Frustrerat kastade jag in kläderna i kappsäcken. Tröja efter tröja, i små slarviga högar. Brydde mig inte om att vika eller om att sortera de smutsiga plaggen från de rena. Tårarna forsade ner för kinderna men jag struntade i dem så gott som det gick. Små arga skrik slapp ur mig ibland och hela huset hörde nog dem men jag struntade i det med. Jag var besviken. Inte bara på mina föräldrar utan också på mig själv. Från första början visste jag att vad jag höll på med var fel, men ändå fortsatte jag. Det här var inte jag. Det här var inte den samma Bella som för en stund sedan åkt upp till Stockholm.
Plötsligt rullade ett meddelande in. I hopp om att det var från Oscar öppnade jag det men möttes av en besvikelse.
Ester
Hörde att du kommer hem redan ikväll :))) Jippi, kommer över då!
Utan att svara stängde jag av telefonen helt och hållet utan direkt anledning och fortsatte med att kasta i strumporna.
Små knackningar fyllde tystnaden som låg i gästrummet. Personen bakom den bestämde sig för att stanna utanför och snart kunde jag höra små harklingar.
"Klockan är halv nu" sa en röst lågt. Ett litet suck slapp ur mig och jag drog fast dragkedjan runt den proppfulla kappsäcken.
"Det är okej Emilia, du kan komma in" sa jag och såg dörren öppnas med långsamma rörelser. Flickan som steg fram bakom den kollade osäkert på mig och jag tvingade mig själv att få fram ett varmt leende.
"Du måste åka nu" mumlade hon försiktigt. Rädd för min reaktion.
"Du, det är inte dig jag är arg på" suckade jag och hon kravlade sig långsamt upp på sängen, studerade mig en stund och suckade sedan i samma ton som mig.
"Vad är det som händer?" frågade hon sedan en aning osäkert och jag tog tag i hennes en aning mindre händer medan min hjärna arbetade på ett svar till en 9 årig flicka.
(Tror hon var 12 år förut men nu ändrades det, okok :) )
"Det är såhär kärlek är" sa jag sedan och såg hur hennes nyfikna ögon spärrades upp.
"Är du kär?" yttrade hon häpet. Jag skrattade kort och nickade sedan långsamt. "Ja, jag tror det"
Plötsligt hade Emilias armar slingrat sig runt min nacke medan hon fnissade i mitt öra.
"Jag sa ju att du skulle tycka om honom" envisades hon och jag instämde med ett skratt.
"Och du hade rätt" viskade jag sorgset och kramade om den lilla kroppen som klamrat sig fast runt min nacke. Åh vad jag skulle sakna det här stället. Aldrig hade jag trorr mig själv tänka så, jag hade ju hatat att åka upp hit, men nu ville jag helst av allt leva resten av mitt liv här. Kanske berodde det på Oscar.
"Bella?!" mammas rop var något man inte kunde missa. Emilia lossade greppet runt mig och gav mig en sorgsen blick.
"Jag kommer sakna dig" viskade hon och jag log medlidsamt mot henne medan jag lyfte ner henne från sängen. Hon var ju ganska gammal redan, men i mina ögon såg hon fortfarande ut som en tre åring.
"Jag kommer sakna dig med" svarade jag med ett suck. Hennes hand sökte sig i min och med den andra handen tog hon tag i kappsäcken. Jag skrattade smått åt henne innan jag lyfte den tunga lasten ifrån henne, log och drog sedan med både packningen och henne ner till tamburen där mina föräldrar stod. Utan att ge dem en blick försvann jag ut genom dörren och hörde dem sucka efter mig.
Med ett smäll var bildörren fast och jag hade satt mig ner på baksätet.
