Resa.

78 1 0
                                    

Alisons perspektiv:

Vi sätter oss i bilen-jag och Ruben-tillsammans med Nate och Klara som suttit och väntat på oss i mer än en halvtimme.

"Vad i helvete höll ni på med som tog så lång tid?" Suckar Klara och ser bak på oss. Jag lutar mig fram och ska precis viska i hennes öra, men Ruben trycker tillbaka mig i sätet och ler med rosiga kinder. Klara spärrar upp hennes ögon och vrider hela kroppen mot mig. "Jag svär-om ni inte berättar-jag dödar er!" Hennes armar slingrar sig runt passagerarsätet medan hon stirrar in i våra själar för att hitta svar.

"Hon kommer inte berätta, du får väll döda mig då!" Säger Ruben, men han ler brett när han säger det. En hög suck lämnar Klaras läppar när hon sätter sig som hon ska i sitt säte. Hon sjunker ner och knäpper fast sig. Jag vrider mitt huvud till Rubens brinnande blick på mig och jag känner hur kinderna rodnar. Direkt börjar jag tänka på förut.

~en halvtimme tidigare~

Vi ska alldeles strax åka...egentligen ska vi åka nu, men brevet liggandes på min säng hindrar mig från att följa efter Klara på väg till hallen.

"Gå du, jag kommer!" Säger jag till henne och tar brevet från sängen i mina händer.

"Okej!" Hon ler och går iväg, lämnar mig och brevet ensamma. Jag söker efter adresser och namn på brevet, och när jag väl ser det jag letar efter, drar jag så snabbt jag kan mina fingrar genom pappret och separerar klistret med brevet. Jag läser återigen den lilla informationen jag fick.

Till: Alison Archer.

Från: Mamma.

Det stämmer. Familjens adress och postnummer står på pappret. Jag fortsätter läsa, på brevet, på brevet skrivit med mammas handstil. 

Hej, min fina!

Jag vill börja med att säga förlåt, jag ljög. Jag ljög om att brevet bara är från mig...det är det inte. Brevet är från hela familjen, familjen vi hoppas du saknar i alla fall lite.

Vi förstår att du har stått inför svåra val, svåra uppgifter och svåra andetag. Men vi vill att du förstår att vi fortfarande finns för dig, precis som vi alltid har. Just nu kanske du sitter och läser detta med endast frustration, och vi förstår det, men snälla, snälla förlåt oss. Vi är trots allt din familj, vare sig du vill eller inte...även om du inte vill ha oss, vill vi gärna ha dig.

Vi kommer att ge dig utrymme och tid om du nu behöver det. Förstå bara att Ruben Wellin är som vilken maffiaboss som helst. Han kan döda dig när han vill. Utveckla inte några känslor du tror du kan få, det är inte rätt. Gör du något du ångrar hesiterar vi inte med att hämta hem dig! Var inte som din mor och faster, du vet bättre!

Om du nånsin känner att du saknar oss eller är i behov för vår tröst, hör gärna av dig. Vi väntar med öppna armar, vi alla gör det!

-Mamma, pappa och syster. +Liam.

Brevet blev värre och värre för varje stycke. Jag hade faktiskt hopp om att de skulle ge mig tid, tills jag själv bestämmer vad jag vill. Men ska jag vara ärlig känns brevet bara som ett lockbete. Jag har många frågor som jag är säker på att dem inte kommer svara på. Det känns knappt värt det längre.

Tempted LoveWhere stories live. Discover now