Missing Luna

Kapitel 2 - Stort, svart hål

[Omskrivet/förbättrat kapitel]

Jag är tom. Mitt inre är som ett stort svart hål och biten som saknas är borta för evigt. Den absolut värdefullaste biten, guldstycket, som jag höll mest kär. Närmast hjärtat. Men nu är guldstycket borta och inget återstår av det.

Jag kan inte tro det.

Jag vill inte tro det.

För bara två veckor och en dag sedan kunde jag prata med mina älskade föräldrar. Då var allt frid och fröjd och jag tog för givet att de fanns där för mig. Om jag bara visste vad som skulle hända skulle jag ha värdesatt varje sekund jag tillbringat med dem högre än allt annat. Ibland förstår jag inte en stunds sanna värde innan det bara förblir ett minne.

Det sägs att man inte vet vad man har innan man förlorat det. Sanningen är att man hela tiden vet, men aldrig tror man kommer förlora det. Och det som en gång förloras kan aldrig fås tillbaka.

Jag trodde aldrig något skulle förändras så brutalt i mitt liv. Aldrig. När jag minst anade det fick jag se helvetet på jorden. Ärligt talat.

Jag kan inte sova längre. Föräldrarna hemsöker mig om nätterna och varje gång vaknar jag kallsvettig med tårar forsandes nerför kinderna. Ju mer jag tänker på det som hände, desto mer förtvivlad blir jag. Varje sekund gör ont. Hålet i mitt inre blir allt större.

"Ahlin!"

Mitt efternamn reagerar jag genast på. Automatiskt vänder jag på huvudet och möter sedan min mattelärare Tomas genomträngande blick.

"Hänger du med, Ahlin?"

Hela hans ansiktsuttryck är överlägset, hånfullt och jag tål inte att hålla kvar blicken på honom. Han är läraren jag hatar. Han bryr sig inte om någon annan än sig själv.

"Nej", erkänner jag. Varför skulle jag ljuga? Det är meningslöst och jag skulle inte tjäna något på det. Det skulle inte ta mina föräldrar tillbaka till livet. Nej. Meningslöst helt enkelt.

"Ryck upp dig, tjejen", hörs en elevs röst från någon av pulpeterna längst bak.

Genast börjar protester höras. Först är det bara en elev som säger något till mitt försvar men sedan hakar mer än hälften av klassen på.

"Hur kan du säga det där?"

"Du är så jävla hjärtlös."

"Vet du inte vad hon varit med om?"

Jag är dem evigt tacksamma. Men just nu vill jag bara försöka släpa mig genom den här dagen utan att börja gråta igen. Snart har jag klarat mig genom hela första dagen i skolan efter mina föräldrars bortgång.

"Jag är ledsen Tomas", mumlar jag med blicken nersjunken på pulpeten och lyckas på något magiskt sätt överrösta de höga protesterna.

Amelia som sitter svängd mot mig i bänken framför ser på mig med oroliga ögon. De perfekt noppade ögonbrynen är en aning rynkade. Jag har alltid beundrat hennes svarta, långa och milt själv lockade hår, som står i precis lagom kontrast till hennes mörkhyade hud och hasselnötsbruna ögon.

Hon har alltid varit ett geni, men ingen ser henne som en nörd, utan som den smarta tjejen alla bestämt sig för att de gillar.

Amelia har varit min bästa vän sedan sjuan. Vi lärde känna varandra då vi blev placerade i samma klass i sjuan och nu råkar vi ha matte ihop.

"Det är okej", mumlar jag till henne innan hon nickar lätt en gång och vänder huvudet mot tavlan igen.

Även om jag verkligen försöker koncentrera mig på det som sägs under lektionen styrs mina tankar tillbaka mina föräldrar. Jag kan inte hindra mig själv från att klottra ner en fin text i räknehäftet.