Mirakulöst nog hade jag lyckats hitta mig fram till rätt tåg dagen därpå. Oscar hade tänkt att vi skulle träffas i centrum efter som vi inte kommit på något bättre ställe just då. Denna gång var tåget inte lika fullt och luften var betydligt bättre, nästan så att det gick att andas. Det var i stort sätt muligt och till och med en aning kyligt ute. Till min tur så hade jag tagit på mig en jeansjacka och behövde inte frysa.
När jag steg av tåget var jag tvungen att fundera en stund vilket håll jag skulle gå mot, men bestämde mig sedan för vänster. Det fanns inte så mycket folk vid stationen, vilket förstås var tur eftersom jag då kunde se tydligt var alla skyltar låg.
"Du där! Fel håll!" jag vände mig förvirrat om när jag hörde rösten. Bakom mig stod, vem annan än, Oscar själv med ett flin på läpparna.
"Men hur skulle jag veta?" sade jag med ett försök att stå upp för mig själv. Han skakade bara skrattandes på huvudet innan han drog mig efter sig.
"Den här vägen"
Jag suckade med ett litet skratt och följde förvirrat efter honom.
"Är du hungrig?" frågade han och jag nickade nätt. "Det finns ett cafe' här i närheten" sa han och jag fick tänka efter lite vad han nu menade med ett cafe då jag redan kunde se fem stycken rakt framför mig.
Även på stan var det glest av människor. Väldigt ovanligt skulle jag säga eftersom de andra dagarna hade det varit proppfullt. Plötsligt kände jag en droppe på min panna och tittade oroligt upp.
"Vi måste nog skynda oss in" mumlade jag och kände några till droppar.
"Men helvete också" muttrade han och tittade upp han med. "Kom" han greppade tag om min arm och började springa mot ett annat kvarter.
Regnet hade redan börjat falla ner ganska så hårt innan vi var halvvägs till cafet. I princip så förstod jag inte varför vi bara inte kunde gå in till ett annat, men Oscar hade bestämt sig för just detta ställe.Nämligen hans favorit cafe i hela världen, som han hade sagt.
"Vi kommer bli genomblöta" skrattade jag och han instämmde.
"Jag är redan det" ropade han med ett skratt. "Här, in hit"
Han öppnade dörren för mig och jag steg in i det lilla cafe't medan mina kinder hettades upp en aning. Troligtvis på grund av Oscars leende när han stod där vid dörren som en gelteman.
"Vad vill du ha?" frågade Oscar när vi båda kommit in.
"Jag eh- jag kan beställa själv" sa jag med ett blygt leende.
"Jag frågade vad du vill ha" log han och jag kände på mig att det inte skulle vara till någon nytta att säga emot.
"En iste" svarade jag och han nickade.
"Inget annat?"
"Nej, det är bra"
Oscar skrattade och vände sig sedan mot kassan.
"En iste, en kaffe och två morotskakor" hörde jag honom säga. Jag flinade smått för mig själv innan jag drog av mig den genomblöta jeansjackan.
Jackan var dåmera mörkblå än ljusblå. Det var tur att jag hade lyckats hålla kortärmaden, jag hade på mig, i stortsätt torr eftersom den var vit. Vi alla vet vad som händer när vita tröjor blir nerblötta. Jo, det syns igenom dem. Såna händelser hade jag varit med om många gånger, och just då var det inget jag ville att skulle hända. Mitt hår var ju självklart blött det med. Men jag kunde inte göra något annat än sucka och sätta mig net vid det lilla runda bordet. Blicken svämptes över cafe't vi befann oss på. Det var litet, men väldigt mysigt.
"Du bara måste smaka på den här" hörde jag Oscar säga när han lade ner en ruta morotskaka framför mig. "De är bäst"
Först då lade jag märke till hans hår som självfallet också var blött. Väldigt blött. Han försökte emellanåt fixa till det men lyckades inte värst bra. Håret föll rakt ner och såg ganska så komiskt ut. Jag fnissade lite och han gav mig en mördande blick, som trots allt var på skämt.
"Du har också fint hår" flinade han och då var det min tur att ge honom en liknande blick han just hade gett mig.
"Okej, vi är kvitt" flinade jag och tog tag i isten jag bett om.
"Bra. Så, du är från Jönköping. Vad gör du här då?" frågade han och log smått mot mig.
"Min moster bor här" svarade jag.
"Hur länge ska du stanna?"
"Två veckor"
Han nickade smått och tog sedan en tugga av sin kaka.
"Du är sjutton va?" frågade han och jag nickade.
"Du?"
"Nitton" svarade han.
Småpratet fortsatte i kanske en timme innan samtalet kom till ett stop då min mobil ringde.
"Ska du inte svara?" log Oscar och jag tvekade utan att se vem det var. "Tänk om det är viktigt?"
Jag grävde fram mobilen ur väskan och svarade med en irriterad röst.
"Jag kan inte prata just nu... aa... saknar dig också... okej, vi syns snart... jag berättar ikväll... älskar dig med, hejdå"
När samtalet avslutades mötte jag direkt Oscars förvirrade min. Han harklade sig lite innan han vågade sig och säga något.
"Var det där..." började han försiktigt.
Jag såg undrande på honom innan jag sedan fattade vinkeln. Ett litet fniss lämnade min mun innan jag svarade honom.
"Det var Ester, min vän. Jag har ingen pojkvän"
Han slappnade på detsamma och log en aning generat.
"Oh, okej" mumlade han och jag försökte dämpa en fnissning. "Men då-" Oscar vände blicken mot mig igen.
"Då vadå?"
"Men då kan ingen bli arg om jag tar med dig på bio imorgon" hans kinder skiftade mot en rödare nyans men han försökte ändå se självsäker ut.
Jag rodnade, det kunde jag känna mycket bra. Så jag vände ner blicken mot bordet för att låta mina kinder ta sin normala färg.
"Visst" svarade jag sedan och han sprack upp i ett stort leende.
"Bra, jag kommer vid sju" svarade han när vi reste oss upp från bordet. Jag nickade med ett story leende på läpparna men sa inget.
-
Den dagen, det sista jag såg var Oscars nyligaste tweet. Och det var inte en helt vanligt tweet, det var en tweet som sköljde ur mig all glädje jag samlat på mig under dagens lopp.
Oscar Enestad @oscarenestad No need to worry. She's just a friend, we're just friends. Nothing else ;) -------------------------------- Alltså AAAAHHHHHGGANDBJ DEN NYA UPDATERINGEN ALLTSÅ LOOK
Hoppsan! Denna bild följer inte våra riktliner för innehåll. Försök att ta bort den eller ladda upp en annan bild för att fortsätta.
Ni har ingen aning om hur länge jag har önskat mig att detta skulle funka, SO AMAZING
