakom dörren och jag himlade med ögonen. Våran relation var total förstörd efter att Oscar kommit in i bilden. Det var sorligt, förut kunde jag prata om allt med min mamma. Nu kunde vi bara skrika och gnälla på varandra.
"Jajaaa!" skrek jag tillbaka och hörde hennes steg tona bort mot trappan. Mobilen lades på ljudlöst men mina ögon hann intressera sig på de meddelandera som synttes på skärmen.
Oscar 13.45
Hej bby😘
Oscar 13.48
Jag kanske kan åka ner dit någon vecka :)
Oscar 13.55
Saknar dig😔❤️
Oscar 14.12
Hjärtat?
Oscar 14.24
Det här är ovanligt, du brukar svara direkt😕
Oscar 14.37
Okej nu Bella!
Oscar 14.38
Har det hänt nåt??
Läst 14.55
Sedan fortsatte meddelanderna långt ner. Han verkade orolig som bara vad, men ändå lät jag bli att svara. Mitt humör var det sämsta och mammas gnällande från köket gjorde inte saken bättre heller. Nya meddelanden rullade in från Ester men Oscars sida förblev tyst, troligtvis när han märkte att jag ignorerade honom.
Ester 14.56
Men omg svara då
Ester 14.56
Allvarligt Bella varför är du så jäkla barnslig
Läst 14.57
Ja, jag lät bli att svara på det med.
Mina ben tog mig motvilligt ner till köket där mina föräldrar redan satt. Blickarna de gav mig fick mig bara att fnysa och sänka mitt humör. Jag hade förstört allt. Jag hade förstör våran familj. Allt var mitt fel.
"Men vafan, du behöver ju inte bitchblicka mig hela tiden" fräste jag mot mamma när jag satte mig ner bredvid henne. Besticken skrapade mot tallrikarna vilket orsakade ett obehagligt ljud som fick mig att rysa.
"Vadå?" väste hon bara till svar och låtsades som ingenting. Ett suck hördes från mitt håll medan jag försökte lägga fokus på maten istället för på mammas barnsliga beteende. Jag skulle göra allt för att komma bort från denna familj just nu.
"Men du behöver ju inte sittä där och sucka! Du förstör matron och stämningen! Skärp dig för guds skull!" mamma höjde på rösten och jag kollade shockat upp på henne. Där, precis där gick min gräns.
"Så vadå?! JAG förstör stämmningen?" nästan skrek jag som svar. Så jävla barsliga föräldrar man kunde ha. "Så allt är MITT JÄVLA FEL?!" fortsatte jag när ingen lade sin tid på att svara mig.
Mammas blick brände på mig. Inte ett ända tecken på att hon skulle ge upp eller be om ursäkt. Bara hat rakt egenom. Hon måste ha hatat mig. För just då hatade jag henne.
"Ja" svarade hon bara sedan med en kall röst. Min blick vändes till pappa men han backade bara undan med att inte säga ett ord.
"FAN JAG ORKAR INTE MER!" skrek jag rakt ut med ögonen riktade mot dem båda. En hård smäll fyllde luften när mina handflator träffade bordet. Jag hade rest mig upp och var påväg att lämna rummet.
"Bella!" ropade mamma efter mig men gjorde inget mera för att stoppa mig. Ända tills hon igen bestämde sig för att använda sin röst. "BELLA KOM OCH SÄTT DIG" bokstavligen skrek hon efter mig.
"Fan heller!" fnös jag och fortsatte min färd upp mot mitt rum. Jävla många trappor det måsta finnas i det huset.
"Bra, då har du utegångsförbud resten av lovet!" orden som mamma uttalat saktade in mina steg. Ilskan rusade i kroppen när jag stannade upp helt för att svara.
"Och du då? Du kan göra vad du vill utan att bli bestraffad?" väste jag tillräckligt högt för att hon skulle ha möjligheten att höra mig.
"Jag är vuxen, jag vet var gränserna går" fick jag till svar. Jag skrattade sarkastiskt och fnös sedan ljudligt.
"Bete dig som en då" spottade jag ur mig och rusade upp till mitt rum med en ljudligt dörrsmäll.
"JÄVLA SKIT!" skrek jag ut av ren frustration. Sedan slängde jag mig på sängen och lät tårarna strömma. Hur kunde allt förändras på resa? Hela mitt liv var förändrat nu och det skulle aldrig bli detsamma igen. Jag behövde få komma bort. Bort från allt. Men det var omöjligt, för man kan inte rymma ifrån sanningen.
Jag hade inget kvar här. Inga vänner. Ingen familj. Inget.
Min blick hamnade på den halvpackade reseväskan jag haft med till Stockholm och som jag inte sedan orkat packa ur.
Tänk om det inte behövdes heller? Tänk om...
Jag behövde Oscar, han var allt jag hade kvar. Stockholm. Stockholm är vart jag behöver komma.
Såååå dåliiigt, jag vet vad jag ska skriva om men jag får bara inte ihop allt. Blev inte nöjd med detta kapitel heller så
