Tempted Love

Boss.

I två dagar har jag knappt rört mig ur fläcken. Jag har legat i samma mjuka säng, med samma främmande personer som besöker mig, men ingen Viola, mamma eller pappa. Det börjar slå mig att jag kanske aldrig kommer få se dem igen. Jag mår illa av tanken.

"Hej, Alison!" Mannen som kallas för "boss", mannen med de otroligt gröna ögonen, kliver in i mitt sjukhusrum och sätter sig på en stol bredvid min säng.

"När släpper ni mig?" Frågar jag.

"Det är det som är grejen. Det var från första början inte vår plan att ta med dig från banken här om dagen, men på grund av ändrade planer så måste vi sätta dig på test." Precis när han säger det kliver det in tre personer med en vagn full av sladdar och en dator.

"Vad är det?" Jag rätar på mig för att försöka se bättre.

"Du ska testas genom lögndetektor. Jag har några frågor till dig som jag vill att du ska svara på. Baserat på hur du svarar, kommer jag att sedan ha ett besked på när vi kan släppa dig."

Lögndetektor? Varför ska jag testas med det? Är det något som de är ute efter och vad är det som jag vet, som dem vill veta. Jag rätar på mig och harklar till.

"Okej." Svarar jag och ser på människorna med vagnen. Två män sätter upp allting framför sig och kopplar in allting i datorn. Kvinnan kommer fram till mig och ler artigt.

"Hej, Alison. Jag ska bara sätta dessa pluggar lite överallt på din kropp, jag skulle behöva be dig att hoppa lite längre upp i sängen, funkar det bra för dig?" Frågar hon. Jag nickar och sätter händerna på sängen bredvid min höft. Jag trycker upp min kropp och flyttar längre upp. Jag försöker att inte gråta ut av smärtan i ryggen när jag nuddar sängen igen.

"Så, tack så jättemycket. Har du lust att sätta upp ditt hår för mig?" Sköterskan räcker mig en hårsnodd som jag använder för att sätta upp mitt hår med. Hon drar upp flera sorters pluggar. Hon sätter två vid mina tinningar, två på halsen och två till på vardera arm. Jag slänger en blick på han som sitter i stolen. Han har lutat sig fram och satt ena armbågen mot knäet och håller två fingrar mot hans läppar. Han studerar oss fyra mycket väl. Jag tror han vet vad som händer, jag tror han har varit med någon som gjort ett lögndetektors test innan. Han verkar ha koll på allt i alla fall. Hans blick flyger snabbt till mig och jag flyttar min blick till datorn på vagnen för att undvika ögonkontakt.

"Allting klart! Redo, boss?" Frågar kvinnan och möter hans blick. Han lutar sig bakåt i stolen och hoppar fram med höften. Han lägger armarna på stödet och skannar rummet.

"Kör igång!" Säger han. Det sticker till vid pluggarna på min arm och jag förstår att maskinen är igång. Jag ser på datorn och på kvinnan. Hon är helt fokuserad i vad som rör sig på skärmen. Mannen i stolen harklar sig och jag ser på honom.

"Heter du Alison Archer?" Frågar han.

"Ja." Jag ser på kvinnan. Hon nickar till honom och sedan fortsätter han ställa frågor.

"Är dina föräldrar Thea och Oliver Archer?"

"Ja." Ännu en nickning.

"hur gammal är du?"

"Nitton."

"Vet du vem jag är?" Jag skannar honom från topp till tå.

"Nej." Jag ser på kvinnan som stannar upp. Hon ser på mannen och nickar. Han byter position och lutar sig framåt igen.

"Vet du vem jag jobbar för?" Jag tänker på här om kvällen. Jag tänker på när han lämnade mig till den korta och blonda killen, hur de pratade på italienska med varandra. Jag tänker på i vanen när en annan kille ringde efter en till bil och pratade italienska med personen på andra sidan telefonen. Kan ju bara vara italienare, tänker jag. Jag tvekar i mitt svar: "nej." Kvinnan rynkar pannan och studerar skärmen. Hon vinkar dit mannen. Han ställer sig upp och går till henne för att se på skärmen. Hans kläder är väl strukna och vårdade. Efter han studerat skärmen en stund tittar han upp och ser på mig med ett höjt ögonbryn.

"Kanske har du en idé om vem jag jobbar för?" Frågar han och bränner blicken fast på mig. Jag sväljer hårt och ser upp i taket.

"Italienska maffian." Mumlar jag och blundar. När allting verkar som det ska på skärmen hör jag att han går över rummet tillbaka till stolen.

"Vet du vem Dewin Chambers är?" Mitt huvud åker hastigt tillbaka till läget där jag kan se honom. Jag öppnar ögonen och stirrar på mannen i stolen. Jag andas tungt och jag känner hur hjärtat vill hoppa ur mitt bröst.

"...ja."

"Är du medveten om att han släppts ur fängelset?"

"Nej." Jag håller andan. Om han har släppt och han nämner honom...tänk om han jobbar för Dewin. Tänk om Dewin gick med i italienska maffian!

"Sir, hjärtslag ökar." Kvinnan avbryter mina tankar om Dewin. Mannen i stolen ställer sig upp och kommer fram till sängkanten.

"Lugna dig, jag tänker inte låta honom veta att vi har dig!" Säger han.

"Släpp mig, jag vill hem!"

"Sir, hjärtslag." Påminner kvinnan. Jag försöker lugna mig med att andas djupare, men det verkar inte funka.

"Alison, tänk på din syster eller nåt, din familj!"

"Det hjälper inte ett dugg, du tog dem ifrån mig!" Fräser jag och drar ut pluggarna från armen.

"Aj! Fan vad hårt du satte dem!" Säger jag till kvinnan. Hon spärrar upp ögonen och ser på mig när jag fortsätter att dra ut alla andra pluggar. Med bara två kvar viras ett par armar runt min midja.

"Sir, pluggarna!" Ropar dem efter oss. Han stannar och släpper ner mig på det kalla golvet. Han river bort pluggarna på mina tinningar och jag gnäller av smärtan. Han slänger upp mig på hans axel och fortsätter gå med mig genom hela sjukhuset. Smärtan från ryggen skjuter genom hela kroppen och jag biter ihop. Jag ser folk med förvirrade blickar som ser mig bli buren genom alla salar. Vi stannar i en hiss och jag sätts ner igen.

"Det är nu du släpper mig hoppas jag?" Säger jag och sträcker på mig.

"Du önskar." Säger han och trycker på knappen med ett E på.

"Frågade inte sjukhuspersonalen om min skada? Är det ingen som letar efter mig?" Frågar jag. Någon måste väll förstådd att det var en skottskada? Är det inga frågor som väcks i deras huvuden då?

"Nej, detta är ingen vanligt sjukhus förstår du!" Han ser ner på mig. Han spänner sin käklinje och flinar.

"Vad är detta för sjukhus då?"

"Mitt!" Dörrarna framför oss öppnas och jag känner hans starka grepp runt min arm. Han drar mig efter sig och gemensamt går vi ut genom ytterdörrarna. Han letar efter något i sin ficka och efter en stund drar han upp en bilnyckel. Vi fortsätter gå några meter tills vi kommer fram till en Audi parkerad på trottoaren. Han öppnar passagerardörren åt mig och signalerar att jag ska hoppa in.

"Nej! Kör hem mig!" Ryter jag.

"Alison, det kommer inte hända. Hoppa in!"

"Nej! Jag vill hem!" Han suckar innan han sträcker ut sin hand mot mig rygg. Jag står kvar i väntan på vad han ska göra. Ett tungt tryck möter mitt sår på ryggen och jag viker huvudet bakåt. Jag vill skrika rakt ut, men jag kan inte. Jag blir som förlamad. Ändå lyckas jag ta ett steg framåt och hoppa in i bilen. Dörren smäller igen och jag ser han gå runt bilen till förarsätet. Han stänger sin dörr och startar bilen. Sedan åker vi iväg.