Showtime.

100 1 0
                                    

Alisons perspektiv:

Jag går mot köket, slänger en blick på klockan hängandes på väggen till mitt höger. Tolv trettio.
Jag har en halvtimme på mig att äta, sedan är det showtime. Jag tar snabba steg på stengolvet, svänger och tar mig in i köket.
Jag stannar upp och vänder på mig när jag möts av Klara sittandes på köksön med Nate mellan henne, läppar pressade mot varandra och händer sökandes på varandras kroppar.

"Nate." Viskar Klara. Jag hör ett par skor gnissla mot golvet.

"Får jag vända mig om nu?" Frågar jag med ett flin på läpparna.

"Fuck off." Säger Klara, men när jag vänt mig om ser jag ett leende på henne. Jag går förbi dem och öppnar kylskåpet, fullt medveten om att deras blickar är på mig.

"Ja, jag ska sitta här i en halvtimme så om ni vill fortsätta får ni gärna göra det någon annanstans." Mumlar jag och ser på dem. Nate drar hans händer längst med Klarar lår. Jag ser ett nöjt ansikte med höjda ögonbryn och ett leende på hans läppar. Han lutar sig framåt men hans ansikte blir omfamnat av Klaras händer.

"Nope, vi är klara här." Säger hon och hoppar ner från bänken. Lämnar Nate mållös.

"Ärligt?" Frågar han och ser besviken ut. Jag fokuserar på att hitta någonting att äta, i bakgrunden kan jag höra hur dem argumenterar mot varandra om varför de inte kan fortsätta kyssas. Så fort jag stänger kylskåpsdörren och håller yoghurten i handen ser jag att Nate är borta.

"Så fucking jobbig är han. Han är bra på att kyssas dock." Säger Klara och sätter sig på en stol runt matbordet. Jag gör henne sällskap med att sitta bredvid henne. "Vart ska du om en halvtimme då? Och hur gick det på träningen i går?" Frågar hon. Jag tänker på kvällen i går kväll. Med Rubens händer på min höft, pressade ner mig mot honom för att dölja det under hans byxor. Mina kinder brinner av rodnaden och jag tvingar mig själv att tänka på vad jag ska göra om en halvtimme istället.

"Uppdrag. Nånstans. Ruben berättar inte vart vi ska. Men jag vet att det är ett uppdrag i alla fall."

"Jaha, okej. I går då? Gick det bra?" Bilden med mig sittandes på honom kommer upp igen. Jag biter mig i läppen och sedan kommer en annan bild upp. När jag hjälpte honom med knivkastet, då jag också satt på honom. Hans varma händer. Alison, fokus! Tänker jag och skakar huvudet för att förtränga minnena.

"Det gick bra. Ruben slår som en kratta." Säger jag tillslut.

"Jag slår inte alls som en kratta. Kom, vi ska åka nu." Rubens röst får mig att rysa. Jag ler innan jag ställer mig upp och skyndar mig fram till Ruben.

"Hej då, Klara!" Ropar jag och känner Rubens hand på min nedre rygg.

"Hej då!" Ropar hon tillbaka.

Jag och Ruben går ut genom ytterdörren, rör oss till bilen parkerad på vägen. Han öppnar min dörr och låter mig sjunka ner i sätet innan han stänger den igen. Min blick följer honom när han går runt bilen. Hans käke spänns till när han tuggar på sitt tuggummi och låter blicken flyga runtomkring honom. Jag undrar vad han tänker på. Tänker han på uppdraget? På vart han ska köra? På vad som hände igår? Tänker han på mig?

"Är du nervös?" Frågar han och sätter sig i förarsätet. Han spänner sitt bälte och slänger en blick på mig innan han startar bilen. Den starka motorn får min stol att skaka till. Det pirrar i magen och jag harklar till innan jag svarar honom.

"Lite kanske. Jag vet inte ens vart vi ska, det är väll det som oroar mig mest."

"Oroa dig inte. Du kommer klara dig galant. Kom bara ihåg att du är inte där för att skydda mig, riskera ditt liv eller så. Jag följer med dig överallt, okej? Vi är där för att du ska tränas, tänk inte på mig." Bilen börjar rulla ifrån huset. Är det försent att ångra sig, tänker jag. Fast jag vill ju bli tränad. Jag vill åka iväg, varför ska jag ångra mig?

"Vad är det jag ska göra då?" Frågar jag och drar åt bältet extra hårt när bilen börjar accelerera. Min kropp pressas mot ryggstödet, ryggen läggs platt mot lädret och jag värmer mina händer mellan låren.

"Du ska få slåss. Mot riktiga folk. Folk med alla storlekar. Inte bara jag denna gången." Han flinar och ser på mig, noterar mina händer mellan mina lår. Jag ser att han biter sig i läppen för att sedan se tillbaka på vägen framför oss.

"Så jag kommer slåss med folk som faktiskt kan slåss?" Säger jag och ser på honom. Han reagerar åt mina ord. Jag ser ett flin på hans läppar, hans störande perfekta käklinje som skuggas exakt som den borde när han böjer huvudet åt sidan, han blundar åt mina ord.

"Exakt. Du borde förbereda dig på stryk." Våra ögon möts och jag svär att vid ett ögonblick vid ögonkontakten såg jag en gnutta oro i honom. Tänk om jag verkligen borde förbereda mig på stryk. Om Ruben är orolig, kanske jag också ska vara det. 

Rubens perspektiv:

Alison är tätt bakom mig när vi går i korridor efter korridor. Betongväggar sträcker sig från golv till tak och får det att bli djupt isolerat vart vi än går. Våra steg ekar i vakuumet när vi passerar sista svängen. Ett sug i min mage bildas när jag kan höra slagen och skotten bakom dörren framför oss. Vågar jag utsätta Alison för detta? Det känns som om jag har gjort tillräckligt med dåligt mot henne. 

En längre man öppnar dörren åt oss och vi går in i salen. Det blir genast tyst när jag kommer in och jag märker hur alla stannar upp när jag möter deras blickar. Vissa yngre tjejer och killar gömmer sig bakom sina äldre syskon när jag närmar mig och passerar dem.

"Allihopa, Ruben Wellin!" Ropar min goda vän William som står uppe på den stora mattan, mattan där Alison snart kommer stå. Jag lämnar Alison ståendes en bit bort, medan jag kliver upp och ställer mig bredvid William och tar emot applåderna från människorna framför mig. Jag har alltid tyckt att dem jävla applåderna är onödiga, men av någon anledning så ska dem alltid göra det ändå. "Okej, tysta!" Ropar William. "Ni vet säkert alla vad det är för dag i dag. Men på grund av att vi har en nykomling med oss-som Ruben har tagit med sig- så kommer jag att förklara för er ändå." Jag ser på Alison. Hon som är nykomlingen. Jag studerar hennes oroliga blick. Hur hon granskar alla människor inne i rummet. Stora och små. Hon rynkar på näsan när hon ser en kille med rak rygg, huvudet högt och håret bakåtkammat, musklerna på armarna lika stora som fotbollar. Jag tror hon hoppas att hon inte möter honom. Jag lyssnar på William igen.

"I dag är det Ess-dagen. Dagen då vi slåss mot varandra för att ta reda på vem som är Esset i spelet. Det går ut på att publiken bettar pengar på vem som kommer vinna slagen mellan två personer. Se det som en skizkamp. Du kommer bli utvald till att slåss mot en annan, den som står på fötter i slutet av kampen, blir Esset." William blir tyst och låter suset i salen ta över. Jag lägger märke till att de flesta söker sina blickar till nykomlingen, Alison. William kommer fram till mig och lägger en hand på min axel. "Snygg nykomling! Kan du inte introducera henne? Pallar inte stå kvar här." Viskar han och ler. Jag hinner inte svara honom innan han har försvunnit och rört sig fram till Alison. Jag ser hur han puttar fram henne. Jag sträcker ut mina händer för att ta emot henne och placerar henne sedan bredvid mig. Jag ser ut på publiken och fångar deras uppmärksamhet med bara en enkel harkling.

"Vi har en nykomling." Jag andas djupt. "Alison Archer, nitton år. Hon är duktig, jag skulle passa mig om jag vore er. Lycka till allihopa. Jag hoppas att jag kommer se er uppe på mattan i kväll!" Säger jag och låter applåderna föra mig av mattan. Jag tar Alisons hand och leder henne efter mig. Usch, jag hatar att prata framför människor.

Tempted LoveWhere stories live. Discover now