Klara.

89 1 0
                                    


Liam kliver in och drar upp pistolen framför honom medan Dewin flyger upp ur sätet och lägger händerna på huvudet.

"Viola, sötnos, kan inte du gå till ditt rum en stund. Jag vill inte att du ska se detta." Säger Liam samtidigt som Dewin släpper sakta ner händerna.

"Han har inte gjort mig något!" Ropar jag. Jag vet att det är hopplöst att skrika det, för enda anledningen till att han riktar vapnet mot Dewin är på grund av min faster. Liam är på väg att säga någonting, men Dewin avbryter honom.

"Jag vet inte hur jag ska få dig att förlåta mig, det kommer nog aldrig hända-"

"Sant." Flikar Liam in.

"Men, jag är så sjukt ledsen över vad jag gjorde. Hon förtjänade det inte över huvud taget, och om jag hade fått möjligheten hade jag snurrat tillbaka tiden och aldrig tryckt på avtryckaren." Fortsätter Dewin. Mamma och Pappa har ställt sig i korridoren nu.

"JA FAST NU GJORDE DU DET!" Skriker Liam så att hans röst bryts. "Du visste hur mycket jag älskade henne, hur mycket hon betydde för mig." Tårar bildas i Liams ögon. Hans händer skakar så mycket att han säkert tappar greppet om pistolen närsomhelst. "Jag litade på dig, Dewin. Du var fan en utav mina bästa vänner, även om jag hatade dig ganska mycket. Jag är säker på att jag aldrig kommer se dig på samma sätt igen!" Han sätter pistolen i hans midja och kommer fram till mig. Han slår händerna runt mig och håller mig tätt och mjukt.

"Jag älskar dig, jättemycket. Jag är glad att du är tillbaka och oskadd." Viskar Liam och pussar mig på pannan och håret, ger mig ett snabbt leende och går sedan förbi Dewin och ut genom dörren. Dewin vänder sig om och möter mina föräldrar.

"...Vi vill ta hem vår dotter, vi vill höra planen, låter den bra kommer jag att hjälpa er." Säger mamma och sätter sig på en barstol. Dewin nickar till pappa, de båda ställer sig runt köksön och jag sätter mig bredvid mamma. Jag släpper ut ett andetag jag tror jag hållit inne sedan Liam klev in. Nu kör vi.

Alisons perspektiv:

Hela nedervåningen stinker av klorin. Det står städredskap nästan överallt och alla nio män det finns kvar passerar mig med sänkta blickar. Jag antar att Ruben har bett alla att städa tills golvet skiner, hindra mig från att återuppleva det som hände i natt.
Mina påsar under ögonen och mitt trassliga hår är inte svårt att lägga märke till. Jag skulle vilja förklara mig själv som ett troll, eller en zombie just nu. Egentligen vill jag inte att någon ska se mig, jag vill att jag ska vara ensam i hela huset. Jag ska vara ärlig, det tog mig en lång stund att kliva ur sängen i morse just för att jag debatterade med mig själv om jag ville att folk skulle se mig. Ruben var inte där, så han har inte sett mig. Jag undrar var han är. Nästa person som går förbi mig ska jag fråga om han vet var Ruben är, tänker jag. Jag går till köket och till det största vardagsrummet, ingen passerar mig. Jag går till entrén och är på väg till Rubens kontor, fortfarande ingen som passerar mig. Jag går i korridoren där kontoret är, Nate. Jag stannar honom.

"Vet du var Ruben är?" Frågar jag och kliar mig på nacken. Han höjer sin blick och ser på mig med stora ögon.

"Vad har hänt med dig?" Skrattar han. Jag smalnar ner mina ögon och ser på honom allvarligt.

"Äsch, skit i det, var är han?"

"I sitt kontor." Han går förbi mig men fortsätter att prata. "kanske vill fixa ditt hår innan du går in till honom!" Ropar han i ett skratt till mig. Jag vänder mig om och pekar finger till honom, men när jag märker att han håller på att vända på kroppen för att se mig, springer jag mot Rubens kontor. Jag stannar precis utanför, drar av hårsnodden från min handled och sätter upp mitt hår i en knut. Jag suckar innan jag drar upp handen mot dörren och knackar.

Tempted LoveWhere stories live. Discover now