Smiles Can Be Deceiving

8 - Justin?

’’ Aa okej, men vi syns imorgon bitti ’’ är det sista hon säger innan hon lägger på samtalet, jag suckar tyst innan jag letar fram Melissas kontakt och ringen henne. Det tar några sekunde innan någon tar upp luren.

’’ Hallå? ’’ säger jag efter en stund av väntan, personen i andra luren andas högt.

’’ Melissa? ’’ frågar jag tveksamt.

’’ Melissa, är inte här ’’ killens röst är kall, jag hinner inte säga någonting mer eftersom han redan har lagt på, jag ringer upp men jag bli lämnad direkt till telefon svararen.

Vart är Melissa?..

Melissas Perspektiv:

Huvudet bultar, benen värker och ansiktet är dränkt med sår. Det var så jag vaknade upp för 10 minuter sedan i ett kolsvart rum, jag har ingen aning vart eller vem som har gjort det här mot mig, för jag minns ingenting från innan allt blev svart. Jag stänger mina ögon och försöker lugna ner all min rädsla, som håller på att explodera inom mig. Jag är nära tårar men jag vill inte visa mig svag för dem som håller mig kvar här. Jag suckar tyst för mig själv, hela min kropp är pressad mot ett hörn, mina händer och ben är knutna tillsammans vilket gör att jag inte kan flytta på mig.

Rummet jag är i, är som en källare, en källare i skräckfilmer. En rysning far längst min ryggrad tillsammans med rädslan. Plötsligt slängs dörren upp och jag kan se tre skuggor av de killarna som står i dörröppningen. Jag skakar av rädsla och kollar storögt på dem. Killarna kommer gående mot mig, och jag stänger genast igen ögonen av rädsla. En av killarna hånar vilket får mig att rycka till för en sekund. Ett slag känns mot min kind vilket får mig att falla raklång mot golvet, tårar bränner bakom ögonlock. Jag öppnar mina ögon och kollar på killarna ovanför mig.

’’ Grattis, bitchen är vaken ’’ hyllar en av killarna sarkastiskt, jag snyftar till för att hålla tillbaka tårarna men misslyckas när jag känner hur en tår slingrar sig ner för min ena kind. Plösligt tänds ljuset i taket och jag kan se allting klart, de tre killarna, allt omkring mig. Killarna ser ut att vara runt 20 års åldern, alla har sina blickar mot mig tills en av killarna bestämmer sig för att huka sig ner i min nivå.

’’ Så vem har vi här då? ’’ ett flin sprider sig över killens ansikte, jag trycker min kropp hårdare mot väggen samtidigt som jag kollar skräckslaget på honom.

’’ Vad heter du? ’’ skriker han plösligt ut, vilket får mig att rygga till.

’’ Me-elissa C-collins ’’ säger jag knappt hörbart men jag hade inte planerat att säga det så högt.

’’ Vad sa du? ’’ jag hör på killens röst att han är irriterad, jag vänder ner min blick mot golvet.

’’ Melissa Collins’’ säger jag högre, killarna bakom skrattar och jag vänder upp min blick mot dem.

’’ Se var det så svårt att säga va? ’’ jag skakar sakta på huvudet, vänder tillbaka min blick mot golvet samtidigt som jag hör fotsteg i trappan och hur någon kommer upp bland grabbarna.

’’ Vilket bra jobb vi har gjort? Eller vad tycker du Bieber? ’’ skrattar killen med svart hår. Jag vänder upp blicken och ser Justin i egen hög person framför mig.

''Or what do you think Bieber?''

’’ Varför skulle vi helt plötsligt ta henne? Hon är ändå ingen nytta ’’ fräser Justin till killen i svart hår som tydligen hette Tyler.

’’ Klart hon är, vi måste ha kvar henne fattar du väl! Det så ju så vi ska kunna få över honom på vår sida, eller i alla fall få honom att göra allt vi vill att han ska göra ’’ säger Tyler till Justin med ett spänt ansiktsuttryck. Vem är de dem ska få att göra som dem vill? Vem är ’han’? Jag vågar inte ställa några frågor så jag sitter bara tyst och kollar på deras konversation.

’’ Justin, hon ligger på ditt ansvar. Så släpp henne för i helvete inte ’’ fräser Tyler, han och de två andra grabbarna går upp för trappan och lämnar mig och Justin ensamma i källaren.

’’ Justin, vad gör jag här? ’’ fräser jag åt honom, han spänner snabbt sina knytnävar och vänder sig ilsket mot mig, jag ångrar precis att jag frågade.

’’ Det ska du inte lägga dig i ’’ fräser han tillbaka, jag ryggar undan lite men hämtar mig snabbt. Jag kollar argt på honom.

’’ Justin, säg vad i helvete jag gör här ’’ skriker jag. Justin ignorerar mig som luft.

’’ Melissa, det är bara att vänja dig. Eftersom du kommer att få tillbringa en lång tid härnere ’’ säger han och vänder sig om mot mig.

’’ V-varför? ’’ frågar jag förvirrat, Justin suckar irriterat och ställer sig på huk framför mig.

’’ Därför ’’ fräser han i mitt ansikte, jag nickar snabbt. Rädslan i min kropp blir bara större och större.

’’ Varför just jag?’’ en tår rinner ner för min kind ’’ Varför skulle ni ta mig? ’’ fler tårar rinner ner för mina kinder.

’’ Tror ni inte att jag har det tillräckligt jobbigt? Mitt hus i Las Angeles brann ner, med min familj inuti! Vet du hur det känns att inte har någon kvar? För det är precis så det känns för mig! Jag har förlorat allt och alla i mitt liv och det blir inte bättre för att någon psykopat ringer och smsar mig mitt i nätterna, det blir inte bättre för att någon kille skrämmer skiter ut mig i skogen med pistol och allt! Sen så var ni tvungen att kidnappa mig eller vad fan ni än har gjort. Jag orkar inte, slå mig, skräm mig! Vad har jag att förlora? ’’’ skriker jag gråtande mot Justin som står och stirrar på mig kallt. Han fnyser bara innan han börjar prata.

’’ Nu är det bästa att du håller käften innan jag gör det år mig ’’ spottar han ilsket ur mig.

’’ Tror du på fullaste allvar att jag bryr mig om ifall dina föräldrar dog? Nej det gör jag inte så sluta lipa för i helvete och glöm dem ’’ fnyser han, jag snyftar till och torkar bort mina tårar.

’’ Detta trodde jag aldrig om dig Justin ’’ säger jag kallt till honom.

’’ Du känner inte ens mig ’’ skrattar han kallt fram, jag snyftar en sista gång innan jag vänder upp blicken mot Justin.

’’ Jag kanske inte känner dig men jag trodde bättre om dig, jag trodde att alla rykten om dig inte var sanna ’’ suckar jag fram, Justin kollar stelt på mig.

’’ Ledsen att göra dig besviken prinsessan, nästan alla rykten om mig är sanna ’’ skrattar han fram.

Justin’s Perspektiv:

Jag stänger igen källardörren och går in till vardagsrummet där grabbarna sitter. Jag slår mig ner bredvid Christopher i soffan. Alla vänder sina blickar mot mig och jag kollar fundersamt på dem.

’’ Vad? ’’ frågar jag förvirrat, de skakar på huvudena och vänder tillbaka blicken mot dataskärmen.

’’ Nu när jag har gjort de ni sa att jag skulle göra, är det någonting mer ni vill att jag ska göra med Melissa? ’’ frågar jag, David kollar på mig med ett flin men jag ignorerar honom helt när jag vet vad hans ide är.

’’ För det första vad har hon sagt till dig? ’’ frågar Christopher.

’’ Hon sa ju bara det där om branden, fast det vet vi ju redan ’’ säger jag och rycker på axlarna, Tyler nickar.

’’ Men vi måste ta reda mer om hennes familj, för då blir det lättare att hitta honom ’’ rycker David in, jag nickar med hållande.

’’ Men jag tror inte ens Melissa vet om honom? ’’ säger jag misstänkt, killarna rycker på axlarna.

’’ Jag tror inte det, han stacka nog när Melissa var för liten för att förstå ’’ jag nickar med.

’’ Men han vet fortfarande om henne, och jag vet att han kommer göra allt för att skydda henne och då är det precis rätt tillfälle ’’ säger Tyler.

’’ Det känns som om detta kommer gå precis enligt planerna ’’ skrattar jag fram, de alla nickar och skrattar dem också.

Om Melissa bara visste varför hon var här skulle hon darra av skräck..