@oscarenestad
You & I, we don't wanna be like them
Tjej som jag var, var det klart att jag hade slagit på notiserna på twitter för Oscar. Det hade gått max en minut sedan jag sa sista ordet till honom och kravlade mig upp till fönstret. Om tweeten var menad till mig visste jag inte säkert. Men något inom mig hoppades på det, att han hade tänkt just på mig då han skrev den.
"Du måste skoja med mig!" först då märkte jag den lilla filuren framför som tittade på mig med stora exalterade ögon. Så dränkt i mina tankar som jag hade varit, hade jag inte märkt något av att Emilia suttit på min säng hela tiden.
"Var det där Os-"
"Shhhhhh" väste jag högt när jag förstod vilket namn hon var påväg att nämna.
"Var det där Oscar Enestad, som stod på vår gård?" viskade hon engagerat. Jag skrattade lite åt hennes fangirl sida medan mitt huvud nickade. "Vad gjorde han här?!" nästan skrek hon. Snabbt kastade sig min hand framför hennes mun förrän hon hann avslöja mig. Det skulle vara illa, väldigt illa, om mina föräldrar fick reda på att jag träffat honom.
Emilias ögon förblev stora då hon uppfattade min nervositet.
"Håll klaffen om detta okej" snäste jag och lade mig på mage på den mjuka gästrumssängen. Mjuka sängar var det bästa som fanns, man sjönk alltid ner i dem vilket var oerhört mysigt i mitt tycke.
"Vadå? Är ni på g eller nåt?" Emilias nyfikna blick brände i min nacke och jag vände törtt på huvudet så att mina ögon mötte hennes. Ett litet nöjt flin hade lagt sig på hennes läppar medan hon verkade arbeta med att hennes idol faktiskt hade stått på deras gårdsplan.
"Mm" mumlade jag trött och utan att riktigt ha tänkt på mitt svar. Som vanligt ångrade jag det med det samma när mina ögon fångade bilden av min kusin som kastade sig över mig.
"Jag visste det!" skrek hon glatt och verkade ha ett intensivt fangirlmoment, över exakt vad visste jag inte. "Jag sa ju det. Jag sa att Oscar skulle vara din favorit" viskade hon efter mina stränga blickar om att sänka volymen på pratnivån. Ett litet skratt lämnade mina läppar och jag nickade glatt.
"Men du, ingen får veta om detta. Inte äns våra föräldrar" varningen lät sträng och Emilia var tvungen att lova det på heders ord till mig. Man vet aldrig vad hon råkar säga lite då och då om man inte gjort en deal med henne. Så om hon höll tyst skulle jag fixa så att hon fick träffa killarna. Hur visste jag inte, men nog skulle jag klura ut det på något vis.
"Ni är gulliga" log Emilia medan hennes blick var fäst på mobilen i hennes hand. Försiktigt lutade jag mig över hennes axeln så att också jag kunde få en skymt av det hon kollade på. Det var ett kort på mig, och Oscar. Vi höll händer och mitt huvud var vinklat mot marken medan Oscars mjuka blick studerade mig.
"Neeee" jag kollade lustigt på Emilia. "Du såg allt och tog till och med kort på oss" jag kunde inte låta bli att skratta och hon log.
"Men ni var ju så söta" försvarade hon och jag skrattade kort. "Tänk så kan ni hänga upp de här bilderna på erat bröllop och så-"
"Okej, det räcket. Uuuut!" jag bokstavligen drog ut henne och försökte spela allvarlig, men misslyckades självklart totalt. När jag hade smällt fast dörren bakom henne kunde jag inte låta bli att le. Jag gillade honom, mycket.
Timmarna flög förbi. Jag hade surat resten av kvällen för mamma och pappa och hade därmed inte lämnat rummet på flera timmar. Det var orättvist. De var orättvisa. Förtjänade jag inte att vara lycklig? Att hitta en person jag tyckte om?
Nej, för den personen jag tyckte om var Oscar Enestad. Han var förbjuden, enligt mina föräldrar. Av alla människor på jorden så var det honom jag föll för. Av alla människor på jorden så var det honom jag inte fick ha kontakt med.
